Jag är 48 år och kommer förmodligen inte bli 49 år.
I ett år har jag försökt hålla mig upprättstående, hålla mig på benen, kämpa vidare.
Hålla löftet jag gav Eva- Marree både före mordet och när jag satt vid hennes öppna kista och höll min hand över hennes kalla små händer och grät. När jag strök henne över den kalla kinden.
Att jag skulle kämpa för hennes barn och för att hon ska få upprättelse.
Det är ett löfte jag inte kan hålla.
Från dag 1 ljög de om mordet – allt de sa var lögn – utom att de var Joel som mördade henne. De har behandlat mig totalt respektlöst på alla plan. Jag fick inte ens ut förundersökninen – och då Jari ( advokaten= ifrågasatte detta fick han det svar som varit standard från start: ” Varför ska hon ha den”?
Ja, hel tiden har det varit
1 Varför ska HON ha den eller det
2 Vi måste inte förklara oss inför DIG
De har försökt stoppa begravningen – nu får inte barnen ens veta var deras mamma är begravd ” för de ska ändå inte åka till hennes grav, de har inget där att göra”.
Ett års trakasserier från Västerås Barn och Ungdom efter det brutala mordet på min dotter – inte ett enda ” beklagar” utan tvärtom.
Märdarens familj är så mycket viktigare för barnen att ja tät kontaktt med, men vad fan – det är ju synd om dem eftersom det var deras son/bror som så kallt och brutalt SLAKTADE min dotter och bestal barnen på sin mor.
Först bestal Västerås kommun min dotter på hennes barn – sedan stal de modern från barnen.
Men det är tydligen helt i sin ordning – för ingen i svensk media VÅGAR granska detta. Så jag förutsätter att de ansvariga inom svensk media i tysthet håller med om att detta system är inte mer än rätt och att så här SKA det gå till!
Nåja – kära Västerås Barn och ungdom – så har ni ett nytt liv på erat samvete. Eller vad skriver jag? ” På erat samvete”???” NI HAR JU INGET SAMVETE, INTE EN ENDA AV ER SOM JOBBAR DÄR – ÄNDÅ GNÄLLER NI OCH VILL BLI KALLADE MÄNNISKOR!
Hoppas vid alla makter att ni snart faller på eran egen stolthet och arrogans!
Och bli inte arg Eva- Marree – men jag klarar inte mer….
Stillstanding 
Hej…
Förstår att allt känns jobbigt flr dig. Jag sitter längst ner i skåne o läser och följer dina inlägg. Önskar med hela mitt hjärta att du hittar gnistan att fortsätta med kampen du gjort fram till nu. Jag tror din dooter flrstår att du är i en svacka nu. Men jag tror oxå högt att hon skickar dig såååå mycke energi så gnistan kommer tebax. Kämpa snälla.. förr eller senare kommer den person du väntat på. Personen som kommer få hela din historia att bli rätt.. där kommunen kommer stå på fall framför dig o be om ursäkt… hela detta e så berörande o jag bara önskar jag kunde hjälpg dig. Men snälla ge inte upp… kram Sara
Tack för dina ord – de värmde.
Ibland blir det bara tungt och tröstlöst – och jag fastnar i sorgmodets träsk…
Detta är verkligen något uppdrag granskning eller kalla fakta borde ta upp; hur allt detta har blivit så dåligt skött. Har du hört av dig till dessa program?
Ja, till UG och de håller på samla material
Du måste bli 49 år och ännu mer, gumman! Ge inte upp! Jag känner dig inte på riktigt men jag tycker ändå att jag känner dig lite med tanke på att jag noga har läst dina intressanta inlägg. Jag skulle bli väldigt ledsen om jag fick reda på att du inte är kvar här! Försök att tänka positivt trots din smärta! Tänk på att när dina älskade barnbarn blir äldre så betyder socialens ord ingenting och då kommer du att kunna umgås med barnen hur mycket du vill och då kommer du troligen må mycket bättre! Försök att stå ut! Du är värdefull och oersätterlig! Varma kramar, Rebecka