Jag har kommit att hata nätterna. Det är då alla tankar kommer, alla tankar jag försöker trycka ner under dagtid, men på nätterna går det inte tränga undan tankarna.

Fortfarande efter 8 månader har jag svårt ta till mig detta är sant.

Min dotter är mördad, hon finns inte längre hos oss.

En del av mig vet att det är sant, en del av mig kan inte ta in det.

Jag ser henne inom mig, som hon var klädd den dagen: vit lång kjol, blått eller rött linne ( jag vet inte säkert då de bilder jag har från teknikerna är svart/vita men vet det var någon av dessa färger), hennes leopardmönstrade ballerinaskor…och då kommer sorgen, smärtan, tårarna. För då kommer också insikten att barnen aldrig mer får träffa henne!
Jag vet inte om jag mentalt kopplar ihop denna bild och den tanken undermedvetet för jag vet att Eva-Marree klädde sig med extra omsorg den dagen och hade bytt om några gånger och frågat sin väninna om ” hon dög, om pojken skulle tycka om henne så”. Att det var ” anständiga kläder”.
Det gör så fruktansvärt ont, denna vetskap om att efter alla år hon kämpade för sina barn, så får de aldrig mera träffa henne. Tanken att de aldrig kommer få växa upp med vetskapen om hur enormt älskade de var av henne, hur hon för deras skull höll en låg profil så inget skulle drabba dem – inte från hennes sida, får mig att gång på gång falla i ohejdad gråt.
Tanken på att Joel intalade dem att deras mor var farlig och hatade dem, hur ska de få veta sanningen? Och att de har en familj med mormor och morfar och morbröder,mostrar och kusin – som älskar dem gränslöst ? Vem kommer tala om detta för barnen?

Eva-Marree var en vuxen kvinna, en stark kvinna, en intelligent, omtänksam , varm, kärleksfull kvinna. En god vän. En kämpe på många plan.

Men, hon var också mitt barn , mitt barn i en vuxen kvinnas kropp. Mitt barn med egna barn.

Den dagen i Juli 2013 dog en bit av mig.

Jag födde Eva-Marree, jag satt och vakade vid hennes kuvös, livrädd att hon inte skulle klara sig.

27 år, 4 månader och 15 dagar senare satt jag vid hennes kista och tog farväl , då höll jag hennes händer i mina för sista gången, då tryckte jag en fingerkyss på hennes panna för sista gången….

27 år, 5 månader och 8 dagar efter vårat första möte sa jag farväl i kyrkan…