• När sanningen aldrig är nog
  • R.I.P Eva-Marree 17/4-1986 – 11/7-2013
  • Still standing

Stillstanding

~ om mordet på min dotter; alla känslor som rasar inom mig – samt ändock en glädje över livet för allt det hon gav mig och lärde mig.

Stillstanding

Monthly Archives: Oct 2013

” lova berätta min historia när han mördat mig”

19 Sat Oct 2013

Posted by alwaysriseagain in Tankar

≈ 2 Comments

Ja, de orden sa min dotter till mig.

” Lova berätta min histora när han mördat mig” Inte OM utan NÄR.

Ingen myndighet lyssnade på hennes rop på hjälp, ingen myndighet tog henne på allvar – de avfärdade hennes skräck och rädsla.

” Det finns ingen anledning till oro” sa de, ” Joel är inte våldsam av sig, vi har aldrig sett några tecken…”

Ändå hade han  mer än en gång hotat, slagit, skrikit, spottat personal i soc. Västerås mer än en gång och blivit dömd för våld mot tjänsteman – där han fick villkorligt såklart “för han hade ju barnen hos sig”.

Men nej, det fanns ingen hotbild…..

Då tidningarna redan skrivit delar av den konversationen mellan mig och min dotter från den 9 februari i år, så publicerar jag hela den här, så får ni avgöra själva: fanns det en hotbild eller ej?

skanna0080 skanna0081

 

Och resultatet av denna “ickebefintliga hotbild”, som hon så skrämmande förutsåg exakt hur han skulle gå till väga ser ni här nedan….

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nej, det fanns ingen hotbild…..

Jag önskar igen förälder ska behöva gå igenom det jag gör nu, att ingen förälder ska känna denna maktlöshet i att inte kuna skydda sitt/ sina barn ( ja för en förälder är ens barn alltid barn – oavsett de är vuxna med egna barn ).

Eva-Marree kämpade in i det sista, till sitt sista andetag för sina barn. Hennes vetskap om att sonen var där och såg och hörde allt måste varit en mardröm för henne.

Hon överlevde 31 brutala knivhugg och misshandel – varav 4 knivskador var direkt dödande – i runt 1 minut innan hennes lilla kropp gav upp kampen om livet. Hon höll sig kvar i livet, vid livet för sina barns skull!!!

½ – 1 minut låter kanske inte mycket – men  för en som ligger sönderhuggen med punkterade lungor och hjärta bla, ena kinden vidöppen av ett brutalt hugg som gick in vid näsroten och ut genom hakan och in i halsen – så är det en lång tid. Pga detta vill Joel och hans advokat mena på att detta inte alls var mord- utan ” bara grov misshandel”…..

Nej, jag förlåter aldrig! Inte Joel, inte Eva-Marrees moster Linda Smith ( ironiskt att ens kalla den psykopaten så) som startade hela processesen som ledde fram till detta brutala mord, inte myndigheterna i Västerås stad som valde att blunda pga sin rädsla och skräck för Joel, inte personalchefen på Cederängen som har det yttersta ansvaret för den plats där min dotter mördades och som praktikst taget satte kniven i handen på Joel, inte heller den kvinna som sprang runt med min dotterson och valde – ja just det VALDE – att det var bättre att sonen fick se sin mammas blodiga livlösa kropp, än Joels aresstering! Och som lämnade Joel ensam att komma åt knivarna som låg helt öppet framme.

 

Hur ska jag förklara – om jag nu ens måste det

16 Wed Oct 2013

Posted by alwaysriseagain in Tankar

≈ 1 Comment

Jag har råkat ut för en tradgedi jag inte önskar någon. Däremot så har jag inte gått och fått böldpest eller någon annan smittsam sjukdom – inte heller är jag dövstum.

Däremot är jag maximalt uppretad, förbannad, men kanske framförallt sårad!

I snart 4 månader har jag levt i chock, chocken efter mordet på min dotter. Rättegången startade den 2/ 11 och har nu hållt på i 4 dagar och 3 återstår. Jag sitter där varenda rättegångsdag och ser det aset som slaktade min dotter så brutalt. Jag sitter där och hör vittnena berätta om den hemska död hon led. Jag ser smärtan i deras ögon, där bilderna bränts in för evigt, jag hör smärtan i deras röst, ångesten över att de inte kunde göra något för att rädda henne. Deras vanmakt.

Ja, jag sitter här med min ångest, min rädsla, min skräck, min vetskap om hur min dotter mördades! Hur hon led. Det var ingen snabb smärtfri död Äcklet gav henne.

Han högg henne 31 – Trettio en!!!!- gånger med kniven, han bröt av hennes revben, punkterade hennes lungor, hennes hjärtsäck – ändå, ändå levde hon i nästan en minut efter han slängt iväg henne som en trasa!

Ohja! Hon försökte fly! Hon kröp, hon kravlade, hon tom reste sig och kämpade sig några meter frammåt medans han högg henne i ryggen med kniven!!!!

Ja, han tom höll upp henne med sin vänstra arm för att kunna hugga henne! Ett knivhugg gick in vid näsroten och ut i hakan och vidare in i halsen – sådana var dessa våldsamma hugg med denna sågtandade kniv han högg och drog ut 31 gånger!!!

Hon låg hopkrupen på rygg med benen upp och armarna upp för att skydda sig – men vad hjälpte det? Hon var skräckslagen då hon dog.

Detta är den tradgedi som drabbat mig och min familj, samt fortsätter iom att social myndigheterna i Västerås begår misstag på misstag och  – ja det finns inget annat ord för det – vansköter mina barnbarn som är djupt traumatiserade.

 

Ännu en “underbar sak” i det hela är ju denna förbannade tystnad från sk vänner som lyser med sin frånvaro, som tycks tro att detta är något smittsamt.

Nu har jag förklarat lite mera av vad som hänt – och vilket helvete vi går igenom – hoppas eran sensationslystnad blivit lite mättad och att erat illamående snart går över – för för mig kommer det aldrig att göra det. Men en sak är säker: Lika lite som jag aldrig kommer kunna leva utan mardrömmarna, lika mycket kan jag leva utan er, för kan ni inte ens bry er såpass att kosta på ett samtal för att höra hur jag mår, hur jag känner – ja då kan det vara!

 

 

Så har då rättegången börjat

06 Sun Oct 2013

Posted by alwaysriseagain in Eva-Marree

≈ Leave a comment

I onsdags  – den 2:a oktober – mådde jag illa, jag skakade, jag var livrädd.

Det var första rättegångsdagen och jag skulle se Joel för första gången; se mannen som så brutalt slaktade min dotter.

När vi kom fram till tingsrätten så var en av de första jag mötte där “LL”, kvinnan som utan tanke på fara för sitt eget liv kastade sig emellan Joel och Eva-Marree medans han högg min dotter med kniven. LL försökte knuffa bort Joel, vilket reulterade i att han vände sig mot henne och högg henne svårt i halsen. jag gav denna underbara kvinna en stor kram – något jag längtat efter att få göra länge, och tackade henne för hennes mod, för hennes försök att rädda min dotter och som nästan kostat henne livet själv. jag tror vi grät båda två då vi höll om varandra hårt. Att jag skriver “tror” är för att fortfarande är allt som en overklighet, fortfarande är allt som en dimma.

Så gick vi in i salen, och Joel leddes in….. en patetisk ursäkt för den mänskliga evolutionen. Ja, det var min första tanke: han är en patetisk ursäkt för alla män. En kvinnohatande, känslokall mördare!

Under hela första dagen ( som var kort pga det skulle gås synplatsundersökning), satt jag och stirrade på denna varelse, denna mördare. Det finns inga ord som kan beskriva det hat jag känner gentemot honom!

Inte en gång vågade han möta min blick.

Första dagen gjorde sakframställan, och åklagaren visade en bild på Eva-Marree ( se nedan)

SONY DSC

och han vägrade att ens titta på henne!

Enda reaktionen han visade var när de visade filmen från mordplatsen, då satt han med ett självbelåtet flin på sina läppar!!!

Hur jag klarade mig utan att bryta ihop vet jag inte…..

 

Dag 2 var det dags för LL att vittna, och det var med största självbehärskning jag klarade att återigen hålla mig från att bryta ihop. När hon gråtande berättade hur hon än i dag plågas av tanken att hon sprang in efter hon blivit huggen och ” lämnade Eva-Marree att dö ensam därute, för jag visste han skulle döda henne” , då kom tårarna och jag kände hjärtat brista. Denna underbara kvinna ( LL ) som vågade sitt eget liv för att försöka rädda Eva-Marree, och som blev dödligt skadad själv…. ( hon kunde ha dött om hon inte fått läkarvård så pass snabbt som hon fick), jag har sagt till henne gång på gång: ” Ingen hade kunnat göra mer, jag är glad att du lever, det du gjorde hade inte många gjort alls. Du kunde inte gjort annat, agerat på annat sätt – det handlade ju om ditt liv!” För så är det: Hon gjorde något inte många vågat; kastade sig emellan en galen knivman och min dotter.

Mitt vittnesmål? Det handlade mest om de hot Eva-Marre levat under så lång tid, men hur hon ändå kämpade på, inte visade något utåt. Hon pratade om sorgen över barnen saken höll från henne.

Mitt MB frågade hur man överlever att ens dotter blivit dödad; på det kunde jag bara svara ” Jag vet inte. Jag överlever två ( döttrar ). Jag vaknade en solig, varm dag i Juli – nästa gång jag vaknade var det höst och kallt och jag sitter här.”

Sedan skulle Saken höras: det blev 2½ timme ( c.a tror jag det var) av: ” jag vet inte”, “står det så sa jag väl så” ” har jag sagt så så har jag sagt så” ” har jag sagt så?”

 

Det är medvetet jag inte skriver ut hur han gick tillväga, hur brutalt det verkligen var, för jag kan inte det förenns rättegången är över.

Men den sorg, det hat, den tomhet, den saknad jag känner; att jag inte skriver om det beror på att jag inte är redo för det ännu. Jag vågar ännu inte känna efter riktigt, vågar inte ännu riktigt förstå att min dotter är borta för evigt, brutalt mördad av en galning, en “sak”.

Men förutom detta är han mannen ( så ironikst att skriva det ordet om honom , för en man är han verkligen inte!) som Eva-Marree en gång älskade, som är far till hennes 2 barn.

 

 

 

 

alwaysriseagain

alwaysriseagain

View Full Profile →

author

Calendar

Oct 2013
M T W T F S S
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  
« Sep   Nov »

Categories

Blog at WordPress.com.

Cancel

 
Loading Comments...
Comment
    ×