Det är ganska övertydligt och uppenbart att vissa inte inbegriper ordet ” sorg” i sitt vokabulär, inte heller ingår denna känsla i deras själsliv. Det är för dem en okänd och icke-existerande känsla.

Tyvärr innebär detta att de heller inte kan förstå det tumult av känslor som rasar inom en person som sörjer.

T.e.x  så greppar de inte detta med att man faktiskt kan känna glädje över livet, trots att man samtidigt går sönder av sorg. 

Och varför ska jag egentligen ens behöva sitta här och försvara min sorg?? Eller den glädje jag trots allt kan känna?

En slags blandning av sorg, vemod och glädje i minnena kring Eva-Marree.  Men också en renodlad glädje över hur fantastisk hon var, en stolthet över allt hon åstadkom, över alla hon hjälpte, över hur hon inte var en ” kappvändare” utan hon stod fast i sina åsikter, sitt engagemang. Att hon trots så många sorger och motgångar ändå var så enorm på att sprida ljus, glädje, värme och hopp till så många.

 

Våran sista helg tillsammans.

Eva-Marree satt med benen i kors i soffan i ” sitt hörn” av den, Uffe satt i den svängda delen ( vi har en hörnsoffa ) och jag i den andra delen sas. Hon tittade lite okynnigt på oss båda, så sa hon till Uffe:

” Kan du se vad jag gör nu?”

Vi tittade båda på henne utan att förstå vad hon menade: där satt hon och såg allvarlig ut, men med glimten i ögat.

” Men ser ingen av er?!” Utbrast hon tillslut.

” Nääää, vaddå?”

” Jag kan inte rynka på pannan!”

Och så var det. Hon satt där och försökte allt hon förmådde att rynka på pannan. Inte en rynka syntes. Så började hon fnissa och berättade att hon provat på att spruta in Botox, fnissande övergick i gapskratt då vi inte kunde hålla oss när vi såg hennes ansträngningar att rynka pannan.

” Nä, det här gör jag aldrig om” sa hon skrattande. ” Föressten ligger det inte i släkten att få rynkor, det syns ju på dig mamma.”

Jag tackade för komplimangen, men sa också att så gammal är jag då inte!

Dessa minnen, och minnen från 27 år, får mig känna denna vemodiga glädjen.

 

De andra barnen och barnbarnen får mig att känna glädje. Min man får mig att känna glädje. Nina får mig att känna glädje.

Skulle det vara ett brott? Ett ” bevis ” på att jag inte kan älska ? Att jag inte kan känna något för någon?

 

Ja, jag känner även ett enormt hat gentemot vissa, skulle det vara konstigt? När personerna i fråga skadar mina barn och barnbarn? Fråga er själva ( ja inte ni jag syftar på som jag hatar, för den ena av er har inga egna barn och behandlar sina styvbarn oerhört illa, och den andra som har barn… Den skulle jag inte ens anförtro träklossar åt ) skulle ni inte göra vad som helst för att skydda era barn?

Ohjo, jag vet allt vad som sägs: att jag inte kunde skydda min dotter, att det är mitt fel hon blev mördad – och mycket mycket mera i samma stil.

 

Den stora chocken för er kommer när hennes egna ord blir offentliga efter denna rättegång! Vad ska ni säga då? Att HON är/ var mytoman??

 

Ser framemot reaktionerna – det kommer bli en aningens svårt att förklara era lögner för alla för er. Och något klipp och klistra är det inte – kanske jag ska tillägga då ni skriker ut om att jag fabricerat konversationen mellan mig och Eva-Marree som togs med som starka bevis.

 

Det är nästan så jag tycker synd om er, men bara nästan… Eller nej föressten : jag tycker inte ett förbannat dugg synd om er!

 

Så illa som ni gjorde henne, så kan ni nu få känna på den själsliga smärta ni åsamkade henne. Och ja, det låter hatiskt och är det också. För allt ni ställt till med när hon levde och fortsätter med nu.