En helt vanlig ung kvinna ringde mig igår. En kvinna som är i slutet av 20-årsåldern. Hon kommer från en mellanstor stad, skötte skolan, umgicks med vänner, inget missbruk i bagaget. I dagens klimat känns det som om det är viktigt att påpeka just detta: att inget missbruk förekommit.

Ja, denna unga kvinna – vi kan kalla henne Alicia – är precis som alla andra: Hon är ensamstående mamma med en son som hon kämpar för, såsom mammor gör.

Men hennes historia är inte som alla andras – även om den tyvärr blir allt vanligare.

Alicias förhållande med sonens far höll inte och de särade på sig. Några år senare träffade Alicia en man som hon förälskade sig i, som hon trodde var “mannen i hennes liv”.

Det började med små saker, som okvädningsord. Snart dög inget Alicia gjorde. Mannen började styra hennes liv – hennes tankar. Sakta men säkert.
Så började slagen.

Ingen lyssnade på Alicias vädjan om hjälp, ingen lyssnade på hennes vänners oro över situationen.

En dag hände det: Mannen slog nästan ihjäl Alicia – något hade gjort honom  förbannad”. Han slog ner henne inne i lägenheten, fortsatte sparka och slå över hela hennes kropp – så pass att hon fick minst en bestående skada.

När polisen kom till lägenheten, satt mannen och tittade på tv med Alicia liggandes livlös  i en blodpöl bara någon meter från honom. Att polisen kom var inte det som förvånade honom mest – utan det som inte bara förvånade, utan retade honom – var att Alicia fortfarande levde!

Alicia tvingades tillbringa lång tid på sjukhuset, och när hon kom ut därifrån fick hon och sonen ett boende hos Kvinnojouren.

Under efterföljande rättegång, så dömdes mannen till vård på ett LVM -hem. Därifrån rymde han – något som inte meddelades Alicia förenns efter de fått tag på honom igen – i den stad där Alicia och hennes son nu befann sig.

Efter detta började saker hända. Alicia bor fortfarande i skyddat boende i en mellanstor stad, tillsammans med sin son. Men detta skyddade boende är också det den enda hjälp Alicia och hennes son fått.

Då Alicia fruktar för sitt och sonens liv, eftersom mannen som nästan misshandlat henne till döds, stalkar henne, har svurit på att han ska döda henne. Alicia kan inte ens ha kontakt med sin mor, annat än på telefon. De har knappt träffats alls på ett års tid.

Vad gör då myndigheterna? Jo, de ifrågasätter om inte sonen kanske skulle ta och placeras hos någon annan… För är Alicia, som ju faktiskt låtit sig misshandlas så svårt, verkligen en lämplig mamma? Så, de kontaktar den frånvarande fadern och frågar fall sonen kan bo hos honom – och får ett ” NEJ” till svar, han ville inte ha något barn! ( Han har aldrig varit aktiv i sonens liv någonsin ).

Någon hjälp till eget boende får Alicia inte heller – trots att hon själv sökt bostad och enbart behöver ett intyg att ” hon är en lämplig hyresgäst”. Hon är fortfarande sjukskriven efter misshandeln och många hyresvärdar är skeptiska att hyra ut åt “sjukskrivna” och vill ha någon form av garanti från ex Sociala myndigheter.

Alicia vill stå på egna ben igen, med sin son. Hon har en utbildning där arbete aldrig kommer vara ett problem att få. Hon behöver alltså bara ett intyg från myndigheterna för en period – men nej.

Alicia har fått höra att hon inte kan bo kvar i det skyddade boendet länge till – boendet har sagt ifrån att hon inte behöver denna form av stöd längre” . Myndigheterna vägrar hjälpa henne med boende – deras fokus har hamnat på om inte det bästa vore att ta sonen och placera honom, så får mamman väl klara sig som hon vill.

Mannen som stalkar och hotar, som hotat med att döda Alicia – och som visat att han är mer än kapabel att göra detta – går fri idag.

Varje dag lever Alicia under skräcken vad som kan hända – samtidigt som hon kämpar för att bygga upp sitt liv igen. Hon har fått lämna släkt och vänner, då mannen riktat hot gentemot dem också. Men hur länge ska hon orka kämpa, med dels de skador hon fick permanent? Dels att hon måste kämpa för att bli tagen på allvar – trots denna grova misshandel av henne – av de myndigheter som ska finnas där för att hjälpa henne! Myndigheter, vars enda och optimala lösning på “problemet” är att splittra den lilla familjen och placera barnet hos främlingar.

Jag vill inte vakna en morgon och mötas av Alicias bild i tidningen och rubriken: “Ung kvinna hittad död – polisen misstänker mord” eller ” Ung kvinna hittad mördad”.

Det finns så många paralleller jag kan dra mellan Alicias fall och det som hände Eva-Marree – framför allt just detta att myndigheterna vägrar lyssna på deras rop på hjälp. 

Med så många kvinnor som mördas varje år i detta land, i relationsmord, hur kan allt gå ” baklänges” när det kommer till att dessa kvinnor inte tas på allvar. Istället för framåt. Varför ges inte mer resurser till att hjälpa dessa kvinnor, istället för att mata in miljoner på forskning kring ämnet kvinnomord och män som begår dem.

Vi vet redan att män mördar kvinnor – att sitta och klia sig i huvudet för att komma på “varför” har ingen betydelse. Det som betyder något är att höra dessa kvinnors rop INNAN DET ÄR FÖRSENT!.

Alicia är inte den enda kvinna jag kommit i kontakt med, som misshandlats svårt. Redan innan Joel mördade Eva-Marree har jag stöttat och hjälpt kvinnor som lever i våld. Jag har drivit igenom att starta upp grupper för kvinnor i denna situation i samband med sociala myndigheter redan på 80-talet ( varav två grupper existerar än idag ).

Det är dags att agera NU – inte sitta och vänta och fundera. När inte ens debattprogram på tv, eller ens någon form av media vågar ta upp och kritisera och granska de myndigheter som ska hjälpa men inte gör det, utan journalisterna lägger sig flata och nickar med i de “experters” svada, istället för att ställa sina frågor och kräva svar. Som med sin flathet och rädsla för att granska – med sin tysthet ger sitt samtycke till att lösningen på “allt och alla problem” är att splittra familjer och kidnappa barn.