Ja, de orden sa min dotter till mig.
” Lova berätta min histora när han mördat mig” Inte OM utan NÄR.
Ingen myndighet lyssnade på hennes rop på hjälp, ingen myndighet tog henne på allvar – de avfärdade hennes skräck och rädsla.
” Det finns ingen anledning till oro” sa de, ” Joel är inte våldsam av sig, vi har aldrig sett några tecken…”
Ändå hade han mer än en gång hotat, slagit, skrikit, spottat personal i soc. Västerås mer än en gång och blivit dömd för våld mot tjänsteman – där han fick villkorligt såklart “för han hade ju barnen hos sig”.
Men nej, det fanns ingen hotbild…..
Då tidningarna redan skrivit delar av den konversationen mellan mig och min dotter från den 9 februari i år, så publicerar jag hela den här, så får ni avgöra själva: fanns det en hotbild eller ej?
Och resultatet av denna “ickebefintliga hotbild”, som hon så skrämmande förutsåg exakt hur han skulle gå till väga ser ni här nedan….
Nej, det fanns ingen hotbild…..
Jag önskar igen förälder ska behöva gå igenom det jag gör nu, att ingen förälder ska känna denna maktlöshet i att inte kuna skydda sitt/ sina barn ( ja för en förälder är ens barn alltid barn – oavsett de är vuxna med egna barn ).
Eva-Marree kämpade in i det sista, till sitt sista andetag för sina barn. Hennes vetskap om att sonen var där och såg och hörde allt måste varit en mardröm för henne.
Hon överlevde 31 brutala knivhugg och misshandel – varav 4 knivskador var direkt dödande – i runt 1 minut innan hennes lilla kropp gav upp kampen om livet. Hon höll sig kvar i livet, vid livet för sina barns skull!!!
½ – 1 minut låter kanske inte mycket – men för en som ligger sönderhuggen med punkterade lungor och hjärta bla, ena kinden vidöppen av ett brutalt hugg som gick in vid näsroten och ut genom hakan och in i halsen – så är det en lång tid. Pga detta vill Joel och hans advokat mena på att detta inte alls var mord- utan ” bara grov misshandel”…..
Nej, jag förlåter aldrig! Inte Joel, inte Eva-Marrees moster Linda Smith ( ironiskt att ens kalla den psykopaten så) som startade hela processesen som ledde fram till detta brutala mord, inte myndigheterna i Västerås stad som valde att blunda pga sin rädsla och skräck för Joel, inte personalchefen på Cederängen som har det yttersta ansvaret för den plats där min dotter mördades och som praktikst taget satte kniven i handen på Joel, inte heller den kvinna som sprang runt med min dotterson och valde – ja just det VALDE – att det var bättre att sonen fick se sin mammas blodiga livlösa kropp, än Joels aresstering! Och som lämnade Joel ensam att komma åt knivarna som låg helt öppet framme.