I natt hade jag en dröm. jag drömde att Eva-Marree kom till mig.

I början var hon ledsen och grät över att hennes blonda lockar var borta. Hennes huvud var täckt av kort, mörkt hår – bara så där att det vuxit ut lagom för att täcka huvudet.

” Jag kommer aldrig mera få tillbaka min blonda vackra lockar” sa hon sorgset.

Jag försökte trösta henne och säga att det skulle hon visst få. Samtidigt försökte jag förstå hur hon visste att hennes hår hade rakats bort när hon obducerades. Men drömmar är ju drömmar och ofta ologiska i detaljer.

I nästa sekund hade vi förflyttats till ett konstigt hus, ganska stort och fullt av barnfamiljer i bakgrunden och samtidigt en plats för att återanknyta på… Det var ett stort gammalt tegelhus. Plötsligt kom Joel och hela hans familj in, och barnen var med – och jag fick panik och sprang runt och letade knivar. Hela tiden skrek jag att knivarna måste bort, för annars skulle Joel mörda Eva-Marree! 

Eva-Marree själv stod lugnt och tittade på och jag förstod inte varför hon inte försökte springa sin väg. 

Så byttes scenen igen – och vi stod alla på trappan utanför huset. På något sätt – utan att yttra ett ord – uppmanade Eva-Marree mig att ta Joels pappa i handen och trycka den. När jag gjort det försvann han in i en bil.

Joel stod på trappan ett steg snett nedanför mig – och återigen uppmanade Eva-Marree mig att ta hans hand. Mycket motvilligt gjorde jag det, och såg honom djupt i ögonen. Dessa ögon som var så iskalla under rättegången var nu fulla av sorg. Eva- Marree uppmanade mig vidare att säga att jag förlät honom vad han gjort.

Scenbyte igen. Jag och Eva-Marree låg i en stor säng.

” Vad och hur tror du jag kände då?” frågade hon.

” Jag tror att när man dör så de sista sekunderna i livet, så accepterar man det och känner frid” svarade jag.

Då såg hon på mig och log och vände sig om och liksom löstes upp.

Där vaknade jag. Med drömmen fortfarande så levande. Det kändes som jag verkligen  talade med henne, att hon var här.

 

Jag kan inte se Joel som mänsklig, eller ens tänka mig att han skulle känna sorg eller ånger över vad han gjort.

Men jag vet att Eva-Marree inte var en sådan person som hatade – och det kändes som hon ville säga just det till mig: att sluta hata.

Men hur ska jag kunna det? Och hur ska jag ens kunna förlåta Joel det ha  gjort? 

 

Ja, det var en konstig dröm – så levande. Och så just detta att Eva-Marrees hår var bortrakat och hon var så ledsen över att ha förlorat håret….. Små detaljer som gör drömmarna än mer ” konstiga”. Men det är första gången jag drömt om henne sedan hon mördades på ett sådant här sätt – ett sådant här levande sätt, så att jag minns drömmen som om det verkligen hänt….

 

I drömmen var hon så lugn och – ja- harmonisk. Det kändes verkligen som om hon fått frid i sig själv.