Jag kan inte hjälpa att jag blir rätt irriterad

När Eva-Marree mördades för 6 /2 år sedan, fanns det knappt några “kvinnogrupper” på FB. Alltså, grupper där kvinnor tar upp våld i relationer, där de mördade kvinnorna ska minnas och hedras, där kampen emot våldet är syftet.

Dessa grupper började dyka upp i samband med #metoo.

Grundarna av dessa grupper brukar tendera till att starta “mjukt”, för att i snabb stigande spiral börja slå hårdare och hårdare på de stora trummorna. Grupperna, som startades för att samla utsatta kvinnor, anhöriga till mördade kvinnor, blir snart en slags ” NED MED PATRIAKATET! “-grupp, en manshatarklubb. Och grundarna för gruppen börjar ofta i detta läge, att starkt sätta restriktioner för vad som får skrivas kontra vad som inte får skrivas. Oftast så får man exv inte ifrågasätta heller.

En sådan grupp kan innehålla över 3000 medlemmar, men oftast bara två som kan reglera gruppen. Tänk er själva: två personer ska hålla reda på 3000 personers kommentarer, så att inga påhopp, “förbjudna samtalsämnen” etc förekommer. Det säger sig självt att det aldrig kan fungera!

Då brukar en ny regel dyka upp: Alla har ansvar för vad de själva skriver. Egentligen ganska självklart kan man ju tycka. Men – här har grundarna då gått ifrån sin egen regel om att en admin ska taggas om överträdelse begås, så att DE kan gå in och radera, stoppa tråden och / eller stänga av den medlem som missköter sig. M.a.o : grundarna har insett att de inte räcker till. Och eftersom jag är jag, så tvekar jag inte säga detta till dem heller.

Likaså brukar jag ifrågasätta fall de ( grundarna, som väl hade goda intentioner från början) tycker det är så lämpligt att lova saker så stort som de gör, med tanke på att det är så många trasiga själar som följer och tror på deras stora ord om agerande. Grundarna tycker absolut inte om detta! Inget ifrågasättande tack!

Och det går inte att få dem förstå, att en trasig själ kan känna så mycket mera hopp och tro, än den som kanske aldrig genomgått det verkliga helvetet att leva med en våldsam man. ( eller kvinna). Hur de sugs in i de stora orden och ser en väg ut. Bara för att sakta inse att det var just bara det: ORD!

Allt fint prat om att agera, att gruppens admins har media i sin hand och sitter med makten att faktiskt förändra – rinner bara ut i sanden. Oftast efter admins uppnått sina egna mål.

Där sitter den trasiga själen och… ja, inser att den blivit sviken igen.

Jag har nu ganska tjock hud, efter den kamp jag fört både före och efter mordet på Eva-Marree, och jag har lärt mig se och känna igen tecknen när gruppen glider utför. De jag tänker på främst är de trasiga själarna, som än en gång svikits.
Det är det som retar mig mest och irriterar mig mest!

Jag kan ge ett exempel: Detta utspelar sig innan dokumentären haft premiär. En admin för en grupp sitter och lovar mig – gång på gång – att hon minsann ska se till att mordet på Eva-Marree blir känd över hela världen! Och detta inom ett år! Jag låter henne hållas. Jag kan kosta på mig att låta sådana personer hållas. Jag visste ju att dokumentären skulle ge gensvar – även om jag inte förstod hur stort gensvar . Vad gäller att “göra Eva-Marree känd över hela världen” så var hon redan det medans hon levde. Men nu skulle ju hennes historia bli känd. Hursomhelst: givetvis kunde inte denna människa hålla sitt löfte som hon trumpetade ut så ofta.

Tänk om jag nu hade varit en av dessa trasiga själar, som inte lärt mig vara hårdhudad och cynisk? Förstår denna människa vad hon kunde ställt till med? Troligen inte. Lika lite som alla som startar kvinnogrupper gör.

Ja, intentionen är god – men snart nog växer allt dem över huvudet – och då lämnas alla åt sina öden.

Det är som ett gammalt rostigt hjul

Att komma igång och skriva igen. Viljan finns där, men orden?

Det har gått 6 1/2 år snart sedan Eva-Marree mördades, och så mycket har hänt – och så mycket har inte hänt. Vissa saker står och stampar på samma fläck.

Såsom socinomernas åsikter. Inte bara inom Västerås, utan socinomer runt hela landet, är snabba att fördöma Eva-Marree och försvara socialas ageranden på alla plan.
Här sitter jag, 6 1/2 år senare, med en dokumentär gjord av Arte Europe, som prisats utomlands. Väckt avsky mot ett Sverige inte många trott existerar. En prisvinnande dokumentär – tunga priser. Priser från kvinnororganisationer världen över, pris från Amnetsy International. Eva-Marree hyllas som en ikon för sitt arbete och aktivism för kvinnliga rättigheter. Senaste priset kom från Spanien i våras.
Dokumentären var en av 7 (!) uttagna filmer som nominerades till Albert Londrés pris förra året – Franska motsvarigheten till Pulitzer-priset. Finare kan det knappast bli!

Ändå fortsätter Sverige att skamma dokumentären och mig. Sociala myndigheter hotade medverkande att ta hennes barn. Ja, de hotade även vittnen och personal på Öppna förskolan, BVC,MVC etc att medverka i dokumentären – vilket dessa inte vågade. Det säger en del om modet de som medverkade besitter! Trots riskerna att hamna illa ut, så ställde de upp.

Men, som sagt, Sverige fortsätter att skamma dokumentären och Eva-Marree i första hand – och mig. Ffa är det just socinomer och de som utger sig för att vara ” feministernas feminister” som skriker högst. När jag ställer dem mot väggen i olika diskussionstrådar, så försöker de först gå till angrepp med sina ( som de tror själva) välformulerade åsikter, när det inte hjälper ( då jag ju kan verifiera allt jag säger ) så går de över till personangrepp och härskarmentalitet. Utan att tänka på att de ju faktiskt representerar hela sin yrkeskår när de poängterar att de minsann är socionomer. Gud bevare mig för sådana människor som sitter på stolar där de ska hjälpa personer! Trångsynta, bigotta, drar sig inte för personpåhopp och härskartekniker – de visar upp hela provkartan på hur hjärtlösa och sympatilösa dessa personer är. De visar bättre än något annat, hur sann denna grupps brott mot mänskliga rättigheter är. De lutar sig mot lagen för att framföra sina ståndpunkter att de aldrig gör fel – men när jag då ifrågasätter varför och hur de så lätt bryter mot dessa lagar, samt skriver ut lagnr, paragraf och innehåll, så blir hysterin fullkomlig. Då handlar det minsann inte om att ” alla som bor i Sverige ska böja sig för Svensk lag”, nej, då är det en tolkningsfråga av lagen ifråga! Men enbart från deras håll, såklart. Vi andra dödliga ska följa lagen till punkt och pricka, för oss finns inget tolkningsutrymme.

De påstår sig sett dokumentären, men missat dess innehåll. För fortfarande kan de enbart fokusera på Eva-Marrees sexliv. Och att hon borde lärt sig hålla käft. Det sista är sant, det skrev tre olika socinomer i en och samma tråd senast idag. Dessa tre sa gång på gång att ” hon hade bara sig själv att skylla som blev mördad”. När jag slutligen frågade fall de var medvetna om att hon mördats på socialas lokaler, med en kniv tagen på plats, och att en av de arbetande socionomerna per faktum hängde ut genom fönstret med pojken i famnen, så han såg nästan hela mordet – hur förklarar de detta? Det kunde de inte, då försökte de ignorera mig istället – med dåligt resultat. Jag inbjöd dessa tre att komma hit och läsa alla journaler, då de ju inte är insatta i fallet. Eller ens hört talas om det enligt sig själva – varpå en kvinna replikerade : ” Va?? påstår ni att inte skulle hört om en av Sveriges största skandaler i modern tid??”. Då blev det tyst för en stund, innan de attackerade Yazmina å de grövsta igen och igen och igen…..

Dokumentären är en succé inte minst visar det sig genom att den haft TVÅ premiärer på 18 månader – Arte har ALDRIG två premiärer på en dokumentär! Och att Artes ena chef sa till mig att denna dokumentär var ett av det bästa verk de någonsin gjort! Ändå försöker Sverige få mig känna mig som jag misslyckats. Gång på gång på gång…..

Nu känns det som dags att börja skriva igen

Det var läge sedan jag skrev här sist, men så mycket har hänt i livet, att det är dags att börja skriva igen.
Detta blir bara ett kort, mer annonserade, att jag kommer återuppta bloggen.
Den kanske blir lite annorlunda, då allt förändras med tiden – så även känslor. Jag är inte längre inne i den brännheta chocken, utan kan se saker mer nyanserat.
Hoppas ni kommer tycka om och fortsätta följa bloggen.

Jasminepriset

När jag fick veta att jag utsetts till årets Jasminepris-mottagare, började tårarna rinna. Den stolthet, den glädje och den varma känslan jag kände kan inte beskrivas med ord. 

Och när jag läste de ord som skrivits, och motiveringen, så grät jag än mer.

Inte enbart för att jag fått detta fantastiska pris, instiftat till min dotters ära, utan för de ord som stod. För mig är det en självklarhet att Eva-Marrees vänner sörjde henne – precis så som jag gjorde och gör – och att deras sorg var och är lika berättigad som min. I många år var Rose Alliance Eva-Marrees familj, de stod upp för henne och hon för dem. De tog emot henne med öppna armar i en tid när hela hennes värld rasade.

I min värld fanns således inte ens tanken på att inte de skulle ” få” sörja sin vän, sin kollega. Och att då läsa att de ” fick tillåtelse att sörja, när “sådana som dem” inte gavs utrymme till detta” tog mig hårt. För som jag sagt: för mig var det en självklarhet. Jag tänker inte på Eva-Marrees vänner och kollegor som SW i första hand, jag tänker på och ser dem som människor före allt annat. Och då var de människor som lika mycket som jag drabbades av detta trauma.

Så började jag tänka lite. Är det verkligen så att SW inte tillåts sörja vänner och kollegor som avlider – vilken anledning det än må vara? Kan det verkligen vara så, att de hindras av släkt? För mig låter det ofattbart. Men, så minns jag scenen i Jonas Gardells filmatisering av ” Torka aldrig tårar utan handskar”: när en av killarna avlider i AIDS, så gör hans föräldrar ALLT för att dölja att sonen var homosexuell, att han dött av AIDS. De konstruerar en flickvän vid begravningen. Där sitter pojkvännen på begravningen, osynlig för alla, oaccepterat av alla. Samma när huvudpersonen avlider. Först hans föräldrars ” medkänsla” och “värme” gentemot pojkvännen – bara för att i samma sekund deras son avlider, låter maslkerna falla och visar sitt rätta jag. Så grymt. Så fruktansvärt.

Är det samma eller liknande för SW? 

Obegripligt, grymt, elakt, vidrigt. 
” Jo, men de hade ju inget förhållande, såsom de i boken” kanske du tänker – och glömmer därmed bort den närhet vänskap kan skapa. Den enda vänskap de kunnat lita på, då resten av samhället fördömt dem.
Jag gav inte tillåtelse att sörja, jag såg det som en självklarhet. 

Jag har kämpat hårt för att hålla mitt löfte till Eva-Marree, men utan Pye, Carina, Johan, Mariaorna, Yazmina, Fredrik mfl, så hade det aldrig gått. Utan min franska ängel Ovidie och den hundrädda Corentin ( som jag tror vi lyckades bota från hundskräcken med våra då fem vuxna hundar och #15valpskullen ), så hade det aldrig gått. Vi gjorde detta tillsammans.

Och jag hoppas med hela mitt hjärta, att jag får fortsätta kämpa vid er sida. För det är mycket kvar att kämpa för.
Jag kommer aldrig överge er, aldrig vända ryggen till, alltid ha en dörr öppen vid behov, mat, dryck, värme och kärlek

 

 

(English version coming shortly)

En av de vanligaste frågor man får som sexarbetsaktivist är: Hur skulle du känna om din dotter blev sexarbetare? Frågan anses oftast vara retorisk, och ingen är egentligen särskilt intresserad av att höra vad sexarbetares föräldrar verkligen känner, då frågan egentligen handlar om något helt annat: Idén om att ingen vill föreställa sig att vara förälder till en sexarbetare, inte ens sexarbetarna själva. 

 

Årets Jasminepristagare gavs inte en sekund till eftertanke när hennes dotter Eva-Marree mördades för 5 år sedan. Löpsedlarna var överallt, journalister ringde, kända och okända människor krävde hennes uppmärksamhet. Hon själv fokuserade enbart på det löfte hon hade gett sin dotter några veckor tidigare – ”Lova att berätta min historia när han mördat mig.” Det skulle ta fem år innan hon lyckades infria sitt löfte. Fem år  av nedlåtande och respektlöst bemötande från berörda myndigheter, hatkampanjer på social media och anklagelser om att hon försökte profitera på sin dotters död. Fem års kamp i ett land där myndigheters maktmissbruk mörkläggs för att skydda framgångssagan om sexköpslagen. Fem långa år, och hon förtjänar ett pris för vartenda ett av de åren. Men det är inte därför Zenitha Smith Westberg är utsedd till årets Jasminepristagare. 

 

Mitt i sin egen ofattbara sorg såg Zenitha Smith Westberg till att vi förstod att den acceptans hon visat sin dotter, även omfattade Eva-Marrees kollegor i Rose Alliance. Hon såg vår sorg, tillät den ta en självklar plats, och gav oss därmed rätten att sörja Eva-Marree utan att samtidigt be om ursäkt för vår existens. Det gjorde det något lättare. Det är nämligen svårt att få ro att sörja när man helst inte ska existera. Den generositet och kärlek hon visade oss förtjänar sannerligen ett pris, men inte heller det är anledningen till att årets val var det enklaste vi någonsin gjort. 

 

 

 

 

 

Respekt och lojalitet är inget man får, det är något man förtjänar

När det kommer till respekt och lojalitet, så är inte det en självklarhet som kommer med exv vänskap. Fast många tycks tro att det är så. Eller rent av att de ska visas respekt och lojalitet “bara sådär”, detycks inte ha förstått att det är något man måste förtjäna. Likväl som vänskap är något man måste förtjäna. 

Jag sitter här och funderar på just detta med respekt, lojalitet och vänskap, och vad det kan leda till när endast den ena parten följer de oskrivna ” regler” som gäller.

Som Eva-Marree. Hon var så lojal, hade sådan respekt för vänskap och respekterade människor, som hon kanske inte skulle ha gjort. För faktum är, att just hennes lojalitet blev hennes död. För det finns en sanning som inte berättats, en sanning om total illojalitet rörande några hon trodde var nära vänner. Men är det min sak att berätta? Är det min sak att berätta hur hennes tillit krossades? Är det min sak att berätta hur de svek henne på det grymmaste sätt man kan tänka? 

Jag vet att Eva-Marree inte berättade detta för många, faktum är att jag tror att bara jag och mycket möjligt Pye, kan ha varit de som visste. Att Eva-Marree kom till insikt med att hon matats med grova lögner och därmed förlorat många år mellan henne och mig, det vet jag, just tack vare Pye. Och för att Eva-Marree själv berättade. Det var jag som såg henne uppkurad i min soffa och med förkrossad röst berätta, vad hon nyss fått bekräftat av en av dessa personer hon litat så på.

Jo, jag är övertygad att personen idag skulle förneka att den sagt så, men det bryr jag mig inte i. Det var som sagt jag som såg min dotter förkrossad över att ha trott dessa lögner vara sanna.

Och nu sitter jag här och brottas med tanken om jag ska vara lika lojal mot dem, för hennes skull, som hon var.

Eller ska jag berätta sanningen? Oavsett at jag vet att den kommer skada dessa personer?

Det är inte utav hämnd jag funderar på at berätta sanningen, utan dels pga den lojalitet jag känner gentemot Eva-Marree och dels den lojalitet jag alltid visat dessa personer – vilket i sin tur let till ett antal övergrepp på mig i form av lögner ffa, men även direkt skada på båda mina barn och mina barnbarn.


Hur långt ska min lojalitet sträcka sig gentemot dem, som skadade min dotter? Min son? Mina barnbarn? Är inte den lojaliteten förbrukad nu? Och är det inte dags att sanningen bakom hur Eva-Marree ens hamnade i SW-branschen? För det var inte så, att hon vaknade en dag och sa att ” Ja! Så ska jag göra!”

Är det inte dags att den som ledde in henne på den banan, avslöjas? För även om Eva-Marree sedan valde att fortsätta kämpa för SW rättigheter, efter barnen togs ( och ja, personen som ledde in henne i SW har i allra högsta grad en stor roll även i detta – då det var den personen som..nåja, gjorde något hemskt), så fortsatte hon också skydda denna person – och de som är inblandade i det hela – trots vad de gjort. 

Jag vet varken in eller ut, om jag ska berätta eller ej. Ska hela sanningen ut, så att även de som förstörde Eva-Marrees och barnens liv, också straffas på det sätt som Eva-Marree gjorde?

Vad tjänar det till egentligen? Annat än att just sanningen kommer i dagen. Det som gör det svårt, är att jag inte vill skada en familj på samma sätt som de förstörde Eva-Marrees. På så många sätt.

Premiären, barnarov och andra tankar som kommer så här

…. Efter premiären på ” I Sverige finns inga horor” i Stockholm på Capitol Biograf.
Det var en kväll full av magiska stunder, värme, kärlek – trots den tragiska verklighet filmen visar. Eller var det kke just därför? För att mörkret, stigmatiseringen, det svarta som väller upp, som skapade kontrasterna?
För utan tvekan är det en tung film att se, och bevisligen en chock för många som inte förstått eller vill förstå – som inte sett, eller inte velat se, – som inte hört eller inte vill höra.
Många som nu sett dokumentären – verkligen SETT den – är alla tagna av det du nu insett: att det handlar om en ung, vacker, intelligent mamma, som sålde sex fem ggr och fick betala med sitt liv efter ÅR av trakasserier från både Joel ( barnens pappa) och sociala myndigheterna i Västerås.

På Capitol mötte jag många fina underbara människor; både sådana jag känt sedan tidigare, sådana jag bara talat med via FB och telefon tidigare, såväl som totalt okända.
Det var utan tvekan den tystaste filmvisning jag någonsin varit på, inget viskande eller annat tissel tassel. Endast några gånger gav publiken ifrån sig ljud – och då “kollektivt” – men aldrig enbart någon enstaka.

Och visst var det surrealistiskt att sitta där och se sig själv på en ENORM duk, och veta att en fullsatt biograf ( 82-84 platser tror jag det var) satt där och såg detsamma. Men, all nervositet, känslan av panikattack – bara försvann när filmen rullade igång. Känslan av overklighet upphörde där: för detta var sant. Jag satt på en biograf och tittade på premiären av min dotters historia. Den historia jag kämpat så länge för att hålla mitt löfte att berätta. Den historien som visar den sanna bilden av sexköpslagens verkan. Liksom den visar den sanna bilden av Sociala myndighetens framfart som egen suverän makt, i vårat land. Hur kidnappning av barn satts i system, att vi fråntagits våra mänskliga rättigheter som mödrar, mor och farföräldrar etc. Att i Sverige så hotas medborgarna in att “lyda”, annars kan de bli av med sina barn. Hot, mutor, vapen, påtryckningsmedel: ja sociala myndigheten har visat att de är beredda gå genom eld och använda barnen i dessa syften – “för barnens bästa i centrum”.
Ändå…. Ändå så dödas barn som Bobby, i hemmet, av sina föräldrar. Eller lilla Yazmina, som mördades av sina släktingar. Hemskt nog så kan man räkna upp många liknande fall. Men var fanns den så nitiska sociala myndigheten då? De som har som paradord just BBIC? Var fanns de? För dessa barn?
Kanske hade de fullt upp att trakassera oskyldiga ffa ensamstående mammor? Kanske så kämpade de för att “uppfostra” dessa mödrar i deras anda, tvinga dem till lydnad under hot om att annars tas barnen? barnen som bor hos en kärleksfull mamma. Barnen som är trygga. Så, när det hemska öden barn som Bobby och Yazmina råkade ut för avslöjas, så rycker sociala myndigheterna på axlarna och säger ” Hoppsan! De föll nog BARA mellan stolarna”.
I verkligheten så höll Sociala myndigheten på med sina “utredningar” av utsatta kvinnor, där de vidare skuldbelägger kvinnorna med hot om att ta deras barn FÖR DE LÅTER SIG MISSHANDLAS INFÖR BARNEN! ” Låter sig misshandlas…” Något dessa myndigheter inte tvekar säga till en mamma som nästan slagits ihjäl, medans hon ligger på sjukhus! Och vem ska då få vårdnaden och ansvaret för dessa barn, vilka är de ultimata vårdnadshavarna? Jo – förövarna! De som misshandlade mamman nästan till döds – eller t.om till döds – framför barnen!

( Nu skulle detta blogginlägg egentligen handla om premiären av dokumentären – men jag blir så arg när jag tänker på detta, att nu får fingrarna skriva vad huvudet tänker).
En orsak till denna ilska kommer till utryck här och nu, har samband med premiären. Jag träffade nämligen en unga mamma där, en ung kvinna jag pratat mycket med på nätet. En ung, varm intelligent kvinna – en kvinna såsom Eva-Marree. Kaisa Basia della Orba heter hon. Och hennes son, sonen hon är biologisk mor till, fråntogs henne i samband med en skilsmässa från sin partner. En våldsam partner. Jag har sett bilder på hur ett avhämt kan ske, när Kaisa någon gång har fått träffa sin son för denna förövare – som med socialas goda minne använder barnet som vapen gentemot Kaisa. I synnerhet en bild gjorde mig så arg, så ledsen, upprörd och känslan av vanmakt fullkomligt vällde in över mig. Det är när pojken gråter och strävar att få koma till sin mamma, ögonen stora av sorg och fyllda av saknad. Förövaren lyfter upp pojken ( som jag inte vet exakta åldern på – men 4-5 år?) och klämmer fast honom under armen, så hans huvud pekar frammåt och fötterna bakåt, som om han vore en matta eller något annat materiellt och inte en levande, rädd pojke – och stormar iväg med honom så. Inga försök till att prata med pojken från NN.s sida, inga försöka att gemensamt med Kaisa lugna pojken. NN kan alltså inte ens lyfta upp pojken i sin famn och trösta honom – utan störtar iväg med honom fastklämd under armen!
SÅDANT tillåter sociala myndigheten, eftersom de BESTÄMT att Kaisa är en dålig mor. Kaisa har aldrig rört droger, aldrig tagit ett snedsteg som inte vilken annan ung person kan göra innan de får barn, men hon råkade ut för en förövare i ett förhållande. Förövaren är inte ( om jag uppfattat rätt) ens biologisk släkt med Kaisas son. I Sverige duger alltså i princip vem som helst som INTE är mamma till barnet/barnen mycket bättre än den biologiska mamman? Likväl som en våldsam partner anses vara en mycket bättre förälder.

Och även en annan ung mor har hamnat under socialas lupp nu, rejält. En av kvinnorna som medverka i dokumentären. Hon kollas mycket noga, ja så noga att sociala gör hembesök med motiveringen att kvinnan och barnen blir misshandlade – kvinnan är ensamstående mor och lever ensam!

Man tappar ju andan helt.
Och samtidigt utsätter förövare barn för misshandel och Gud vet vad – utan att sociala lyfter ett ögonbryn. För föräldrarna är inte i deras skottglugg!

Och så länge Sverige går till ytterligheter att gömma denna smutsiga sanning, så kommer det fortsätta. Och inte många har orken att kämpa, eller modet. Att klaga – ja, men att aktivt kämpa? Nej. Så länge rösterna bara hörs med jämna mellanrum i korta perioder, tills sociala tigit ihjäl dem – eller hotat med barnen – så kommer detta ALDRIG upphöra!

Så har det varit för mig, sociala har försökt tiga ihjäl mig. De har använt mina barnbarn som påtryckningsmedel, som mutor – som vapen. Ja, de har t.o,m i samarbete med polisen beslagtagit mina vapen en gång – men då fick de en så skarp tillsägelse att jag tror inte de gör om samma misstag en gång till. Annars förväntar jag mig i princip vad som helst från deras sida nu.
Jag har inga illusioner kvar om att jag ska få träffa mina barnbarn, av många olika anledningar. B.la så har utan tvekan Linda och Kevin ett finger med i det spelet och har utmålat mig som rent livsfarlig. ( Det har hänt förr, mer än en gång). Sedan har vi då detta att jag inte är tyst, utan fortsätter ansätta dem för att – kanske det är patetiskt – men tvinga dem erkänna de fel och de brott de begått och begår.Sociala myndigheterna alltså.

Jag vet att många sett filmen dessa två sista dagar sedan den släpptes på VIMEO och YT, den finns att hyra på SF- anytime också, liksom att köpas på b.la CDON.

Den otroliga värme jag möttes av på premiären kommer jag bära med mig länge. För en sådan som ja, som ansatts sedan jag var liten för övergrepp både fysiskt och psykiskt, så är det ovant att folk ser MIG för den jag är. Jag har kämpat varenda steg hit, där jag är idag, och kommer fortsätta kämpa så länge jag kan.

Inte ens min egen sjukdom – ADPKD – kommer stoppa mig, eller den kroniska njurinflammationen – båda två obotliga dödliga sjukdomar. Så länge jag har kraft ger jag mig aldrig – och säkert inte när kraften tryter heller för den delen.

Ja, detta blev ju långt… Avslutar med några bilder från premiären. Och vill också tacka SAMTLIGA som kom, som hjälpt till, som funnits där. Alla ni som, kanske inte fullt ut trott på mig alla gånger, men ändå peppat.

Ett särskilt tackinlägg med allas namn kommer senare.

Som en man skämtsamt sa på FB:
” Stort motstånd? Jo, den är inte “pk” ha ha. Inte det minsta. Den berättar bara…SANNINGEN :-D. Usch på dig Zenitha Smith ;-)!
Jag är ledsen för det som din dotter behövde uppleva. Och önskar att denna underbara unga kvinna fortfarande levde, och fick vara den fantastiska mor för sina barn som hon verkligen var <3!. Jo. Sådant där FÅR man inte säga i Sverige. Party-pajare där :-D. Här har de trummar ut en bild av att alla svenska sexarbetare är sönderknarkade, psykiskt sjuka och har blivit utsatta för en ond incestuös far sedan födseln. Och att socialtjänsten är god, fördomsfri, empatisk och rättssäker. Och så kommer du och Eva Marree och stökar till i hela “Åsiktskorridoren”. Jag önskar bara att det skulle ha fått ske med mindre tragik <3″

Och det är ju så. 2016, när det stod klart att dokumentären skulle börja spelas in, redan då började vissa grupper av feminister att mumla. Och vartefter så steg mumlet, för att slutligen bli till ett vrål av ilska. Filmen kunde endast användas i avskräckande syfte – om den skulle visas alls!

Pye Jacobsson och Carl-Johan Rebhinder
Ovidie Raziel och Fabrice Puchault ( Chef för Fransk/tyska Arte)
Jasmine Karam Läser sin egen dikt skriven till Eva-Marrees minne – ett mycket rörande ögonblick.

Öppet brev till alla som tror sig veta “Sanningen”

Jag känner att nu, när ” I Sverige finns inga horor” snart har premiär, att det är dags att reda ut visa saker som sprids via media – både “etablerad” och privata sociala media. I synnerhet vänder jag mig till Lars Säfström på SVT. Anledningen till detta är, att han är den första som jag med säkerhet vet beskyllde Ovidie för att utnyttja mig,manipulerat mig mm, enbart för hennes egna syften att driva en oppinion gentemot den svenska sexköpslagen.  Inget kan vara längre från sanningen. Men brydde sig Lars Säfström om sanningen, när han la fröet för så många att jag utnyttjats? Att jag inte vet mitt eget bästa? Svaret är såklart: nej, det gjorde han inte. Han antog att det måste vara så. Utan att bry sig om att ens gräva det minsta i fallet, så visste han alltså att jag bara var en marionette, som utnyttjades på synnerligen förfärligt sätt! Och, som sagt, andra etablerad media och privatpersoner hoppade på detta tåg och en slags häxjakt tog sin början. 

Så är det alltså inte.
Ovidie kontaktade mig i juni2016 och ville följa upp vad som hände efter mordet på Egva-Marree , ett mord hon själv skrev om då det skett. Hon såg även reaktionerna världen över – då Eva-Marree ju var känd världen över under sitt aktivistnamn Petite Jasmine. ” #justiceforjasmine ” flög över världen – sedan tvärtystnade det. 
Jag försökte kämpa för att hålla mitt löfte till Eva-Marree – men det var som att springa in i en stenmur om och om igen. Till Ovidie kom…
Ganska snart, så bestämde hon att hon ville följa upp efterspelet av mordet ffa, då det ju är ett mord som skiljer sig från mängden på så många plan.

Den 1O:e juli träffades vi utanför Norrtälje, för att samtala och spela in en trailer. ( Ovidie hade fått osedvanligt kort tid på sig att få ihop en trailer och en hållbar berättelse värd att filma). Trailern godtogs och antogs.

Så började själva inspelningen. En extremt jobbig och känslomässigt sönderslitande tid. För oss alla. Det var så många gånger vi fick avbryta för att någon av oss fyra: Jag, Ulf, Ovidie eller Corentin bröt samman. Vi påverkades alla starkt alltså. Det var inte någon kylig, kall icke-känslomässigt arbete från Ovidies sida. Tvärtom: hon blev chockad över allt hon fick veta, b.la via journaler från sociala och vårdnadsrättegångar. Varenda del av dokumentären är verifierad sanning i form av socialas journaler, domstolspapper etc etc. 

Det fanns inget utnyttjande eller manipulerande – om man inte tänker tanken att vi utnyttjade varandra med ömsesidigt samtycke!  Jag för att hålla mitt löfte – Ovidie för att berätta sanningen. Just det: sanningen. Sanningen om ett Sverige ingen vill kännas vid – därför är det lättare att säga att Ovidie utnyttjade mig för att ” attackera Sverige” och jag likaså, fast som en tomboll utan egen vilja.

Jag blir arg, ledsen och upprörd varje gång jag hör dessa anklagelser, liksom jag blir förbannad på folk som Gunilla Madegård , som anser att dokumentären ” ju kan tjäna som syfte att avskräcka unga tjejer från att börja sälja sex”. Dvs: G.M menar att här ska tjejer/kvinnor skrämmas å det grövsta med att de hamnar i helvetet på jorden och slutligen blir brutalt mördade – OM de skulle välja att sälja sexuella tjänster som SW. Man kanske kan se filmen som så? Om man medvetet ochg med vilja missar budskapet i den helt?

Svenskar bosatta utomlands som sett den, vill också stoppa den. Varför? Jo, för den visar ett mörkt Sverige långt från det perfekta land de vill ska finnas på var mans näthinna vid blotta nämnandet av ordet ” Sverige”.

Ovasett: Nu kanske jag retar upp SVT, när jag publicerar dessa mail – men med den kampanj de kör, så vill jag visa exakt hur de ” resonerar”. Och minns, när ni läser dem – att dessa är av den “trevligare” sorten.






Det känns både sorgligt och frustrerande att behöva upprepa detta

Först av allt, och jag vet inte hur många ggr jag ska behöva upprepa detta: Nej, jag tjänar inga pengar på Eva-Marree! Vare sig gällande dokumentären eller radioinslaget – eller på något sätt öht. Det inkluderar DVD, Blueray och bio.
Got it now?? Når det hela vägen fram? Eller ska vi ta en runda till med detta?

Vad gäller dokumentären, som ju inte etiska rådet i Sverige låter våga visa i detta land, så är jag mycket stolt över att den uttagits till detta stora pris – Franska motsvarigheten på Pulitzerpriset. Detta innebär att den nu, sedan den släpptes i februari 2018, fått 4 nomineringar, ett pris, och nu ett uttagande till detta pris. Bara att ens få, inte bara en nominering, utan en uttagning att få chansen att tävla om ” La Prix Albert Londres”, är enormt smickrande och en seger i sig. Varenda nominering, inklusive de som trailern fick, är en ära och en vinst.

Jag sitter och är förstummad över Sveriges styvnackade försök att gömma denna tragedi så stenhårt. De gömmer sig bakom etiska rådet, och begreppet ” Zenitha attackerar en svensk lag som är utomordentligt och klanderfritt fungerande”.
Jag undrar: Exakt HUR jag ” attackerar ” denna lag? Genom att berätta sanningen om den? Vad den EGENTLIGEN fungerar som? Är sanningen en attack mot svenska samhället? Svaret tycks vara: Ja!

Amnesty Internationals avdelning i Sverige fortsätter förneka sanningen i dokumentären, att det begås grava brott mot mänskliga rättigheter i Sverige, så grava att de leder till mord. Deras ” försvar” är minst sagt patetiska. ” Det är bara en liten kortfilm” – jasså? Baserat på att de endast sett den c:a 5 minuter långa trailern – för dokumentären i sig är nästan 1 timme ( 60 minuter för er som har svårt att räkna ut hur många minuter en timme är) och alltså en full-längds dokumentär. Vidare säger Svenska Amnesty International att Amnesty INTE antagit att ” den svenska modellen ” Sexköpslagen, som ett brott mot mänskliga rättigheter. Hmm, konstigt, för det var några år sedan detta hände, och Sverige tycks vara den enda avdelningen inom denna organisation som inte hört talas om detta.
Många som arbetar ( frivilligt och som volontärer?) inom denna Svenska avdelning, vet heller inte att Amnesty International har en filmtävling varje år, där priser delas ut till dem som avslöjat brott mot mänskliga rättigheter, till olika dokumentärer som visar dessa brott. Där dokumentären om Eva-Marree alltså vann ett pris i kategorin ” Crimes agents humanr rights “.

Och jag ställer fortfarande frågan: Vad är det resten av världen ser, som inte Sverige ser? Jag får mail, mess och andra interaktioner från hela världen, där folk uttrycker sin avsky, sin chock över att detta hänt i Sverige, som undrar varför inte Sverige tar sitt ansvar etc etc. Ja, jag har hört från människor från alla våra fyra kontinenter, från olika länder inom dessa – Afrika, Australien, Amerika, Europa. Vad är det alltså dessa människor ser, som inte Sverige ser – eller vill visa?

Ärligt talat, så trodde jag aldrig att det skulle bli så stort som det blev. Men jag är glad idag att jag var så envis att hålla det löfte jag gav Eva-Marree, trots alla som sa att jag skulle släppa det, som trodde sig veta att Eva-Marree inte skulle velat att hennes historia berättades. Som menade på att Eva-Marree ju var död, så vad spelar det för roll då?
Självklart så spelade det en stor roll, då Eva-Marree fick mig lova att berätta hennes historia EFTER Joel mördat henne! EFTER. Tänk på det ett tag. På vad det innebär.

Kevin skrev – tillsammans med Linda ( vad annars?) – till RA där han anklagade mig för både det ena och det andra, där han påstod sig vara ” Eva-Marrees beskyddare i livet och i döden”. Säkert inte de enda dessa skrivit till. Men, hans egna ord slog honom och Linda i ansiktet, för de visade klart att Eva-Marree INTE litade på dem som de tror. Hon berättade uppenbarligen inget om RA när det kommer till hennes egen roll där. Dessa två frågade efter kontakt med ” en vän till Eva-Marree – om någon sådan fanns?” Inom RA. Visste de alltså inte att Eva-Marree var styrelsemedlem, ett ansikte utåt, den betydelse hon hade där, hennes roll? Att hon var känd över hela världen under sitt aktivistnamn? Visste de ens vad hennes aktivistnamn var? Och om de nu stod henne så nära, som de påstår, anförtrodde sig Eva-Marree denna del av sitt liv? Enligt deras egna ord och även Eva-Marrees egna ord, så är svaret ” nej “. Hon kände att de var fördömande gällande det. Att de inte accepterade henne för den hon var fullt ut.
OM hon litat på dem, så hade hon berättat, och bett dem berätta hennes historia – såsom hon bad mig och Pye. Men det gjorde hon inte, och det säger mycket om Eva-Marree för de som verkligen kände henne.

Ja, jag är glad att jag fick denna chans, denna enorma chans, att berätta Eva-Marrees historia. Att Ovidie hörde av sig den där dagen i Juni 2016. Något jag först reagerade med att tro att detta var ytterligare ett av K och L´s grymma tricks. Från den dagen jag och Ovidie träffades – den 10 Juli 2016 – så kände jag hopp. Inget var alltså “spikat” eller klart öht att det ens skulle bli något mer än denna trailer. Men hoppet steg hos både Ovidie och mig, då Arte i rekordfart bestämde sig. Deras första reaktion hade varit ” Varför ska du göra en dokumentär om en svensk mördad hora, när så många mördas i Frankrike Ovidie?” Men Ovidie stod på sig, hon hade följt detta sedan mordet skedde, och häpnade och kände sorg och ilska och förundran över att Sverige valt att gömma detta i en mörk vrå. Att de straffade mig som förälder istället.

Nu vet vi hur det gick och vad som hände, både i Sverige och ffa utomlands, när sanningen kom fram. Att tas ut till detta pris, är ett ” kvitto” på hur världen reagerat.

Men inget hade kunnat bli, om det inte vore för alla som ställde upp och berättade sina historier om Eva-Marree. För detta är jag evigt tacksam.

det är egentligen så fantastiska nyheter, att jag knappt kan skriva dem!

Alla ni som följer min blogg – och det är några stycken – år inte människor på min “vänlistan” i något media öht, men jag tänkte att ni skulle få veta detta:

Ovidie Raziel är en av sju som nominerats för Le Prix Andres Londers. Hon är en av sju journalister nominerade. Och hon är nominerad för filmen om Eva-Marree.

För er som inte kan eller vill förstå, vad detta innebär, så är Le Prix Andre Londres den Franska motsvarigheten till Pulitzer-priset.

Börjar ni förstå nu:
Hur stort detta blivit? Att det inte var lögner och påhitt från min sida, utan sanningen och inget annat än sanningen. Jag sa att dokumentären skulle ses över hela världen, att den skulle beröra där den ” drar fram “, vilket den gjort. Den har fått ett enormt gensvar, men också väckt många frågor utomlands om Sverige och det land det utgetts sig för att vara.

Många skrattade åt mig då, sa jag var tokig, ljög, överdrev. Kallade mig både det ena och det andra och sa åt mig att ” släppa allt”. Ingen tog på allvar, hur allvarligt jag tog på löftet till Eva-Marree. Jag var ju bara besatt och sjuk och tokig.

Tack vare Ovidie, Arte France, Magnetopress och inte att förglömma den svenska journalisten Susanna, som gjorde inslaget i P1, så har jag kunnat hålla mitt löfte. Jag har kunnat hålla det på en nivå jag aldrig själv kunnat drömma om från början!

Nu, nu har dokumentären nominerats 4 ggr sedan februari, vunnit 1 pris via Amnesty International ( och nej, de vidhåller att de inte känns vid den). Franska, Engelska, Norska Amnesty b.la har blivit involverade tack vare Sveriges styvnackade inställning. Ja, Tesseloniska avd också, då det var de som gav priset och förminskades mest i Sveriges ögon. Franska ambassaden är inblandad och trycker på att Sverige ska visa dokumentären, men se då svarar Sverige med att etniska rådet inte anser…blablabla.

Medans svenska etiska rådet sitter som självgoda paddor och avgör att INGEN svensk må få veta sanningen, för ” Sverige är inte redo för detta” – en “ursäkt” jag hört från första stund, så lägger alltså dokumentären om HUR SVERIGE BEGÅR BROTT MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, land efter land under sig, länder som alla blir skärrade, förskräckta , förvirrade, sorgsna, arga – länder som VILL HA SVAR, men där då Sveriges etiska råd bestämd att ” nej, det får ni inte”.

Men hur ska ni göra nu? Nu när Ovidie och filmen nominerats till detta pris? Alla vet ju att det är inte ” skräpfilmer” och dåliga journalister som nomineras till sådana här priser.

Hur ska ni kunna fortsätta ducka och gömma er i skuggorna och påstå att detta aldrig hänt?

Och till alla er därute, som kämpar för kvinnors rättigheter när det kommer till våld i nära relation – varför drar inte ni nytta av detta nu? Utan istället säger att jag ” förhäver mig”, när jag berättar hur långt jag kommit som ENSAM kvinna, och hur starka borde vi då inte vara tillsammans? Varför tackar ni nej till hjälp? Jag vill inte vara någon ledargestalt, men jag vill ge er hoppet om att det går att förändra. Jag vill ge er av min framgång, så att ni kan få större framgång – utanför svenska gränserna.

Men ni gör så klart som ni vill. Min misstanke är att jag inte ” duger” pga att Eva-Marree var sexarbetare ( bl.a. ) och filmens två engelska titlar, som båda är cyniska gentemot den svenska bild Sverige vill ge utåt och den svenska bild som är sanningen bakom den.

Men som sagt, ni har gjort erat val. Jag har erbjudit mig nog gånger nu, sträckt ut handen bara för att få den undanslagen, av grupper som dessutom rätt snart läggs ned pga inre maktstridigheter – och de kvinnor som så stort lovats hjälp åter blir svikna. Jag sörjer med dessa kvinnor och mitt hjärta blöder för dem som om och om igen får sina hjärtan och hopp krossade igen och igen och igen….

” Jaha, men vad så jävla speciellt med mordet på Eva-Marree då??!!”

Detta är en fråga jag får ofta – och oftast i en mer eller mindre snäsig ton.
Frågan är inte helt lättbesvarad, då jag ju inte vill förringa något kvinnomord öht, men samtidigt är det lätt besvarat.
Givetvis är alla kvinnomord lika hemska, oavsett var eller hur det sker. Lika vidrigt är att nästan samtliga av dessa kvinnor innan mordet sker, levt under en stark hotbild av förövaren – som inte sällan är sanktionerat av myndigheter. Sanktionerat på sådant sätt, att kvinnan ( offret) ofta inte tas på allvar, att det väljs att inte tro på henne, att hon förringas. Medans förövaren ( oftast män ) väldigt ofta får stöd och uppbackning av myndigheterna.
Men… Det kan väl inte stämma? Tänker du kanske. Jo, det stämmer, så ser situationen ut för många hotade kvinnor. Myndigheter avslöjar exv ” hemliga adresser”, de – i det fall det finns barn – tvingar både kvinnan och barnen regelbundet träffa förövaren, de hotar att ta barnen från kvinnan om hon inte ” samarbetar” och i deras tycke bedriver umgängessabbotage, när kvinnorna försöker skydda sina barn. Samma myndigheter kan utan att tveka, sätta barnen hos förövaren – trots att de vet att personen är våldsam och kanske inte ens egentligen vill ha barnen hos sig av annan anledning än att skada kvinnan. Myndigheterna sanktionerar och i vissa fall uppmuntrar förövaren till umgängessabbotage.

Men vad är det nu då, som gör att mordet på Eva-Marree sticker ut från andra kvinnomord?
Förutom ovanstående uppräknade ” saker”, så finns det ytterligare övertramp av ffa sociala myndigheter gentemot Eva-Marree.

Eva-Marree mördades under ett ÖVERVAKAT umgänge i Västerås barn och ungdoms avd -regi. De hade lovat henne full trygghet att få börja träffa sina barn igen , efter umgängessabotage bedrivits från förövarens sida i flera år – 100% uppbackat av sagda avdelning, och i synnerhet av en sk konsult som arbetade där då ( och som var den drivande i hela händelseförloppet från start ), en kvinna vid namn Minna Wattavaari.
Minna Waatavaari, som VALDE att INTE informera båda kollegorna, som skulle sköta övervakningen, om Joels våldsamma, labila läggning, samt hans missbruk. Inte heller informerade hon dem båda om att hon – Minna Waattavari – själv anmält Joel inte mindre än 3 ( TRE ) ggr under hösten 2011 för övergrepp, misshandel och hot mot tjänsteman. Inte heller informerade hon om att senaste tillfället Joel hotade och angrep en socialassistent skedde bara några veckor innan mordet. Joel hade b.la vid det tillfället spottat på en assistent, som tog sin tillflykt och låste in sig med receptionisterna. Denna händelse blev heller inte polisanmäld.
Den kvinna, av de två som stod för övervakningen, som hade fått vetskap och information ang Joels våldsamma natur, valde av någon anledning att INTE informera sin kollega.

Dessa möten uppkom endast pga att Eva-Marree och hennes advokat lyckats få resning i Hovrätten ang vårdnaden. T.om Minna Wattavaaari mfl på Västerås barn och ungdom insåg att Hovrätten kan de inte styra såsom TR i Västerås – alltså var det bråttom nu att sätta ner foten mot Joel och tvinga honom låta Eva-Marree träffa sina barn. För hur skulle det se ut om det i Hovrätten kom fram att Barn och Ungdom i Västerås UPPMUNTRAT och SANKTIONERAT umgängessabotage??

De ” kompromissade” för att undvika att Joel gick banans på DEM igen: han skulle givetvis få närvara under mötena, han skulle givetvis få taxiresor dit – och när han försökte trixa sig ur mötena ( det var fel taxi, det fanns inte barnstolar – fast det fanns -etc) så GODTOG inte sociala hans protester och försök till sabotage längre. Efter nästan tre år av att låta honom styra allt, så slog de alltså i bromsen rejält, väl medvetna om att faran för Eva-Marree iom detta, hamnade i en än mer utsatt och farlig situation.

Eva-Marree mördades på socialas område, med en kniv tagen på plats av Joel – under ett bevakat umgänge mellan Eva-Marre och hennes son.
Den av kvinnorna – Annika Elmes – som kände till Joels bakgrund och att han kunde bara explodera okontralbart, gömde sig med pojken på övervåningen, och lämnade Joel – som hon sett var ursinnig på snudd till vansinnig – ensam i det kök, där hon bara minuter tidigare packat upp och lagt sex- sju vassa köksknivar i en öppen låda.

DETTA är vad som gör att mordet på Eva-Marree skiljer sig från andra. Inte brutaliteten, hoten, förföljelserna, myndigheternas flathet, deras totala anti gentemot Eva-Marree baserat på Eva-Marrees val i livet att dels arbeta som sexarbetare ( eskort) – eller hennes engagemang i sexarbetares frågor världen över.Utan att det skedde på socialas utsedda säkra plats, under bevakat umgänge, med ett vapen taget på platsen.

Detta är något många kvinnor som utger sig för att arbeta för ALLA utsatta kvinnor, har svårt ta till sig. De anser att Eva-Marree INTE platsar bland de kvinnor de säger sig arbeta för att skydda. De säger rent ut att :” Ja men hon var ju en hora, varför ska någon bry sig om henne då?”

Ffa är det en kvinna som som nu suttit och beklagat sig på FB, att hon kämpat så hårt att få till en radiodokumentär eller inslag, och har skickat ” tonvis ” med papper om kvinnor som utsatts, utsätts för hot och även som mördats. Tillslut. Hade hon nämnt mig ( påstår hon) och Susanna E. På P1, valde ta kontakt med mig. När Susanna såg alla papper jag har, hörde historien om Eva-Marree, så insåg hon att det fanns så mycket att ” hämta” när det kommer till brister etc. Susanna hade ett drygt svårt arbete att ens få tag på någon på Västerås Kommun, för alla slog ifrån sig och skyllde på varandra, och efter Franska teamet var där året innan, så hade många plötsligt slutat arbeta på Barn och Ungdom! Men Susanna gav sig inte, och fick slutligen – på band – erkännande från kommunen hur de felat, vilka grava fel och övergrepp de begått gentemot Eva-Marree och hennes barn. Samtidigt som de hävdade att de var ” oskyldiga”, “inte vill prata om detta” , ” vill glömma att det hänt” etc.

Men nu sitter alltså denna kvinna på FB och klagotjuter över att Susanna ” valde horan framför samhällsanpassade kvinnor “.

Det retar mig. För man kan inte säga sig arbeta för ALLA utsatta kvinnor, och samtidigt sätta upp gränser och se ner på dem de anser inte lever ett moraliskt dygdigt liv….