Efter tre års kamp att få upprättelse för Eva-Marree, hennes barn och även mig själv, så har något fantastiskt hänt!

Jag har stångat mig blodig för att få någon – vem som helst egentligen – svensk journalist att ta tag i och granska allt som hände Eva-Marree medans hon levde, i samband med mordet och det som hänt efteråt. Men ingen har vågat granska detta.

För lite drygt två månader sedan, blev jag kontaktad av en journalist / dokumentärfilmare från ett annat Europeiskt land, en kvinna som följt mordet från början och som reagerat starkt på ” allt som hänt”, men också enormt mycket på det som inte hänt. Hon frågade mig fall jag var intresserad av att låta göra en dokumentär, där hela sanningen kommer fram i ljuset.

JA! JA! svarade jag och började gråta av lättnad och glädje. NÅGON hade lyssnat, och nu var tiden mogen att få fram allt.

För två veckor sedan träffades vi och filmade in en trailer för tv-bolaget i fråga, och något som normalt tar månader att få svar på: “Ja, vi gör detta” eller ” Nej, detta är inte intressant”, av tv-bolaget, blev inom loppet av tre veckor ett ” Det här måste absolut göras och berättas om”.

Denna kvinna är inget mindre än en ängel som visade sig. Det är så ofattbart, så enormt, så fantastiskt!

Jag hade inte räknat med hur detta skulle påverka mig, hur tungt det skulle kännas, att alla minnen och känslor skulle komma så starkt. Men det är som att återuppleva det  som hänt de tre senaste åren, och det gör ont.

Men jag är fast besluten att genomföra detta, det är ett löfte jag gav Eva-Marree: att berätta hennes historia. Men det är inte enbart det, detta handlar om andra kvinnor som hamnat i, hamnar i och kan komma hamna i som Eva-Marree.

När jag bett människor omkring mig att respektera att jag mår dåligt och är låg p.ga alla minnen och känslor, så vet jag inte om de väljer att missuppfatta detta, eller bara inte klarar att jag säger att nu orkar jag inte hålla er under armarna, jag har fullt upp att hantera det som händer inom mig själv.

Under tre år har jag fått höra att jag ska “släppa” kampen om upprättelse för Eva-Marree, att jag ska “glömma”. Under tre år har jag tvingats att hålla sorgen inom mig – bloggen har varit min enda ventil.

Människor har vänt ryggen och gått, för det är för “tungt” för dem. Det är “fel” att ens säga att jag har sår på insidan som aldrig kommer läkas. Sår orsakade av mordet, av hatet emot mig, Eva-Marree och barnen. Sår skapade av människor som på fullt allvar tror att detta är något man kan ” glömma” och bara gå vidare från. Det är inte så verkligheten fungerar.

Det är heller inte så, att mordet styr livet. Eller att jag går omkring med “offerkofta” och lever i självömkan. Eller försöker “ursäkta” mig på något vis.

Jag är glad att jag inte lyssnat på dessa människor – för idag, efter tre år i motvind – så kommer sanningen fram. Inte via en blogg enbart, utan via en dokumentärfilm där allt noga granskats innan det tas upp. Det gör ju det en aningens svårare för de som skriker ” lögnare! lögn!” att skrika just dessa ord, och försöka dölja sanningen.

Sedan finns det givetvis ett antal underbara människor som finns i mitt liv och som jag aldrig skulle vilja vara utan.