De här sista 1 1/2 åren känner jag mig utmattad, men samtidigt nöjd, glad och tillfreds, nyfiken, lite orolig, lite rädd.

Mycket har ju hänt, och det har gjort att bloggandet hamnat i skymundan, jag har inte haft ork över, eller ens kunnat finna ord att skriva.

Som de flesta vet, så tog en Fransk dokumentärfilmare från Arte France kontakt med mig i juni 2016. I juli – den 10:e närmare bestämt – dagen innan 3-års dagen av mordet, så träffades jag och Ovidie Raziel ( dokumentärfilmaren mm) och Corentin Coëplet ( kameramannen) för första gången. Det var en vacker sommarsöndag. Gunilla Lundquist följde med som stöd, för jag visste att det skulle bli tungt och svårt.

Den dagen spelade vi in delar av trailern till den tilltänkta dokumentären om Eva-Marree. Både Ovidie och Corentin är verkliga proffs, och fick mig att dels slappna av lite, men kanske framförallt glömma kameran. Jag hade svårt få fram orden, för varje ord bringade fram minnena och känslorna – så det blev väldigt staccato-aktigt. Ibland fick vi bryta p.g a. att vi alla grät, ibland för att byta scen s a.s. Vi filmade ute på Marholmen, strax utanför Norrtälje, ett vackert naturområde med sjöar ( havet?) runt om.

Vi höll på i c:a 6-7 timmar, så det blev en lång dag med mycket känslor.

Dagen efter, på årsdagen, träffades jag, Ovidie och Corentin igen inne i Norrtälje, för lite mer filmning. Med mig hade jag – på begäran av Ovidie, som älskar hundar – med mig ” systrarna “, som skötte sig exemplariskt. Senare samma dag träffades Ovidie och Maria och fortsatte med trailern.

Då var det ännu inte ens säkert att det skulle bli en dokumentär alls, eftersom alla tv-bolag måste genomgå vissa procedurer för att bestämma ” ja ” eller ” nej “. Dock skedde allt i rekordfart – istället för tre månaders malande genom procedurer, så bestämdes att det skulle göras en dokumentär på bara två veckor!

När vi i början av november, skulle påbörja själva dokumentären, så visade det sig att vår ena tik – Puck, en av systrarna, tjuvparning sig med vår hane Dexter och var dräktig! Kändes som lite taskiga timing minst sagt. Vi filmade några dagar, sedan for Ovidie och Corentin hem, för att återkomma i slutet av november för att filma lite längre.

Den 23/11 födde Puck 15 friska små valpar. Helt komlikationsfritt och lätta förlossningar. Sista valpen – en liten hane – fick namnet ” Oh-no!” p.g.a antalet valpar som låg där tillslut. Det var ju bara att börja stödmata alla 15, för att hjälpa Puck och avlasta henne så mycket som möjligt.

Sedan fortsatte filminspelningen fram till januari/ februari i år.

Det var mycket påfrestande psykiskt, då alla minnen revs upp igen, alla känslor kom rasande in över mig. Speciellt ett inspelningstillfälle tog väldigt hårt.

I juni i år åkte jag in akut på sjukhuset och det visade sig jag hade en inflammation kring vänster njure. Mina njurvärden har snabbt försämrats, och bi-sjukdomar i samband med Adpkd:n börjar ” dyka upp”.

MEN jag har, tack vare Ovidie ffa, fått en chans på miljonen att berätta Eva-Marrees historia och hålla mitt löfte till henne. Och hennes vänner och de som kände henne via hennes aktivism, har bidragit på ett sätt som är ovärderligt!

Dokumentären har premiär i februari nästa år. 2018 alltså.

Ja, Eva-Marree, resan mot att din historia berättas kommer fortsätta.