Ja, de orden sa min dotter till mig.

” Lova berätta min histora när han mördat mig” Inte OM utan NÄR.

Ingen myndighet lyssnade på hennes rop på hjälp, ingen myndighet tog henne på allvar – de avfärdade hennes skräck och rädsla.

” Det finns ingen anledning till oro” sa de, ” Joel är inte våldsam av sig, vi har aldrig sett några tecken…”

Ändå hade han  mer än en gång hotat, slagit, skrikit, spottat personal i soc. Västerås mer än en gång och blivit dömd för våld mot tjänsteman – där han fick villkorligt såklart “för han hade ju barnen hos sig”.

Men nej, det fanns ingen hotbild…..

Då tidningarna redan skrivit delar av den konversationen mellan mig och min dotter från den 9 februari i år, så publicerar jag hela den här, så får ni avgöra själva: fanns det en hotbild eller ej?

Och resultatet av denna “ickebefintliga hotbild”, som hon så skrämmande förutsåg exakt hur han skulle gå till väga ser ni här nedan….

Nej, det fanns ingen hotbild…..

Jag önskar igen förälder ska behöva gå igenom det jag gör nu, att ingen förälder ska känna denna maktlöshet i att inte kuna skydda sitt/ sina barn ( ja för en förälder är ens barn alltid barn – oavsett de är vuxna med egna barn ).

Eva-Marree kämpade in i det sista, till sitt sista andetag för sina barn. Hennes vetskap om att sonen var där och såg och hörde allt måste varit en mardröm för henne.

Hon överlevde 31 brutala knivhugg och misshandel – varav 4 knivskador var direkt dödande – i runt 1 minut innan hennes lilla kropp gav upp kampen om livet. Hon höll sig kvar i livet, vid livet för sina barns skull!!!

½ – 1 minut låter kanske inte mycket – men  för en som ligger sönderhuggen med punkterade lungor och hjärta bla, ena kinden vidöppen av ett brutalt hugg som gick in vid näsroten och ut genom hakan och in i halsen – så är det en lång tid. Pga detta vill Joel och hans advokat mena på att detta inte alls var mord- utan ” bara grov misshandel”…..

Nej, jag förlåter aldrig! Inte Joel, inte Eva-Marrees moster Linda Smith ( ironiskt att ens kalla den psykopaten så) som startade hela processesen som ledde fram till detta brutala mord, inte myndigheterna i Västerås stad som valde att blunda pga sin rädsla och skräck för Joel, inte personalchefen på Cederängen som har det yttersta ansvaret för den plats där min dotter mördades och som praktikst taget satte kniven i handen på Joel, inte heller den kvinna som sprang runt med min dotterson och valde – ja just det VALDE – att det var bättre att sonen fick se sin mammas blodiga livlösa kropp, än Joels aresstering! Och som lämnade Joel ensam att komma åt knivarna som låg helt öppet framme.

Jag har råkat ut för en tradgedi jag inte önskar någon. Däremot så har jag inte gått och fått böldpest eller någon annan smittsam sjukdom – inte heller är jag dövstum.

Däremot är jag maximalt uppretad, förbannad, men kanske framförallt sårad!

I snart 4 månader har jag levt i chock, chocken efter mordet på min dotter. Rättegången startade den 2/ 11 och har nu hållt på i 4 dagar och 3 återstår. Jag sitter där varenda rättegångsdag och ser det aset som slaktade min dotter så brutalt. Jag sitter där och hör vittnena berätta om den hemska död hon led. Jag ser smärtan i deras ögon, där bilderna bränts in för evigt, jag hör smärtan i deras röst, ångesten över att de inte kunde göra något för att rädda henne. Deras vanmakt.

Ja, jag sitter här med min ångest, min rädsla, min skräck, min vetskap om hur min dotter mördades! Hur hon led. Det var ingen snabb smärtfri död Äcklet gav henne.

Han högg henne 31 – Trettio en!!!!- gånger med kniven, han bröt av hennes revben, punkterade hennes lungor, hennes hjärtsäck – ändå, ändå levde hon i nästan en minut efter han slängt iväg henne som en trasa!

Ohja! Hon försökte fly! Hon kröp, hon kravlade, hon tom reste sig och kämpade sig några meter frammåt medans han högg henne i ryggen med kniven!!!!

Ja, han tom höll upp henne med sin vänstra arm för att kunna hugga henne! Ett knivhugg gick in vid näsroten och ut i hakan och vidare in i halsen – sådana var dessa våldsamma hugg med denna sågtandade kniv han högg och drog ut 31 gånger!!!

Hon låg hopkrupen på rygg med benen upp och armarna upp för att skydda sig – men vad hjälpte det? Hon var skräckslagen då hon dog.

Detta är den tradgedi som drabbat mig och min familj, samt fortsätter iom att social myndigheterna i Västerås begår misstag på misstag och  – ja det finns inget annat ord för det – vansköter mina barnbarn som är djupt traumatiserade.

Ännu en “underbar sak” i det hela är ju denna förbannade tystnad från sk vänner som lyser med sin frånvaro, som tycks tro att detta är något smittsamt.

Nu har jag förklarat lite mera av vad som hänt – och vilket helvete vi går igenom – hoppas eran sensationslystnad blivit lite mättad och att erat illamående snart går över – för för mig kommer det aldrig att göra det. Men en sak är säker: Lika lite som jag aldrig kommer kunna leva utan mardrömmarna, lika mycket kan jag leva utan er, för kan ni inte ens bry er såpass att kosta på ett samtal för att höra hur jag mår, hur jag känner – ja då kan det vara!