I onsdags  – den 2:a oktober – mådde jag illa, jag skakade, jag var livrädd.

Det var första rättegångsdagen och jag skulle se Joel för första gången; se mannen som så brutalt slaktade min dotter.

När vi kom fram till tingsrätten så var en av de första jag mötte där “LL”, kvinnan som utan tanke på fara för sitt eget liv kastade sig emellan Joel och Eva-Marree medans han högg min dotter med kniven. LL försökte knuffa bort Joel, vilket reulterade i att han vände sig mot henne och högg henne svårt i halsen. jag gav denna underbara kvinna en stor kram – något jag längtat efter att få göra länge, och tackade henne för hennes mod, för hennes försök att rädda min dotter och som nästan kostat henne livet själv. jag tror vi grät båda två då vi höll om varandra hårt. Att jag skriver “tror” är för att fortfarande är allt som en overklighet, fortfarande är allt som en dimma.

Så gick vi in i salen, och Joel leddes in….. en patetisk ursäkt för den mänskliga evolutionen. Ja, det var min första tanke: han är en patetisk ursäkt för alla män. En kvinnohatande, känslokall mördare!

Under hela första dagen ( som var kort pga det skulle gås synplatsundersökning), satt jag och stirrade på denna varelse, denna mördare. Det finns inga ord som kan beskriva det hat jag känner gentemot honom!

Inte en gång vågade han möta min blick.

Första dagen gjorde sakframställan, och åklagaren visade en bild på Eva-Marree ( se nedan)

och han vägrade att ens titta på henne!

Enda reaktionen han visade var när de visade filmen från mordplatsen, då satt han med ett självbelåtet flin på sina läppar!!!

Hur jag klarade mig utan att bryta ihop vet jag inte…..

 

Dag 2 var det dags för LL att vittna, och det var med största självbehärskning jag klarade att återigen hålla mig från att bryta ihop. När hon gråtande berättade hur hon än i dag plågas av tanken att hon sprang in efter hon blivit huggen och ” lämnade Eva-Marree att dö ensam därute, för jag visste han skulle döda henne” , då kom tårarna och jag kände hjärtat brista. Denna underbara kvinna ( LL ) som vågade sitt eget liv för att försöka rädda Eva-Marree, och som blev dödligt skadad själv…. ( hon kunde ha dött om hon inte fått läkarvård så pass snabbt som hon fick), jag har sagt till henne gång på gång: ” Ingen hade kunnat göra mer, jag är glad att du lever, det du gjorde hade inte många gjort alls. Du kunde inte gjort annat, agerat på annat sätt – det handlade ju om ditt liv!” För så är det: Hon gjorde något inte många vågat; kastade sig emellan en galen knivman och min dotter.

Mitt vittnesmål? Det handlade mest om de hot Eva-Marre levat under så lång tid, men hur hon ändå kämpade på, inte visade något utåt. Hon pratade om sorgen över barnen saken höll från henne.

Mitt MB frågade hur man överlever att ens dotter blivit dödad; på det kunde jag bara svara ” Jag vet inte. Jag överlever två ( döttrar ). Jag vaknade en solig, varm dag i Juli – nästa gång jag vaknade var det höst och kallt och jag sitter här.”

Sedan skulle Saken höras: det blev 2½ timme ( c.a tror jag det var) av: ” jag vet inte”, “står det så sa jag väl så” ” har jag sagt så så har jag sagt så” ” har jag sagt så?”

 

Det är medvetet jag inte skriver ut hur han gick tillväga, hur brutalt det verkligen var, för jag kan inte det förenns rättegången är över.

Men den sorg, det hat, den tomhet, den saknad jag känner; att jag inte skriver om det beror på att jag inte är redo för det ännu. Jag vågar ännu inte känna efter riktigt, vågar inte ännu riktigt förstå att min dotter är borta för evigt, brutalt mördad av en galning, en “sak”.

Men förutom detta är han mannen ( så ironikst att skriva det ordet om honom , för en man är han verkligen inte!) som Eva-Marree en gång älskade, som är far till hennes 2 barn.