Den där fasansfulla dagen i Juli – den 11 juli…

Kommer jag någonsin förstå?

När det ringde på dörren den där eftermiddagen, så trodde jag att det var Eva-Marree som kom. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att två poliser skulle komma med det beskedet att hon var mördad.

Rädslan att just det skulle hända fanns ju, vi var väl medvetna om det hot hon levde under. Men ändå, man vill ju inte tro det ska hända…..

 

Fredagen innan mordet mötte jag henne vid stationen som vanligt, jag tror jag hade Sioux med mig. Jag var så glad och upprymd för hemma på parkeringen stod en överasskning till henne.

När vi kom in på parkeringen pekade jag på den blå bilen och sa: ” den är din”. Hon kastade knappt ett öga på den, men nickade lite, som om hon inte trodde mig. På lördagen gjorde vi klar affären med bilen och då – då förstod hon att den var hennes! Hon var så lycklig, så upprymd – men också lite nervös. Visst hade hon körkort sedan 2 år, men hon hade inte kört något. Jag, Uffe och Emil lovade att vi skulle ut och köra med henne så mycket hon behövde för att få upp självförtroendet. Bilen var viktig för henne, för de skulle lägga om bussarna i Västerås så hon skulle bli tvungen att riskera hamna på samma buss som Joel – vilket skulle betyda katastrof sa hon.

Vi tog en tur i bilen, hon och jag, till Ica – men jag körde för hon ville inte – vågade inte. När vi klev ur bilen och jag låst så tog hon nycklarna från mig och sa på sitt lite skämtbestämda sätt att bilen var hennes alltså skulle hon ha nycklarna. “Inga problem” svarade jag och fick genast en ide´….. Så när vi kom ut från affären så räckte hon nycklarna till mig, jag bara tittade på henne och log och sa skämtsamt ” att nej, det är dina nycklar och din bil – du kör”

” men men, jag har inga linser!” stammade hon. ” jag ser inget”

” Det gör jag och jag lovar att säga till om någon springer ut framför”.

Hon suckade, men med ett brett leende satte hon sig på förarsidan. När allt basic var inställt, startade hon bilen.

” Du får guida mig” sa hon – och med det menade hon att jag skulle säga exakt vad hon skulle göra.

Trampa ner kopplingen, lägga i växeln, se sig omkring, släppa på handbromsen – backa – det gick ju hur bra som helst! Lugnt och sansat kom vi iväg, jag fick tala om när hon skulle växla och påminde om kopplingen tills hon sa: ” jag vet!” när jag svaradade ” att ja där ser du att du kan köra” skrattade hon bara.

Senare på kvällen, när vi satt och tittade på något- minns inte vad – så utbrast hon ” jag är godissugen mamma!”

” jaha, men jag har inget godis hemma”

Hon bara tittade på mig som om jag vore dum…

” Ahhh, du vill ut och köra igen?”

Och det var ju det hon ville – självförtroendet bakom ratten hade ökat markant bara av att köra från Ica och hem – och nu var hon sugen på att köra mer. Och så blev det – hon körde både till och från affären. Stolt som bara den! ja, vi hade en liten rolig incident vid Ica när vi skulle iväg. Hon hade startat bilen och tänkte köra, då jag frågade fall hon inte skulle lägga i backen först.

Med stösrta allvar tittade hon på mig och frågade: ” Varför det?”

Nu var Eva-Marree långt ifrån dum, hon var en av de intelligentaste människor jag vet – men nervositeten gjorde henne lite disträ.

” Tjaaa, ” svarade jag. ” det är klart du får köra rakt fram om du vill , men jag tror inte denna bilen håller för att köra nerför en slänt, genom buskage, upp på andra sidan och över trottoaren för att komma ut på vägen… min bil skulle klara det – men inte denna….” Så blinkade jag med ena ögat åt henne.

Hon insåg ju givetvis på en gång det komiska och började gapskratta åt sig själv, ett skratt som sakta övergick till ett ” ehh-ha-ehh-ha” På min fråga vad det var, så svarade hon att det ju fanns bilar bakom när hon skulle backa…. Uj, ja det var ju liksom en parkering…. Nåja, vi löste det enkelt genom att jag sa att det är ju bara släppa förbi dem, så kör du sen.

Lite senare på kvällen stod vi på balkongen när jag rökte, och vi hade ett långt djupt samtal om allt som hänt mellan oss. Vi var båda lika glada att kunna prata ut om allt – och då menar jag allt och lägga det bakom oss. Den kvällen gjorde jag såsom jag gjort när hon var liten: jag pussade henne i pannan och sa att jag älskade henne – och för första gången knuffade hon inte bort mig, utan kramade mig tillbaka och sa ” jag älskar dig också”.

På söndagen åkte hon till Stockholm…. vi pratade som vanligt varje dag i telefon – flera ggr om dagen. På tisdagen berättade hon om möttet med sin son – och hon skrev även ut det på FB. På onsdagskvällen ringde hon och var smått irriterad – hon hittade inte det solarium hon skulle till. irritationen vändes till komik då hon sa att hon” sprang i pyjamas på hornstullsgatan” ( dvs mjukisbyxor och linne ) och jag retade henne för det.

“Jag ringer imorgon” avslutade hon samtalet glatt.

och det gjorde hon – men jag stod i duschen och hörde inte mobilen…. 10.25 och 10.27 stod det på mobilen att hon ringt…. Jag ringde genast tillbaka då jag såg det, då var klockan runt 10.55…

5 minuter senare var hon mördad…..

jag hann aldrig prata med henne….

15.30 ringde det på dörren – och utanför stod poliserna…… 15.30 fick jag veta att min dotter var mördad…..

Kommer jag någonsin vakna ur denna mardröm och förstå att min dotter är borta för alltid?

Jag är så tacksam för den sista helgen vi fick, att få se hennes glädje över bilen, över att köra den och köra den så bra – hon verkligen sken av stolthet över allt beröm jag överöste henne med.

Men framför allt är jag tacksam att vi fick utrett allting, att jag fick pussa henne och säga att jag älskade henne och att få höra henne säga detsamma…

Samtidigt känns det så jävla tungt.

Varför? varför slaktade han henne så brutalt?! Bara för att hennes son ville hålla hennes hand!

Jag vet vad som  står i tidningarna- men Eva-Marree skulle aldrig slå Joel, och framförallt aldrig framför sonen! – om inte Joel skadade sonen på något sätt. Men det får vi aldrig veta, för Joel vidhåller att Eva-Marree “attackerade honom” – precis såsom han vidhåller att LL ” attackerade honom” då hon försökte gå emellan när han besinningslöst högg Eva-Marree med kniven – och han med ett avsiktligt dödande hugg högg LL i halsen för att hon inte skulle stå ivägen…. Tack och lov överlevde LL….