Varför anklagar folk mig för att inte sörja? Är det för att jag inte sitter och skriker ut min sorg offentligt?
Jag bär min sorg inom mig – och jag vet att det inte är bra, jag känner hur det byggs upp inom mig.
Det är lite ” damned if I do, damned if I don´t ” över det hela:
Visar jag min sorg öppet skriker vissa personer – nämnda med namn i denna blogg tidigare – att jag ” är ett offer, eller spelar ett offer och bara vill ha sympatier”. Något de sagt hela mitt liv. Detta har lärt mig att hålla allt inom mig.
Visar jag inte min sorg utåt, säger samma personer att jag är en isdrottning oförmögen att känna något…..
Ser ni dilemmat?
Jag har hållt all smära inom mig, först för att klara av att ordna begravningen – en sådan begravning jag vet att min dotter velat haft. Det var inte helt lätt att få till.
Samtidigt slogs jag med myndigheterna i Västerås som behandlade oss totalt respektlöst vad gäller barnbarnen – och Eva-Marree. När de insåg att jag var dödsboansvarig och att de således inte fick gå in i min dotters lägenhet ( som hon hyrde av dem sedan 5 år tillbaka – en historia jag berättar mer om senare), så fick vi generöst nog 2 dagar på oss att tömma lägenheten, då ” andra behövde den”. Tack underbara ” Lilla Ryssen ” för hjälpen – det måste ha varit oerhört svårt för dig att kliva över tröskeln till din väns lägenhet, en vän du aldrig mer skulle få besöka, och packa ner hennes saker…
Sedan kom alla turer med rättegången: först 3 dagar, sedan 4, sedan 5, sedan 6 och slutligen 7 dagar – fördelade över en månads tid. tack underbara Nina för att du stod ut med oss under denna månad! Varenda gång när de ökade dagantalet gick vi alla sönder en bit till…..
Under den månad som rättegången varade, så bröt jag ihop ett flertal tillfällen här hemma. Jag satt på balkongen och grät, och frågade Nina gång på gång om detta var en mardröm, borde jag inte vakna snart? Vi satt båda och grät och lät all smärta, ilska, saknad komma fram – korta stunder i taget.
Nu säger folk omkring att ” Nu är det äntligen över!”
Vad är “över”?
Rättegången ja – men överklagan, om det blir en – är inte över. Då börjar allt om igen, alla sår rivs upp igen.
Jag har fått skit för jag skapate RIP-sidan. ” vad är det för slags människa som öppnar en RIP sida när hon nyss fått veta att hennes dotter mördats?!” Den frågan har jag läst någonstans.
Den som öppnar en RIP-sida samma dag, var en som ville att hennes dotters vänner som hon inte kunde nå, skulle ha en sida att kunna skriva ut sin sorg, sina funderingar, sina frågor. Detta mord slog ner som en blixt från en klar himmel, och jag vet att Eva-Marree hade otaliga vänner och bekanta jag inte kunde nå på annat sätt.
Min bror satt och beklagade sig att han fick veta via FB vad som hänt – vilket inte är helt sant. Han har själv valt att inte ha kontakt med mig, så jag fick slutligen tag på en bekant till honom. Till henne skrev jag:
Snälla Monika Ring mig! Jag måste få prata med kevin! Nu skriver jag brutalt sanningen: Eva blev mördad av Joel i morse…så snälla ring!!!
Men ringde han? NEJ! Därmot ringde hans syster och bråkade! Jag vet att Monika framförde detta till Kevin personligen , så nej – han fick inte veta via FB.
Normalt sett kan man ju tycka att vissa personer borde lägga sin stolthet åt sidan i sådana här extrema situationer – men icke.
Jag blir kallad mytoman…. för att jag skriver hur dessa personer beter sig, och har betett sig i åratal.
Jag blir anklagad för att inte sörja – samtidgt som jag blir anklagad för att ha en offermantel på mig – av dessa personer. Hur ska de egentligen ha det?
Anyway – en av dem är in för en big surprise, där NN kommer få stå till svars i rätten för sina handlingar – som den anklagade. Det är på tiden NN tvingas svara för sina handlingar, tvingas ta ansvar för det hen gjort.
Men trots det hat jag känner gentemot dessa personer, så sörjer jag min dotter och det går inte en dag som jag inte känner smärtan att ha förlorat henne!
Stillstanding 