Det var en av dessa varma sköna sommardagar

Den 11 julii närmare bestämt.

Jag minns att jag kände mig glad, för detta var dagen min dotter Eva-Marree skullr få träffa sin son för andra gången. Första gången var på Tisdagen innan, dvs 2 dagar innan.

De skulle träffas på Cederängen, i en av deras “safehouses”, där träffarna med barnen skulle skulle ske under övervakning. Då hade Eva-Marree inte fått träffa sina barn på 1½ år pga fadern, som bedrivit umgängessabotage i flera år.

( Det är en lång historia som kommer att komma fram varteftersom denna blogg växer fram)

Cederängen är ett av Västerås kommuns BH, som bla används som ” en neutral, trygg, säker mötesplats för föräldrar som ska knyta an till sina barn efter åtskildhet bla).

Joel, fadern till barnen vär och är en mycket fåldsam man med ett kvinnoförakt utan dess like! En misshandlande, missbrukare, som slog både kvinnor och djur ( oc kanske barn – det vet jag inte, men att han misshandlade barnen psykikskt systematiskt under flera år VET jag.)

Vid 15.30 ringde det på min dörr, utanför stod två allvarliga män och frågade om jag var jag och presenterade sig som poliser från Västerås. Efter de visat leg släppte jag in dem….

Vi satte oss i soffan, och redan innan de sagt något kändes en olustkänlsa inom mig.

” Det har hänt något tråkigt i Västerås” började den ena.

“Nej!” sa jag bestämt, för nu hade aningen ökat till visshet och jag ville inte höra mera.

” Din dotter är avliden, mördad av Joel”

Det enda jag minns från den stunden är att jag skrek, om och om igen:

” NEJ! NEJ! DET ÄR INTE SANT; NI LJUGER!” Jag tittade på min man, bönföll honom, skrek åt honom:

” EVA_MARRE ÄR DÖD! EVA-MARREE ÄR DÖD! SÄG ÅT DEM ATT SLUTA LJUGA! HON KAN INTE VARA DÖD!!!”

Min man satte sig ned bredvid mig och försökte lugna mig, jag grät och skrek om vartannat att det inte var sant och att de ljög…

Men det var sant.

Joel hade mördat min dotter, med 31 (!!!!!) knivhugg, i trädgården på detta “Safehouse” där de garanterat Eva-Marree all säkerhet, samt hade han knivhuggit en i personalen i halsen så svårt att hon enbart med en enorm tur överlevde. Allt detta framför ögonen på min dotterson på 4 år!

Jag orkar inte skriva längre inlägg nu pga smärtan, och att rättegången startar snart, men med tiden kommer jag skriva mer om den smärta, de känslor, de overkliga vardag jag hamnade i.