4 år idag

Sedan du slets bort från oss så brutalt.

Sorgen, smärtan och saknaden är inte mindre.

Minnena från hur brutalt han tog ditt liv är fortfarande lika levande inom mig, känslorna tumlar runt runt i en ständig virvel. Jag vet, via vittnesmålen, hur du bad för ditt liv tills du inte kunde få fram några ljud. Jag vet att han höll upp dig och fortsatte hugga dig – gång på gång – när du inte längre kunde stå upp. Då hade han jagat dig NIO METER och huggit dig med iniven hela tiden. 32 knivhugg, en minut. En minut högg han dig. En lång minut. Sedan…

Du kämpade för ditt liv fortfarande i ytterligen en minut, kämpade för att andas, men båda dina lungor var punkterade och fylldes sakta med ditt eget blod. Vittnet som tog dig i din famn denna sista minut i ditt liv, berättade om skräcken i dina ögon, innan de slocknade då ditt liv runnit ut.

Joels advokat ville få det till att det saknade betydelse, då han sa att du ” inte lidit nog”, då han sa att ” andra minsann lidit mer ” än du gjorde. Det var ” förmildrande” i hans ögon, för mördaren – och obetydligt för dig, och vi som blev kvar med skräcken inför vad du måste genomlevt dessa sista minuter i ditt liv. Du led inte nog… Vem fan kan ens säga något sådant???

Och varför var dina solglasögon – 2 par – utslängda på gruset? Försökte du slå mot honom med väskan? Ingen har kunnat förklara varför innehåll i din väska låg spridda utanför, men väskan själv ställd prydligt vid trappen där han anföll dig bakifrån. Kanske en obetydlig detalj jag fastnad vid – att dina solglasögon, båda paren – låg på grusgången.

Idag dök några statusar upp i mitt flöde, minnesdagen.

Den första minns jag idag. När jag skrev den hade poliserna just sagt att du var död. Jag vände ryggen åt dem, skrek att det inte var sant, att de tagit fel på person. Jag ville att någon – vem somhelst – skulle säga att de ljög, att du var därute, hos någon. Men ingen kunde yttra de orden….