För ett år sedan lite drygt, ringde Eva-Marree mig och lät ynklig på rösten. Hon låg hemma och var sjuk i en kraftig förkylning. 

Hade ingen mat hemma och orkade inte gå till affären. Självklart satte jag mig i bilen och körde hem till henne för att höra vad hon ville ha och åka och handla.

 

Hon satt där i sin säng och såg ynklig ut, hon som nästan aldrig var sjuk. Ända sedan hon var liten var hon så ytterst sällan riktigt dålig – så när hon blev sjuk blev hon det ordentligt. Vi satt och pratade en stund, så for hon upp och in i badrummet. 

” Men du ska väl inte med” protesterade jag. ” Du är ju sjuk!”

” Äh! Larv” svarade hon.

 

Så vi åkte till affärscentumet, och hon handlade det hon skulle.

När vi kom tillbaka började hon böka med sin tv – hon använde aldrig den och hade sjå att få igång den och bland de få gånger jag hörde henne svära var när hon inte hittade kontrollen. Tillslut fick hon in kanal 6 och blev supernöjd. 

Jag hade Sioux med mig och hon låg så snällt på mattan och sov.

 

Vi drack te och åt glass hon precis köpt för att bjuda på och tittade på Gordon Ramsey som höll på fixa nån pizzeria i Amerika. ( Jag kommer nog aldrig glömma att det var just det programmet på då.)

 

Efter ett par timmar åkte jag hem, men redan då kände jag att hon nog velat att vi stannade – jag och Sioux. Hon var så, ja enda ordet jag kan hitta är ” liten”, och såg så övergiven ut när jag skulle gå. Jag ångrar mer än jag kan förklara att jag inte sa att ” Äh, vi stannar jag och jycken, till imorgon.”

Jag ångrar att jag inte stannade…..

 

Så här efteråt förstår jag än mer hennes ångest och oro hon måste ha känt när hon var hemma. Hon älskade sin lägenhet, men kände hon sig någonsin trygg där? Med tanke på att idioten stalkade henne. 

Vi pratade mycket om att hon skulle flytta, och när hon väl bestämt sig letade vi båda efter lämplig lägenhet hon kunde tänka sig köpa. Det fanns bara två områden för henne hon kunde tänka sig bo i, men hade börjat överväga Sala som alternativ också.

 

Vissa dagar gör det så förbannat ont av sorg så jag blir som förlamad. Saknaden går inte att beskriva. På ett sätt är det svårare nu än tidigare – kanske för att det gått 10 månader idag.

 

Häromdagen slog jag hennes mobilnummer utan att tänka egentligen – först när jag tryckt på ” ringa” insåg jag….. Hon kommer inte svara, hon kommer aldrig mera att svara….

 

Jag vill bara att någon ska väcka mig nu – helst att Eva-Marree gör det – och säger att de här 10 månaderna bara varit en enda lång mardröm.

Men det kommer heller aldrig hända…….