Senast i december förra året, strax före jul, fick jag dessa ord kastade i ansiktet. Det tog hårt.
Jag fick då höra av min käre svärmor en lång harang om hur jävligt det var att Eva-Marree låtit sig mördas ( alltså: återigen låtit sig mördas , som om hon bad Joel om att mörda henne! ) och hur jag i.om detta dragit in hennes stackars son i en sorg han inte har med att göra alls. Varför skulle han drabbas när det inte ens var hans barn?

 

Hon har väl en egen pappa som ska ta det där, min son ska inte behöva lida för någon annans unge. Du har ingen rätt att dra in honom i en sorg som inte angår honom alls. 

Jag försökte förklara för henne, att jag inte påtvingat honom något alls. Att Eva-Marree inte hade för avsikt att “låta sig mördas för att “skada” honom”. Men nej, hon var helt inställd på att allt som hänt var för att “skada” honom.

Med hennes nådiga tillåtelse så kunde jag få sakna mina barnbarn – men att sörja min dotter? Absolut inte! 

Det kanske kan låta både löjligt och “ofarligt” – men denna kvinna är fullt övertygad om att jag – och Eva-Marree – med vilja förstört och förstör livet för min man och hans barn.

Varifrån kommer detta? Hur kan någon ens säga sådana saker?

Hon är ju inte den första – redan från den stund Joel mördade Eva-Marree, så blev ju han det stackars offret som tvingats mörda henne och därmed förstöra livet för honom och hennes barn. Sociala i Västerås tyckte det var höjden av fräckhet att hon låtit sig mördas på deras utsedda säkra plats – med deras kniv. Och i processen nästan fick en assistent mördad. Och et värsta av allt: Eva-Marree lät sig mördas brutalt framför sin son! 
Jag har behandlats på ett sätt som jag inte önskar någon som genomgår ett liknande trauma: med förakt, med total brist på respekt för den sorg jag har, för den chock jag hamnade i. 
1. Sociala försökte stoppa begravningen
2. Jag blev ljugen för från första stund
3. Jag möttes dagligen av rubriker och artiklar i VLT där de totalt svartmålade min dotter – oemotsagda. Jag försökte prata med chefredaktören – men fick till svar att de ” minsann skrev vad de ville – och hon var ju bara en hora, det visste de eftersom de läst ( sekretesskyddade ) papper från soc.”
4.Rättegången var en fars med fokus på ” offret Joel”.
5. Mina vapen togs baserat på att jag utgjorde en fara för dem som hotade mig! Jag fick kämpa i 14 månader för att få dem tillbaka – och i processen visade det sig att polisen gravt misskött ärendet från start – de hade ens inga skäl som var starka nog att ta mina vapen.
6. Mina påpekande om att jag hotats viftades bort med att det ju handlade om “småbus”. ( Med tanke på allt som skett senaste året – med brutala mord begångna tillsynes “vanliga om än lite tillbakadragna” personer – så borde dessa för polisen “kända småbus” hot tas på mera allvar – kan man ju tycka.)
7. Näthat i massor – inkl. mail och PM
8. Mina syskon som skickat mail med innehåll som enbart går ut på att förnedra mig, b.la till organisationer Eva-Marree varit med i.
9. Jag blir anklagad för att “bära offerkofta” – för jag är inget “offer” i detta – jag vill ju bara “tjäna pengar (!?)” på mordet på min dotter
10. Jag får inte vara glad – då sörjer jag inte nog. Jag får inte sörja – då förstör jag andras liv.

Ja, alla dessa punkter + mera, har jag fått kastat på mig, i en tid när jag behövt få sörja. Komma till insikt, försöka förstå det som inte kan förstås.

Och jag är så less på att tvingas lägga energi på att förklara att Nej! Jag bär ingen offerkofta! Nej! jag tycker inte synd om mig själv!

Det är en enorm skillnad på självömkan och sorg.

Och därför undviker jag numera att ha kontakt med folk, jag undviker att ens andas min dotters namn: för jag orkar inte längre bli anklagad för att “förstöra” någons liv p.ga den oerhörda sorg jag känner. Den saknad jag känner. Hur ont det gör inom mig. Det är något dessa personer tagit ifrån mig; att våga sörja öppet – istället har de fått mig känna skam över den sorg, smärta och saknad jag känner.

Hoppas ni är nöjda nu, när ni lyckats sparka på någon som redan ligger, och som legat en lång stund. Att ni knäckt min vilja att leva, tagit ifrån mig förmågan att känna glädje utan att må dåligt av dåligt samvete över det. För att ni gett mig grava sömnsvårigheter. Tack för att ni gjort mitt liv till ett än större helvete!

För en månad sedan – när den sista “knuffen” kom, från svärmor, så slutade det nästan i skilsmässa – och det är inte säkert att vi kommer fortsätta leva ihop i fortsättningen. Så illa har ni skurit mig, så djupa sår har ni gett mig.

 

Hoppas ni är nöjda med ert verk nu.