Jag skakade, jag mådde illa, jag var livrädd.

För ett år sedan idag började rättegången mot Joel. Jag har aldrig träffat honom, aldrig sett honom annat än på foton Eva-Marree visat. Nu skulle jag för första gången se mannen hon en gång fallit för, mannen som är är far till mina barnbarn. Den man som Eva-Marree en gång älskade så mycket att hon valde honom som far till sina barn. Den man hon en gång litat på, älskat.

Den man som trampade på hennes kärlek, den man som tog och tog allt hon hade att ge honom, den man som trampade på hennes kärlek och känslor, den man som förnedrade och slutligen mördade henne.

Egentligen vill jag inte kalla honom en “man”, för det är som att förolämpa hela mansläktet – för han är ingen man: han är ett kräk, en ynkrygg, en feg lögnare, en kvinnoföraktare, en kvinno/barnmisshandlare : ett monster! 

När vi kom till tingsrätten i Västerås mötte vi upp med Jari Smolander ( mitt MB ), en man jag knappt sett skymten av eller talat så mycket med under tiden från mordet fram till rättegången började. En man som lät mig sitta ensam och läsa igenom förundersökningen med alla dess hemska detaljer. En man som inte gick igenom hur en rättegång ” fungerar ” med mig, som inte förberedde mig alls för vad som komma skulle.

Vad han gjorde däremot var att släpa fram Joels advokat, Martin Beskow, till mig och säga att ” Hon kan vara civiliserad” när han av någon anledning presenterade oss. ” Kan vara civiliserad “! Min dotter hade mördats med 31 brutala knivhugg, samtidigt som hans klient ( Beskows klient ) misshandlade henne – till döds. Han – Joel – högg denna kniv i min dotter i över en minuts tid enligt vittnenas utsagor, han höll upp henne med vänster arm när hon inte kunde stå själv längre och högg kniven i henne. Hon var vid fullt medvetande hela denna tid, under vartenda hugg, under vartenda slag, varenda spark. Hon kröp,kravlade, hasade baklänges, reste sig och tog några steg medans han högg henne! Det är spår säkrade på en sträcka av 9 meter där hon försökt fly.

Hon levde ytterligare en minut efter han var ” klar”.

Men jag – jag kunde vara civiliserad nog att få ” äran att hälsa på Martin Beskow!” 

Ja, jag var civiliserad när jag tog Beskows hand – handen på den man som förstört och trasat sönder min dotters liv gång på gång under flera år. Den man som kallade henne Hora i rätten, som kallade henne korkad, dum, intelligensbefriad – icke värdig att ta hand om sina barn. Visst – han var Joels advokat – men vad spelar det för roll för mig? I det läget?

Vi tog plats i rättsalen, och så leddes han in. Men jag var civiliserad och satt tyst och höll allt inom mig. Jag ville spy och skrika, hoppa över borden och slå och slå tills han var lika död som min dotter! Men nej… jag hade bestämt att inte visa några känslor för denna person.

Jag tror inte någon kan förstå vad det kostade mig att sitta där och se honom, hans likgiltighet, hans kyla, hans leende när åklagaren beskrev mordet – som om han vore stolt över vad han gjort! Idag vet jag att han var och är det – stolt och nöjd- nu är han ju någon! Iallfall i hans ögon och ögonen på hans lika IQ-befriade polare och familj.

När han – om det var första rättegångsdagen eller andra är jag inte 100 på då allt fortfarande i mycket är en dimma, men jag är rät säker det var första dagen – på Beskows uppmaning böjde sig fram mot mikrofonen och – utan att se på mig – utan ett spår av uppriktighet eller ånger sa: ” Jag vill be Eva-Marrees familj om ursäkt – det var inte bra….” Det är ett under att jag höll mig civiliserad då!

Pga av alla rasistiska påhopp och allmänna skitsnack har jag funderat och tänkt fram och tillbaka om jag ska publicera bild på honom. det är samma bild som Aftonbladet – som enda svensk tidning – publicerade på honom efter rättegången. Orsaken till att jag tvekat är för att jag vet att det kommer användas i nya rasistiska hatinlägg – och det sista jag vill är att spä på rasismen i detta land. Men – Joel är från Uganda – han är svart, han är invandrare. Inget kan ändra på det. Och han är pappa till Eva-Marrees barn.  På ett sätt min svärson.

Även fast han gjort det han gjort, kommer barnen alltid binda oss samman. Jag kan hata honom för vad han gjort – men jag kan aldrig komma ifrån det faktumet.

Hela min omgivning kräver att jag ska vara civiliserad , annars är jag inte i ” balans” utan labil! Jag undrar om dessa som ställer dessa krav på mig själva skulle klara vara så jävla civiliserade och uppträda så jävla politiskt korrekt och övermänskligt om de själva satt i den situation jag gör? 

Sorg är ingen sjukdom – säger de. Samtidigt säger de att det är en sjukdom då man inte ” är i balans när man sörjer” – och därmed kan de säga att ” jag är olämplig” till både det ena och det andra.

Ja, kanske det är olämpligt, kanske det inte är civiliserat , men ärligt? Jag har slutat bry mig – för oavsett vad jag gör så har de bestämt sig.

En mördares ansikte