…. Efter premiären på ” I Sverige finns inga horor” i Stockholm på Capitol Biograf.
Det var en kväll full av magiska stunder, värme, kärlek – trots den tragiska verklighet filmen visar. Eller var det kke just därför? För att mörkret, stigmatiseringen, det svarta som väller upp, som skapade kontrasterna?
För utan tvekan är det en tung film att se, och bevisligen en chock för många som inte förstått eller vill förstå – som inte sett, eller inte velat se, – som inte hört eller inte vill höra.
Många som nu sett dokumentären – verkligen SETT den – är alla tagna av det du nu insett: att det handlar om en ung, vacker, intelligent mamma, som sålde sex fem ggr och fick betala med sitt liv efter ÅR av trakasserier från både Joel ( barnens pappa) och sociala myndigheterna i Västerås.

På Capitol mötte jag många fina underbara människor; både sådana jag känt sedan tidigare, sådana jag bara talat med via FB och telefon tidigare, såväl som totalt okända.
Det var utan tvekan den tystaste filmvisning jag någonsin varit på, inget viskande eller annat tissel tassel. Endast några gånger gav publiken ifrån sig ljud – och då “kollektivt” – men aldrig enbart någon enstaka.

Och visst var det surrealistiskt att sitta där och se sig själv på en ENORM duk, och veta att en fullsatt biograf ( 82-84 platser tror jag det var) satt där och såg detsamma. Men, all nervositet, känslan av panikattack – bara försvann när filmen rullade igång. Känslan av overklighet upphörde där: för detta var sant. Jag satt på en biograf och tittade på premiären av min dotters historia. Den historia jag kämpat så länge för att hålla mitt löfte att berätta. Den historien som visar den sanna bilden av sexköpslagens verkan. Liksom den visar den sanna bilden av Sociala myndighetens framfart som egen suverän makt, i vårat land. Hur kidnappning av barn satts i system, att vi fråntagits våra mänskliga rättigheter som mödrar, mor och farföräldrar etc. Att i Sverige så hotas medborgarna in att “lyda”, annars kan de bli av med sina barn. Hot, mutor, vapen, påtryckningsmedel: ja sociala myndigheten har visat att de är beredda gå genom eld och använda barnen i dessa syften – “för barnens bästa i centrum”.
Ändå…. Ändå så dödas barn som Bobby, i hemmet, av sina föräldrar. Eller lilla Yazmina, som mördades av sina släktingar. Hemskt nog så kan man räkna upp många liknande fall. Men var fanns den så nitiska sociala myndigheten då? De som har som paradord just BBIC? Var fanns de? För dessa barn?
Kanske hade de fullt upp att trakassera oskyldiga ffa ensamstående mammor? Kanske så kämpade de för att “uppfostra” dessa mödrar i deras anda, tvinga dem till lydnad under hot om att annars tas barnen? barnen som bor hos en kärleksfull mamma. Barnen som är trygga. Så, när det hemska öden barn som Bobby och Yazmina råkade ut för avslöjas, så rycker sociala myndigheterna på axlarna och säger ” Hoppsan! De föll nog BARA mellan stolarna”.
I verkligheten så höll Sociala myndigheten på med sina “utredningar” av utsatta kvinnor, där de vidare skuldbelägger kvinnorna med hot om att ta deras barn FÖR DE LÅTER SIG MISSHANDLAS INFÖR BARNEN! ” Låter sig misshandlas…” Något dessa myndigheter inte tvekar säga till en mamma som nästan slagits ihjäl, medans hon ligger på sjukhus! Och vem ska då få vårdnaden och ansvaret för dessa barn, vilka är de ultimata vårdnadshavarna? Jo – förövarna! De som misshandlade mamman nästan till döds – eller t.om till döds – framför barnen!

( Nu skulle detta blogginlägg egentligen handla om premiären av dokumentären – men jag blir så arg när jag tänker på detta, att nu får fingrarna skriva vad huvudet tänker).
En orsak till denna ilska kommer till utryck här och nu, har samband med premiären. Jag träffade nämligen en unga mamma där, en ung kvinna jag pratat mycket med på nätet. En ung, varm intelligent kvinna – en kvinna såsom Eva-Marree. Kaisa Basia della Orba heter hon. Och hennes son, sonen hon är biologisk mor till, fråntogs henne i samband med en skilsmässa från sin partner. En våldsam partner. Jag har sett bilder på hur ett avhämt kan ske, när Kaisa någon gång har fått träffa sin son för denna förövare – som med socialas goda minne använder barnet som vapen gentemot Kaisa. I synnerhet en bild gjorde mig så arg, så ledsen, upprörd och känslan av vanmakt fullkomligt vällde in över mig. Det är när pojken gråter och strävar att få koma till sin mamma, ögonen stora av sorg och fyllda av saknad. Förövaren lyfter upp pojken ( som jag inte vet exakta åldern på – men 4-5 år?) och klämmer fast honom under armen, så hans huvud pekar frammåt och fötterna bakåt, som om han vore en matta eller något annat materiellt och inte en levande, rädd pojke – och stormar iväg med honom så. Inga försök till att prata med pojken från NN.s sida, inga försöka att gemensamt med Kaisa lugna pojken. NN kan alltså inte ens lyfta upp pojken i sin famn och trösta honom – utan störtar iväg med honom fastklämd under armen!
SÅDANT tillåter sociala myndigheten, eftersom de BESTÄMT att Kaisa är en dålig mor. Kaisa har aldrig rört droger, aldrig tagit ett snedsteg som inte vilken annan ung person kan göra innan de får barn, men hon råkade ut för en förövare i ett förhållande. Förövaren är inte ( om jag uppfattat rätt) ens biologisk släkt med Kaisas son. I Sverige duger alltså i princip vem som helst som INTE är mamma till barnet/barnen mycket bättre än den biologiska mamman? Likväl som en våldsam partner anses vara en mycket bättre förälder.

Och även en annan ung mor har hamnat under socialas lupp nu, rejält. En av kvinnorna som medverka i dokumentären. Hon kollas mycket noga, ja så noga att sociala gör hembesök med motiveringen att kvinnan och barnen blir misshandlade – kvinnan är ensamstående mor och lever ensam!

Man tappar ju andan helt.
Och samtidigt utsätter förövare barn för misshandel och Gud vet vad – utan att sociala lyfter ett ögonbryn. För föräldrarna är inte i deras skottglugg!

Och så länge Sverige går till ytterligheter att gömma denna smutsiga sanning, så kommer det fortsätta. Och inte många har orken att kämpa, eller modet. Att klaga – ja, men att aktivt kämpa? Nej. Så länge rösterna bara hörs med jämna mellanrum i korta perioder, tills sociala tigit ihjäl dem – eller hotat med barnen – så kommer detta ALDRIG upphöra!

Så har det varit för mig, sociala har försökt tiga ihjäl mig. De har använt mina barnbarn som påtryckningsmedel, som mutor – som vapen. Ja, de har t.o,m i samarbete med polisen beslagtagit mina vapen en gång – men då fick de en så skarp tillsägelse att jag tror inte de gör om samma misstag en gång till. Annars förväntar jag mig i princip vad som helst från deras sida nu.
Jag har inga illusioner kvar om att jag ska få träffa mina barnbarn, av många olika anledningar. B.la så har utan tvekan Linda och Kevin ett finger med i det spelet och har utmålat mig som rent livsfarlig. ( Det har hänt förr, mer än en gång). Sedan har vi då detta att jag inte är tyst, utan fortsätter ansätta dem för att – kanske det är patetiskt – men tvinga dem erkänna de fel och de brott de begått och begår.Sociala myndigheterna alltså.

Jag vet att många sett filmen dessa två sista dagar sedan den släpptes på VIMEO och YT, den finns att hyra på SF- anytime också, liksom att köpas på b.la CDON.

Den otroliga värme jag möttes av på premiären kommer jag bära med mig länge. För en sådan som ja, som ansatts sedan jag var liten för övergrepp både fysiskt och psykiskt, så är det ovant att folk ser MIG för den jag är. Jag har kämpat varenda steg hit, där jag är idag, och kommer fortsätta kämpa så länge jag kan.

Inte ens min egen sjukdom – ADPKD – kommer stoppa mig, eller den kroniska njurinflammationen – båda två obotliga dödliga sjukdomar. Så länge jag har kraft ger jag mig aldrig – och säkert inte när kraften tryter heller för den delen.

Ja, detta blev ju långt… Avslutar med några bilder från premiären. Och vill också tacka SAMTLIGA som kom, som hjälpt till, som funnits där. Alla ni som, kanske inte fullt ut trott på mig alla gånger, men ändå peppat.

Ett särskilt tackinlägg med allas namn kommer senare.

Som en man skämtsamt sa på FB:
” Stort motstånd? Jo, den är inte “pk” ha ha. Inte det minsta. Den berättar bara…SANNINGEN :-D. Usch på dig Zenitha Smith ;-)!
Jag är ledsen för det som din dotter behövde uppleva. Och önskar att denna underbara unga kvinna fortfarande levde, och fick vara den fantastiska mor för sina barn som hon verkligen var <3!. Jo. Sådant där FÅR man inte säga i Sverige. Party-pajare där :-D. Här har de trummar ut en bild av att alla svenska sexarbetare är sönderknarkade, psykiskt sjuka och har blivit utsatta för en ond incestuös far sedan födseln. Och att socialtjänsten är god, fördomsfri, empatisk och rättssäker. Och så kommer du och Eva Marree och stökar till i hela “Åsiktskorridoren”. Jag önskar bara att det skulle ha fått ske med mindre tragik <3″

Och det är ju så. 2016, när det stod klart att dokumentären skulle börja spelas in, redan då började vissa grupper av feminister att mumla. Och vartefter så steg mumlet, för att slutligen bli till ett vrål av ilska. Filmen kunde endast användas i avskräckande syfte – om den skulle visas alls!