Jag är så ledsen att behöva göra er besvikna. Polismyndigheten är inte där för våran trygghets skull i ett allt hårdare samhälle.’

Låter bilderna tala för sig själva:

Ja, som ni kan läsa själva så var det så att polismyndigheten var de som stötte på och utövade påtryckningar på läkaren för att få fram en orosanmälan. Polisen provocerade fram denna anmälan genom att upprepade ggr ringa läkaren, slänga på luren i hans öra då han inte kunde ge dem det svar de ville – tillslut påstod polisen – för att framtvinga läkarens beslut – att en ” nära anhörig uppgett oro”. Nu är det så att den nära anhöriga de ( först i KR nämndes ens detta – TROTS frågor om det fanns något polisen undanhållit oss och de svarat ” Nej” och sedan slänger fram detta med den oroliga nära anhöriga som ett desperat försök att rättfärdiga sig. För ingen stans – i några papper från polismyndigheten framkommer något om en orosanmälan av nära anhörig! Men efter 14 månader och efter att först ha förnekat det i KR – så “trollar” de fram detta!” försökte lägga skulden på, satt med i rätten och kunde svara för sig. Så deras försök där föll platt!

Ja, så här fungerar svenska polisen i verkligheten.

En liten seger – men dock en seger!

Igår var jag på rättegång ang att polisen omhändertog mina vapen, samma dag som domen från HR gentemot Joel fastställdes. Det var den 6 februari förra året. Skälet de FÖRST angav var absurt: Jag “utgjorde en fara för dem som hotade mig”. Nu, efter över ett års kamp genom diverse rättsinstanser, blev det alltså slutligen rättegång av det hela. Jag hade då liknats vid en alkoholist (!? – jag är nykterist) som på fyllan kört på och dödat ett barn bla, från polisens sida. Ja det fanns ingen måtta på vad de drog på med – UTAN att kunna ge ett enda skäl för omhändertagandet överhuvudtaget.
Första överklagan jag skrev så svarade polisen med att inkomma med ett “svar” som i princip gick ut på att jag skulle förklara för kammarrätten varför POLISEN omhändertagit mina vapen. Sedan följde ett år av överklagningar från båda håll, och jag skickade även in läkarintyg från MYCKET kompetenta överläkare på Vuxenpsyk.
Detta intyg avfärdade polisen med en fnysning. Så alltså blev det en ny överklagan från mig.

Skriftligt yttrande gentemot polisjurist Sofia Mansfeldts yttrande per den 2015-01.16.

Jag ställer mig fortfarande frågande till att jag gång på gång påtalas att det är sakfrågan som skall behandlas – något jag mycket väl förstått. Men min undran nu är om detta inte även gäller berörda jurist inom polisyrket?

Sofia Mansfeldt har i 12 månader nu upprepat sitt antagande ang. mitt mående, och hänvisar till  Dr. Leandersson, Västerås Psykiatriska klinik, avd 95, där jag mycket riktigt frivilligt lade in mig för hjälp i ett känsligt läge i mitt sorgearbete efter det mycket brutala mordet på min dotter. Och där domen gentemot mördaren skulle meddelas från HR.
Detta “hänvisande” Jurist Sofia Mansfeldt åberopar utelämnar att hon ringde sagda läkare inte mindre än 6 ggr, för att få fram det svar hon önskade.

Jag åberopar Kammarätten att höra Dr. Leandersson själv i detta. Han kände sig tvingad och pressad att slutligen ge det svar Juristen krävde.

Dr. Leandersson ansåg alltså inte att det förelåg någon fara att jag skulle missbruka mina vapen – vilket även framgår av tidigare dokument i detta fall.

Idag har  det snart gått 19 månader sedan detta brutala mord, och jag mår -om inte “bra”-  så mycket bättre. Jag har kämpat mig igenom den omedelbara skarpa sorgen. det vore fel att säga att jag accepterat att min dotter är borta – men det är samtidigt ett större vemod över detta fakta, än den brännande sorg jag kände i det aktuella läget då jag sökte hjälp. Därmed återstår heller inte det akuta behov av hjälp jag då behövde. Däremot fortsätter jag regelbundna samtal med Sjuksköterska Elisabeth Sundberg och kommer göra en lång tid framöver.

När jag läser AF granskning och inser att din död kunnat undvikas bara de gjort sitt jobb istället för att fördöma dig, så kommer tårarna igen…Minnena från den charadliknande rättegången – inte heller där togs hänsyn till din person, inte heller där behandlades du med värdighet…
Du hade kunnat leva med dina barn idag.
* Älskad * *Saknad*

Den 16/3 ringde SVT 1 Morgonprogram upp mig, de skulle på morgonen efter ta upp ämnet om “Mäns våld mot Kvinnor”. Vi hade ett långt samtal där programledaren jag talade med ställde många frågor.Jag kände en enorm glädje att de skulle ta upp detta, och att Eva-Marree var ett av de fall som skulle nämnas som exempel på hur fel dessa kvinnor behandlas. Hur föraktfullt de bemöts – hur nonchalanta myndigheterna är mot utsatta kvinnor över lag – och kvinnor som Eva-Marree i synnerhet.

Men av detta utlovade blev inget alls. Kerstin Wiegle (AF) fick knappt yttra ett ord. En kvinna från Unizon tog “kommandot” och talade i princip enbart om att “utan pengar – ingen hjälp. Utan pengar är vi bakbundna…. utan pengar… osv osv.

Efter c:a 5 minuter av detta ( ja SVT 1 var frikostiga nog att ge denna viktiga fråga om mäns våld mot kvinnor och varför ingen lyssnar på de varningssignaler som faktiskt finns en hel kvart! Men vad vet jag-  det kanske är mycket tid i det programmet.) Resterande tid så intervjuades regeringens utredare Juno Blom, som är särskilt sakkunning från Länstyrelsen – och som lyckades med konststycket att i nästan tio minuter säga: absolut ingetting! Kanske det beror på – som en vän till mig sa – att Juno hade munkavle på sig. Skulle inte förvåna mig om det vore så.

Det var bla DETTA som det var meningen SVT1 skulle ta upp igår – men varför föll det ifrån agendan? kan man ju fråga sig….

“• Mannen som mördade Eva-Marree Smith Kullander med 31 hugg hade spår av sju mediciner i kroppen, varav tre tunga ångestdämpande preparat. Han utkämpade en vårdnadstvist.

Vilken farlighetsbedömning som gjordes av mannen vet vi inte.
Redan 2012 gav regeringen uppdraget till Socialstyrelsens dödsfallsutredare att ta fram kunskap om vilka myndighetskontakter som funnits innan en kvinna dödas. Men utredarna läser aldrig mördarnas sjukjournaler. Det ingår inte i deras arbetsbeskrivning.
Nu har vi tagit reda på att var fjärde man som dödade sin kvinna hade en aktuell vårdkontakt. Men ingen ställs till svars, ingen ny kunskap kommer fram och vårdens misslyckande kan fortsätta.”

“Vården är skyldig att anmäla när en person begår självmord och har haft en vårdkontakt inom fyra veckor. Men det görs inte alltid. Minst elva av de 40 män som tog sitt liv direkt efter mordet hade en pågående vårdkontakt.
Vi har hittat fyra anmälningar. Totalt har vi hittat åtta lex Maria-ärenden. I tre fall riktas allvarlig kritik mot psykiatrin.Fler än var fjärde man som dödade sin kvinna hade en aktuell vårdkontakt, avslöjar vår granskning.
De flesta inom psykiatrin.
Minst elva män sökte vård samma dag de dödade.
Läkarna fångade aldrig upp varningssignalerna – men misstagen utreds nästan aldrig.

En helt vanlig ung kvinna ringde mig igår. En kvinna som är i slutet av 20-årsåldern. Hon kommer från en mellanstor stad, skötte skolan, umgicks med vänner, inget missbruk i bagaget. I dagens klimat känns det som om det är viktigt att påpeka just detta: att inget missbruk förekommit.

Ja, denna unga kvinna – vi kan kalla henne Alicia – är precis som alla andra: Hon är ensamstående mamma med en son som hon kämpar för, såsom mammor gör.

Men hennes historia är inte som alla andras – även om den tyvärr blir allt vanligare.

Alicias förhållande med sonens far höll inte och de särade på sig. Några år senare träffade Alicia en man som hon förälskade sig i, som hon trodde var “mannen i hennes liv”.

Det började med små saker, som okvädningsord. Snart dög inget Alicia gjorde. Mannen började styra hennes liv – hennes tankar. Sakta men säkert.
Så började slagen.

Ingen lyssnade på Alicias vädjan om hjälp, ingen lyssnade på hennes vänners oro över situationen.

En dag hände det: Mannen slog nästan ihjäl Alicia – något hade gjort honom  förbannad”. Han slog ner henne inne i lägenheten, fortsatte sparka och slå över hela hennes kropp – så pass att hon fick minst en bestående skada.

När polisen kom till lägenheten, satt mannen och tittade på tv med Alicia liggandes livlös  i en blodpöl bara någon meter från honom. Att polisen kom var inte det som förvånade honom mest – utan det som inte bara förvånade, utan retade honom – var att Alicia fortfarande levde!

Alicia tvingades tillbringa lång tid på sjukhuset, och när hon kom ut därifrån fick hon och sonen ett boende hos Kvinnojouren.

Under efterföljande rättegång, så dömdes mannen till vård på ett LVM -hem. Därifrån rymde han – något som inte meddelades Alicia förenns efter de fått tag på honom igen – i den stad där Alicia och hennes son nu befann sig.

Efter detta började saker hända. Alicia bor fortfarande i skyddat boende i en mellanstor stad, tillsammans med sin son. Men detta skyddade boende är också det den enda hjälp Alicia och hennes son fått.

Då Alicia fruktar för sitt och sonens liv, eftersom mannen som nästan misshandlat henne till döds, stalkar henne, har svurit på att han ska döda henne. Alicia kan inte ens ha kontakt med sin mor, annat än på telefon. De har knappt träffats alls på ett års tid.

Vad gör då myndigheterna? Jo, de ifrågasätter om inte sonen kanske skulle ta och placeras hos någon annan… För är Alicia, som ju faktiskt låtit sig misshandlas så svårt, verkligen en lämplig mamma? Så, de kontaktar den frånvarande fadern och frågar fall sonen kan bo hos honom – och får ett ” NEJ” till svar, han ville inte ha något barn! ( Han har aldrig varit aktiv i sonens liv någonsin ).

Någon hjälp till eget boende får Alicia inte heller – trots att hon själv sökt bostad och enbart behöver ett intyg att ” hon är en lämplig hyresgäst”. Hon är fortfarande sjukskriven efter misshandeln och många hyresvärdar är skeptiska att hyra ut åt “sjukskrivna” och vill ha någon form av garanti från ex Sociala myndigheter.

Alicia vill stå på egna ben igen, med sin son. Hon har en utbildning där arbete aldrig kommer vara ett problem att få. Hon behöver alltså bara ett intyg från myndigheterna för en period – men nej.

Alicia har fått höra att hon inte kan bo kvar i det skyddade boendet länge till – boendet har sagt ifrån att hon inte behöver denna form av stöd längre” . Myndigheterna vägrar hjälpa henne med boende – deras fokus har hamnat på om inte det bästa vore att ta sonen och placera honom, så får mamman väl klara sig som hon vill.

Mannen som stalkar och hotar, som hotat med att döda Alicia – och som visat att han är mer än kapabel att göra detta – går fri idag.

Varje dag lever Alicia under skräcken vad som kan hända – samtidigt som hon kämpar för att bygga upp sitt liv igen. Hon har fått lämna släkt och vänner, då mannen riktat hot gentemot dem också. Men hur länge ska hon orka kämpa, med dels de skador hon fick permanent? Dels att hon måste kämpa för att bli tagen på allvar – trots denna grova misshandel av henne – av de myndigheter som ska finnas där för att hjälpa henne! Myndigheter, vars enda och optimala lösning på “problemet” är att splittra den lilla familjen och placera barnet hos främlingar.

Jag vill inte vakna en morgon och mötas av Alicias bild i tidningen och rubriken: “Ung kvinna hittad död – polisen misstänker mord” eller ” Ung kvinna hittad mördad”.

Det finns så många paralleller jag kan dra mellan Alicias fall och det som hände Eva-Marree – framför allt just detta att myndigheterna vägrar lyssna på deras rop på hjälp. 

Med så många kvinnor som mördas varje år i detta land, i relationsmord, hur kan allt gå ” baklänges” när det kommer till att dessa kvinnor inte tas på allvar. Istället för framåt. Varför ges inte mer resurser till att hjälpa dessa kvinnor, istället för att mata in miljoner på forskning kring ämnet kvinnomord och män som begår dem.

Alicia är inte den enda kvinna jag kommit i kontakt med, som misshandlats svårt. Redan innan Joel mördade Eva-Marree har jag stöttat och hjälpt kvinnor som lever i våld. Jag har drivit igenom att starta upp grupper för kvinnor i denna situation i samband med sociala myndigheter redan på 80-talet ( varav två grupper existerar än idag ).

Det är dags att agera NU – inte sitta och vänta och fundera. När inte ens debattprogram på tv, eller ens någon form av media vågar ta upp och kritisera och granska de myndigheter som ska hjälpa men inte gör det, utan journalisterna lägger sig flata och nickar med i de “experters” svada, istället för att ställa sina frågor och kräva svar. Som med sin flathet och rädsla för att granska – med sin tysthet ger sitt samtycke till att lösningen på “allt och alla problem” är att splittra familjer och kidnappa barn.

https://drive.google.com/file/d/0B_zpG1kzP6D0UEFKS1VkVTVfUVU/preview

J

Jag blev uppringd idag av en journalist från Aftonbladet angående näthatet på Flashback b.l.a  . Aftonbladet kör ju en granskning av detta nu, och jag fyllde i deras formulär där de frågar om man blivit utsatt för näthat och berättade kort om allt som skrivits om Eva-Marree, mig, hennes barn o.s.v.

Jag kan ju säga att jag förväntade mig inget svar från dem, då allt som rört Eva-Marree och mordet på henne möts av total tystnad av media – iallafall när det kommer till att handla om oss. 

Det blev ett relativt långt samtal med denna journalist, och jag tror hon hörde uppgivenheten i min röst. Flera gånger höll jag på bryta ihop under samtalet, jag, som bitit ihop och svalt så mycket, låst det inom mig i 19 månader. Visst, jag har låtit det pysa ut lite då och då, men sorgen och smärtan över det som skrivits spaltmetrar på Flashback har jag stängt inom mig.

Journalisten frågade mig hur jag kände inför detta som skrivits, vad skulle jag svara?

Jag vet inte… en blandning av hat, sorg, smärta – ett oförstående inför människans ondska. Hur kan människor vara så genomsyrat onda? Hur kan  de sitta och skriva sådana saker om en människa de inte känner?  Hur kan de skriva så hemska saker om 2 små barn!?  

En människa som blivit så brutalt mördad. Hur kan de “gotta sig i detta” och samtidigt leva “normala” familjeliv? Hur kan dessa onda människor?

Jo, jag vet. I Nazityskland levde Naziztbödlarna i lägren “normala familjeliv” samtidigt som de kallsinnigt avgjorde vilka som skulle dö snabbt ( ugnarna) och vilka som skulle dö långsamt ( slavarbete kombinerat med tortyr ).

Men nej, jag kan inte förstå denna ondska, varifrån den kommer.

Och i “mitt” fall på b.l.a Flashback kan ingen skylla på invandrare, Romer, Judar o.s.v – nej detta är helyllesvenskar som bedriver dessa hatdrev!

Var det inte svårt nog att ta in och försöka bearbeta mordet på min dotter? Att jag förlorade även mina barnbarn? Var ni tvungna att sparka och sparka så mycket ni orkade/ orkar? Är ni inte nöjda förens ni drivit någon i graven?

Hur många sidor som skriker ut detta finns inte på FB? Problemet är att så många av dem inte är det minsta seriösa, utan handlar enbart om att gnälla på rasister och fascister. Missförstå mig inte – jag är så emot både rasism som fascism som man kan vara.

När någon sådan grupp på FB får in någon som verkligen utsatts personligen för näthat och rasism och som inte bara gnäller för gnällandets skull – utan vill ha till en förändring, ja då ifrågasätts personen å det grövsta! Ord som att ” detta är inte möjligt därmed en lögn” , ” kolla källan innan ni sprider vidare ” osv. Och personen som ifrågasätts länkar till sidor med fakta – ja då är personen inte välkommen. För ingen, absolut ingen – utom dessa självutnämnda experter ( som aldrig råkat ut för rasismens fula tryne direkt emot sig ) kan ha rätt!

Fejkade historier har större värde än sanningen.

Det värsta är att de är för dumma för att ens fatta att de spelar dem de säger sig vilja bekämpa för ett bättre samhälle rätt i händerna! De visar exakt hur tandlösa och klolösa de är.

Inte konstigt att de grupper som ÄR seriösa drunknar och försvinner i mängden – eftersom de inte är på jakt efter antal medlemmar, utan verkligen kämpar för det de tror på!

Ett ex:
Detta ansågs inte som “rasistiskt nog ” eller ens “sant” – för nu är det fullt upp att gnälla på GBG-inlägget. Källan anses inte trovärdig ( dvs jag eftersom jag länkade till intevjun med mig ) för ” är det ens möjligt att dessa rasister sjunker SÅ lågt?” Jag lämnade gruppen, men skickade denna länk till admin där och bad henne upprepa att det jag “sagt” är lögn, och att förklara exakt HUR detta är ” för lite rasistiskt”. Precis som jag förväntat mig kom en massa bortförklaringsdravel – men inget konkret.

http://www.metro.se/nyheter/fejkad-mordhistoria-spreds-pa-facebook/EVHmli!fuPADqpa3HR32/

Jag är rädd för mina barnbarns skull, som ska växa upp i ett allt mer rasistiskt land. Ett allt mer hatiskt land. Ett allt mindre tolerant land. Redan nu har Sociala satt dem i en familj att bo – som skäms över att de är mulatter! Det var iallafall det intryck de gav mig då kvinnan beodrade mig att inte lägga upp bilder på mina barnbarn “eftersom deras hudfärg kan reta folk”.

Och sedan har jag ju dessa “vänner” som klagar och gnäller på “svartskallar” – som delar rasistiska inlägg, och som gnäller på mig då jag blir förbannad och ifrågasätter detta! Som kommer med, som de tycker, välgrundade argument för sin smygrasism : Jag är inte rasist men…!

Att detta sårar mig och gör mig så jävla ledsen, för att dessa “vänner” inte ens kan respektera att mina barnbarn räknas till dessa “svartskallar” iom sin hudfärg gör ont i min själ: För om inte ens dessa “vänner” kan respektera mig som mormor  till dessa två underbara barn- vilken respektlöshet kommer då inte mina barnbarn möta i sitt sociala nuvarande och kommande liv?