Jag väntade ett år på att urnsätta Eva-Marree i förhoppning om att hennes barn kunde vara med och ta ett stilla farväl av sin mor. 365 dagar i väntan på att dessa myndigheter skulle ändra attityd och låta min dotters barn få ta detta farväl.
Datumet bestämde jag redan förra året, för urnsättningen kändes som det farväl vi aldrig fick säga den 11/7 2013.

Men myndigheterna låter sig inte rubbas – barnen ska glömma sin mor och inte veta att vi – deras familj och mors vänner – finns. Alla vi som älskar dessa barn och inget hellre vill än ge dem all kärlek och värme och omtanke vi känner. Alla vi som kan berätta för dem om deras mor, hur mycket hon älskade dem, saknade dem. Ja, alla Eva-Marrees vänner var inte med då vi ville hålla det litet utifall….

 

( några bilder har jag redan publicerat på bloggen )

Dikten är skriven av Eva-Marrees faster Nina Kullander.

 

En spontan tyst stund när klockan slog 11.00 – klockslaget då Eva-Marree avled av sina skador exakt 365 dagar tidigare. Det gick nästan att ta på den tunga sorg som låg över oss alla….
Uffe hade tagit på sig uppdraget att bära urnan till sista viloplatsen – ett uppdrag han utförde med tunga allvarsamma steg och tårar rinnande. Den oerhörda sorgen blandades med kärlek och stolthet han kände att få bära sin styvdotter sedan hon var 12 år gammal till hennes sista viloplats.

Jag lägger en ros vid urnan

Styvfar Uffe lägger sin ros.

Lille ” Jojje” , Eva-Marrees barns kusin, stod och höll en blomma hårt i handen under hela cermonin. När farfar sänkt ned urnan gick Jojje fram och skulle lägga sin nu lite vissna blomma nere vid urnan. 2½ år gammal stod han där och hade ett allvarligt ” samtal” med farfar om Eva-Marree – att hon nu fanns där.

Nästan alla ” barnexperter” säger att barn inte minns – men Jojje hann träffa sin faster två ggr och om man kan kalla det minnen vet jag inte då han då var 1½ år – men jag vet heller inte vad man annars ska kalla det. Han har under detta år talat om henne utan att vi vuxna nämnt hennes namn. Fotona jag har på henne och barnen måste stå på plats här hemma, annars blir han ledsen. Han pekar på dem i tur och ordning och säger deras namn. Ja, än i dag kan han plötsligt nämna hennes namn ( Eva ) och gå fram och peka på fotona på henne. ” Evas barn” och han pekar på deras foton och säger deras namn.

 

I väntan på stenen….