Om två dagar urnsätter vi Eva-Marree.
Om två dagar har 365 dagar gått sedan hon slets bort från oss.

I morgon är det 365 dagar sedan jag sist hörde hennes röst.

Denna vecka har varit rena helvetet, alla minnen från denna tid för ett år sedan klingar glasklara inom mig. Speciellt från den dagen. Den 11 Juli 2013.

10.23 och 10.25 ringde hon mig – de där två samtalen som jag missade och som jag aldrig kan förlåta mig själv för att jag missade. Idag vet jag ju att hon var rädd och desperat för råd när hon ringde och jag hörde inte mobiljäveln när hon som mest behövde mig! 

kl 15.30, när det ringde på dörren…. När vi satt oss i soffan, jag och dessa allvarliga män. När den ena påbörjade meningen att ! Något hemskt har hänt i Västerås” och jag instinktivt förstod vad.
När han uttalade orden….

Jag har aldrig skrikit så! Gråtit och rasat, slagit ifrån mig och tagit till mig – allt på en gång. Aldrig varit i denna ” mellanvärld”, där tro och misstro, hopp och förtvivlan, ilska, hat – ja allt tumlade runt, runt inom mig. Hopp om att de tagit fel på person – jag sa att det inte var hon när de visade mig passfotot på henne. Jag vägrade inse att det var hon – tills min man tog bilden de hade på mig och la på bordet bredvid Eva-Marrees och med darrande röst sa att det var hon – och att den andra bilden var på mig. Då kunde jag inte förneka för mig själv längre…

Hur jag ska orka igenom årsdagen vet jag inte.

Detta året har varit det första året på 5 år som jag och Eva-Marree inte pratat varenda dag på telefon – 363 dagar av total tystnad. 

Jag saknar dig så att jag går sönder!