Alla ni som följer min blogg – och det är några stycken – år inte människor på min “vänlistan” i något media öht, men jag tänkte att ni skulle få veta detta:

Ovidie Raziel är en av sju som nominerats för Le Prix Andres Londers. Hon är en av sju journalister nominerade. Och hon är nominerad för filmen om Eva-Marree.

För er som inte kan eller vill förstå, vad detta innebär, så är Le Prix Andre Londres den Franska motsvarigheten till Pulitzer-priset.

Börjar ni förstå nu:
Hur stort detta blivit? Att det inte var lögner och påhitt från min sida, utan sanningen och inget annat än sanningen. Jag sa att dokumentären skulle ses över hela världen, att den skulle beröra där den ” drar fram “, vilket den gjort. Den har fått ett enormt gensvar, men också väckt många frågor utomlands om Sverige och det land det utgetts sig för att vara.

Många skrattade åt mig då, sa jag var tokig, ljög, överdrev. Kallade mig både det ena och det andra och sa åt mig att ” släppa allt”. Ingen tog på allvar, hur allvarligt jag tog på löftet till Eva-Marree. Jag var ju bara besatt och sjuk och tokig.

Tack vare Ovidie, Arte France, Magnetopress och inte att förglömma den svenska journalisten Susanna, som gjorde inslaget i P1, så har jag kunnat hålla mitt löfte. Jag har kunnat hålla det på en nivå jag aldrig själv kunnat drömma om från början!

Nu, nu har dokumentären nominerats 4 ggr sedan februari, vunnit 1 pris via Amnesty International ( och nej, de vidhåller att de inte känns vid den). Franska, Engelska, Norska Amnesty b.la har blivit involverade tack vare Sveriges styvnackade inställning. Ja, Tesseloniska avd också, då det var de som gav priset och förminskades mest i Sveriges ögon. Franska ambassaden är inblandad och trycker på att Sverige ska visa dokumentären, men se då svarar Sverige med att etniska rådet inte anser…blablabla.

Medans svenska etiska rådet sitter som självgoda paddor och avgör att INGEN svensk må få veta sanningen, för ” Sverige är inte redo för detta” – en “ursäkt” jag hört från första stund, så lägger alltså dokumentären om HUR SVERIGE BEGÅR BROTT MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, land efter land under sig, länder som alla blir skärrade, förskräckta , förvirrade, sorgsna, arga – länder som VILL HA SVAR, men där då Sveriges etiska råd bestämd att ” nej, det får ni inte”.

Men hur ska ni göra nu? Nu när Ovidie och filmen nominerats till detta pris? Alla vet ju att det är inte ” skräpfilmer” och dåliga journalister som nomineras till sådana här priser.

Hur ska ni kunna fortsätta ducka och gömma er i skuggorna och påstå att detta aldrig hänt?

Och till alla er därute, som kämpar för kvinnors rättigheter när det kommer till våld i nära relation – varför drar inte ni nytta av detta nu? Utan istället säger att jag ” förhäver mig”, när jag berättar hur långt jag kommit som ENSAM kvinna, och hur starka borde vi då inte vara tillsammans? Varför tackar ni nej till hjälp? Jag vill inte vara någon ledargestalt, men jag vill ge er hoppet om att det går att förändra. Jag vill ge er av min framgång, så att ni kan få större framgång – utanför svenska gränserna.

Men ni gör så klart som ni vill. Min misstanke är att jag inte ” duger” pga att Eva-Marree var sexarbetare ( bl.a. ) och filmens två engelska titlar, som båda är cyniska gentemot den svenska bild Sverige vill ge utåt och den svenska bild som är sanningen bakom den.

Men som sagt, ni har gjort erat val. Jag har erbjudit mig nog gånger nu, sträckt ut handen bara för att få den undanslagen, av grupper som dessutom rätt snart läggs ned pga inre maktstridigheter – och de kvinnor som så stort lovats hjälp åter blir svikna. Jag sörjer med dessa kvinnor och mitt hjärta blöder för dem som om och om igen får sina hjärtan och hopp krossade igen och igen och igen….