4 år idag

Sedan du slets bort från oss så brutalt. 

Sorgen, smärtan och saknaden är inte mindre. 

Minnena från hur brutalt han tog ditt liv är fortfarande lika levande inom mig, känslorna tumlar runt runt i en ständig virvel. Jag vet, via vittnesmålen, hur du bad för ditt liv tills du inte kunde få fram några ljud. Jag vet att han höll upp dig och fortsatte hugga dig – gång på gång – när du inte längre kunde stå upp. Då hade han jagat dig NIO METER och huggit dig med iniven hela tiden. 32 knivhugg, en minut. En minut högg han dig. En lång minut. Sedan…

Du kämpade för ditt liv fortfarande i ytterligen en minut, kämpade för att andas, men båda dina lungor var punkterade och fylldes sakta med ditt eget blod. Vittnet som tog dig i din famn denna sista minut i ditt liv, berättade om skräcken i dina ögon, innan de slocknade då ditt liv runnit ut.

Joels advokat ville få det till att det saknade betydelse, då han sa att du ” inte lidit nog”, då han sa att ” andra minsann lidit mer ” än du gjorde. Det var ” förmildrande” i hans ögon, för mördaren – och obetydligt för dig, och vi som blev kvar med skräcken inför vad du måste genomlevt dessa sista minuter i ditt liv. Du led inte nog… Vem fan kan ens säga något sådant???

Och varför var dina solglasögon – 2 par – utslängda på gruset? Försökte du slå mot honom med väskan? Ingen har kunnat förklara varför innehåll i din väska låg spridda utanför, men väskan själv ställd prydligt vid trappen där han anföll dig bakifrån. Kanske en obetydlig detalj jag fastnad vid – att dina solglasögon, båda paren – låg på grusgången.

Idag dök några statusar upp i mitt flöde, minnesdagen.

Den första minns jag idag. När jag skrev den hade poliserna just sagt att du var död. Jag vände ryggen åt dem, skrek att det inte var sant, att de tagit fel på person. Jag ville att någon – vem somhelst – skulle säga att de ljög, att du var därute, hos någon. Men ingen kunde yttra de orden….

Senare på kvällen skrev jag detta, ihopp om att du skulle svara och säga att det inte var sant, att du var välbehållen.

Du kunde inte svara….

Hur är det med nerverna?

Inspelnig 10 Juli 2016. Arte France/ Arte Germany, med Ovidie Raziel och Corentin C. Foto: Gunilla Lundquist

Jag är jättenervös inför när dokumentären släpps. Väntan på realesedatum är nagelbitande.

Nervös inför hur den kommer mottas av de som ser den. 

Hur kommer folk reagera? Kommer de lägga fokus på att Eva-Marree var en sexarbetare och därmed döma henne? Så som så många redan gjort. Eller kommer de – vilket jag hoppas – förstå att Eva-Marree främst var en ung kvinna, dotter, mor,vän, som sveks så oerhört av myndigheterna pga sitt eget livsval? Och som fortsätter svikas, hånas och trampas på efter sin fruktanvärda död av samma myndigheter som dömde henne till döden genom att stigmatisera, svika och fördöma henne?

Ja,för det var det dessa myndigheter gjorde: de dömde henne till döden. Varför? För att hon – med all rätt – ansåg att henes kropp var hennes, liksom hennes själ, tankar och hela väsen. Att hon som kvinna hade den rätten att bestämma över sin egen kropp. Hon skadade ingen, hon skadade inte sig själv. Hon gjorde medvetna val, satte upp sina egna villkor. För detta blev hon dömd till döden av myndigheterna, som valde krossa hennes liv fullständigt pga sina fördömanden, antaganden baserade på lögner ffa från en man de själva var och är, livrädda för, stigmatisering, fördomar. 

Man kan ju fråga sig hur sagda myndigheter tillät mördaren stanna på platsen där Eva-Marree skulla återanknyta till sina barn, efter mördaren bedrivit umgängessabbotage i flera år – med sagda myndigheters goda minne och hjälp, när de själva visste hur farlig han är, och hur rädd Eva-Marree var för honom, då han hotat henne till livet fler gånger än man kan räkna. De utsatte inte enbart Eva-Marree för direkt livsfara, de utsatte barnen och de som arbetade på Cederängen för detsamma. Det bevisas inte minst av att Joel högg L.L i halsen.

Joel hade sagt vid ett flertal tillfällen till andra att han en dag skulle döda Eva-Marree, så detta mord var ingen ” impulshandling” så sett, snarare var det planerat, men i stunden en impuls, skapad av Joels hat att sonen ville sitta med sin mor och sedan hålla hennes hand. 

Men myndigheterna valde helt blunda för de hot Joel uttalade. T.om i polisförhören efter mordet så säger ju Minna Wattavaara  ( Västerås barn & ungdom)- som själv anmält Joel 3 ggr på samma höst, för våld och hot mot tjänsteman att ” Nej, vi har aldrig sett Joel visa våldsamma tendenser”! Hur går det ihop? Och varför ifrågasatte ingen detta?

Hon visste att hon skulle bli mördad. Första gången vi träffades visste hon det. 

Hon sa det med ett lugn: 

“Han kommer mörda mig.”

Hon var klädd i ljust och hon var vacker. Vacker som en ängel. Jag körde henne till Stockholm, hon satt i baksätet och pratade om livet. Men mest pratade hon om politik. 

Hennes intellekt var lika förbluffande som hennes skönhet och hennes lugn inför det kommande mordet. 

Ibland föll något mörkt över henne. Det var när hon tänkte på barnen. 

Det var hennes sorg. Att hon aldrig fick vara mamma. 

Hon städade aldrig undan deras leksaker. Sängarna stod kvar och dockorna låg där de släppts på golvet och bredvid en kudde satt en nalle. 

Det var ett avtryck i kudden. Ett avtryck efter ett barnhuvud. 

Jag undrade om hon brukade gå dit och känna om deras doft fanns kvar. 

Barnen var hos pappan. 

Pappan hade psykiska problem, missbrukade, var dömd för våldsbrott och hotade att mörda henne. 

Han hade tagit barnen.

Och samhället tillät honom att göra det.

En våldsman måste väl ända vara bättre än en hora?

Var det så de tänkte?

Jag skjutsade henne till Stockholm för att hon skulle träffa en kund. En person som hon själv hade valt att ha sex med. Hon tyckte om att ha det så. Att sätta upp sina egna regler – och få betalt för det. 

Genom att jobba några timmar på annan ort kunde hon också vara en mer närvarande mamma. Hade hon tänkt. 

Nu fick hon inte vara mamma. 

Fick inte leva.  

Det fick han. 

Han fick vara pappa. 

Fick ha sin frihet. 

Tills han en sommardag tog upp en kökskniv och högg sönder henne. Högg och högg sönder hennes ansikte och hennes kropp. 
Nu hade han mördat henne. 

Det hon hela tiden visste skulle ske men som ingen lyssnade på hade nu hänt. 

När jag fick veta tänkte jag att det måste finnas en vackrare plats någonstans för en sådan som du. 

Att det måste finnas en mer rättvis plats någonstans för en sådan som du. 

En plats som är mer rättvis än denna, där kvinnor blir mördade av sina män och ex-män trots att de hela tiden säger att det ska hända.

Vackra du, jag hoppas att du är på en sådan plats. 

Jag har aldrig glömt dig. 

Har aldrig glömt det brott samhället begick mot dig. 

Det brott som samhället fortsätter begå mot kvinnor. 

Hade du levt så vet jag att du hade stridit för dem.

// Magda Gad, journalist/ 2016. 

” Han ville ju bara försvara sin heder…”

När kvinnor, ffa unga kvinnor, försvarar mördare börjar jag bli alltmer orolig. Att, utan ha tagit reda på fakta, uttrycka att ” nu förstår jag, hon var ju en hora och han ville bara försvara sin heder” får mig att må illa.

Joel har ingen, och har aldrig haft någon heder att ” försvara”. 

Denna mördare/slaktare stod och valde kniv i tio minuter -minst – innan han smög nerför trappen och anföll bakifrån med kniven. Eva-Marree försökte komma undan och kröp, kravlade,reste sig och lyckades ta ett par steg – nio meter – medans han fortsatte hugga och hugga med kniven.

Han högg av hennes revben vid fästet, bakifrån – så våldsamma var de 32 huggen. Kan ni ens föreställa er med vilken kraft han högg??  Och hur Eva-Marree kämpade för sitt liv?

Och ni vill kalla den slakt ” ett försvar av sin heder”?!

Hur kan ni ens i tanke försvara denna mördare?

Det är fulkomligt obegripligt att kvinnor kan försvara och försöka rättfärdiga mord på andra kvinnor. Får det er att må bättre? Att känna er som bättre människor? 

Och sedan detta med att sitta och raljera över mäns våld mot kvinnor? Vad är det? Är det något att skämta om tycker ni? 

Hoppas ni tycker det är lika roligt den dagen ni själva kanske råkar ut för det, den dagen ni plötsligt inser att ni kommer leva resten av era liv under mordhot, konstant skräck, känslan att aldrig veta när utan bara att ni en dag kommer mördas.

Det är med kvinnor som ni,som försvarar mördare, raljerar om misshandel och våld, som möjliggör att våldet kan fortsätta. Ni rättfärdigar det, ni tillåter det, ni öppnar upp för det.

Rätt ska vara rätt – men sanningen är värre

Efter jag insåg att obduceringsbilderna på Eva-Marre cirkulerar på nätet, skrev jag ju ett ilsket inlägg ang att obduktionsbilder släpps med FUP.

DETTA MÅSTE JAG KORRIGERA!!

Efter att ha ringt runt till diverse instanser, något jag är den första att erkänna jag borde gjort direkt, så fick jag veta att dessa bilder ALDRIG NÅGONSIN SLÄPPS TILL ALLMÄMHETEN! 

Många av dem jag talade med blev direkt chockade när jag berättade om den omfattande byteshandel med obduktionsbilder på mördade barn och kvinnor ( kanske på mördade män också, det vet jag inte, för jag såg enbart namn på barn och kvinnor.) 

Obduktionsbilder får inte ens behållas på datorer, utan läggs direkt på USB, i ett försök att förhindra de kommer ut. Detta efter debaclet med Arbåga-barnen. När det kommer till FUP, så tas de bort och läggs i mappar som är sekretessbelagda forever.

Så, att sådana bilder finns “ute” tyder på att ett allvarligt brott begåtts, och de som har tillgång till bilderna: släktingar, advokater, obducentpersonal, polis, de som jobbar inom rättsväsendet – bland dessa finns grova brottslingar som säljer bilderna! Ja, för det är ett grovt brott. Liksom det är ett grovt brott att obehörigt inneha dem och sprida dem. 

Nu skyltar knappast dessa nekrofil / pedofiler med vad de är för äckelkryp, men det kan som sagt vara din nära släkting, din nära vän, en bekant etc etc. 

Det är så vidrigt att ens tänka tanken att någon sitter och säljer dessa bilder, i synnerhet som det är mer sannolikt att personen är någon i förtroendeställning än att det är en släkting, som sysslar med detta! 

Jag hoppas att dessa äckel blir påkomna, de tror sig nämligen vara säkra bakom sina Flashbacknick, de tror det är omöjligt att spåra dem. Och att de och de as som säljer bilder en dag får sitt straff. 

Berörda instanser blir mer och mer medvetna, vilket kommer försvåra denna sjuka handel, då säkerheten kommer ses över om och om igen tills inga läckor finns mera. 

Hur skulle du själv känna?

Jag vet inte om det är en ny “trend”, eller om jag helt enkelt inte velat inse/ förstå / kunnat föreställa mig det, men jag trodde förundersökningar var sekretessstämplade för evigt. Så är inte fallet alltså.

Att domarna blir offentliga är inte något konstigt, men att släppa förundersökningar till allmänheten? I dessa står ju ex alla vittnens namn, adresser,födelsenr etc.  Och som om inte det vore nog, så släpps tydligen brottsplatsundersökningen med bilder från obduktionen!

Det sitter alltså sjuka individer och tittar på obduktionsbilderna helt lagligt, skriver sjuka sexuella anspelningar på dessa bilder!

Jag minns hur jag kände när jag hörde om barnen i Örebro, hur bilderna från obduceringen spreds. Av det som sades då, trodde jag att detta var olagligt. Och sedan Eva-Marre mördats, har detta varit en skräck: att dessa bilder ska hamna i allmänhetens händer på något vis. Jag har inte sett dessa bilder, vill inte se vad odjuret gjorde mot henne, det jag såg när jag tog farväl vid kistan var mer än nog. Och nu får jag alltså veta att bilderna sprids på nätet – fullt legalt ( efter vad jag läst och förstått). Och dessa sjuka kommentarer om hur dessa omänniskor, varelser sitter och har sexuella drömmar! OM MIN MÖRDADE, SÖNDERHUGGNA DOTTER, LIGGANDES PÅ ETT OBDUKTIONSBORD!!!

Och jag gråter och undrar om denna yttre mardröm någonsin ska ta slut, den skapad av näthatare, sjuka nekrofiler och sjävrättrådiga sk människor.

Nej, det är inte bara bilder på Eva-Marre som sprids och fantiseras om, det är bilder på Engla, på Jessica, på Helen – ja, på många mördade barn och kvinnor!

Det värsta är, att just dessa personer som gömmer sig bakom nick och tror sig vara onåbara, kan vara din granne, din son, din far, en annan nära släkting eller vän.

Men varför, varför? Hur kan dessa bilder bli offentliga? Hur kan det tillåtas att mordoffer VÅLDTAS OM OCH OM IGEN??!! Och hur mycket ska vi anhöriga behöva ta av dessa övergrepp på våra älskade? Ni sätter mördaren i fängelse, ni skyddar honom på alla sätt, med alla medel. Ger honom hjälp via psykologer och mediciner, ni låter honom diktera villkor. Men vi – offer och anhöriga – kastas åt sidan som gamla sopor som måste döljas pga era brister att skydda de som mördats. Ni skamlägger oss genom att vända ryggen till och säga att iom rättegången är över så är ALLT ÖVER och vi anhöriga ska ” glömma” den/ de vi mist så brutalt. Samtidigt lämnar ni ut bilder på våra sargade mördade barn / systrar / mor etc för alla som vill, att beskåda. För att våldtas om och om igen!

Ni kastar ner oss i den bottenlösa ensamhetens mörker, och fortsätter trampa ner oss.

Och ni som älskar att läsa FUP och se bilder på mördade sargade barn och kvinnor: HADE NI NJUTIT LIKA MYCKET OM DET VAR ER SYSTER, MOR , DOTTER????

Hade ni klarat av att höra det om dem, som ni skrivit om andra? Skulle ni vilja att ERA barn en dag skulle hitta bilder på sin mördade mor, syster – med era kommentarer? 

Jag hoppas vid gud att mina barnbarn ALDRIG kommer hitta och se detta! Vilket blir svårt att undvika då ni länkat till deras mors namn! 


( och ja, jag kan skriva så, eftersom ni redan ställt till med denna obotliga skada.)

Jag har under några dagar funderat på vad jag ska skriva om, när jag nu efter långt uppehåll tänkte börja blogga igen. Jag har ju medvetet låtit bli att skriva under tiden den Franska dokumentären gjordes, och under den tiden den bearbetats och redigerats, för att inte råka avslöja något som kanske inte skulle avslöjas gällande arbetet med den.

Men nu är den färdig.

Under den sista tiden av inspelningen, gjorde Ovidie en intervju – och blev intervjuad – av VLT, Västerås lokaltidning, den som trashade Eva-Marre så totalt direkt efter mordet, den tidning som så klart och tydligt ansåg att Eva-Marre hade sig själv att skylla att hon blev mördad. Och att hon visade på sexarbetares ” egoism” via detta, genom att förstöra barnens liv, men ffa stackars Joels liv, genom att ” tvinga honom” mörda henne.

Och där dyker ett ” fenomen” upp, som växt sig starkare på sista tiden. Ett fullkomligt obegripligt fenomen egentligen, men ett som funnits i samhäłlet i alla tider.

Den fördömandekvinna

Denna kvinna finns överallt, den som bara måste slå ner på andra. Den som tror sig stå över alla andra. 

Den som med förakt ser på kvinnan som fastnat i ett förhållande av våld. Den kvinnan som inte kan eller vill lyssna – för det är lättare och bekvämare att vara fördömande. 

Den kvinnan som anser att misshandlade kvinnor får skylla sig själva, eftersom de är så ” dumma ” som inte lämnar mannen, för det skulle hon minsann själv göra! Dessutom anser den fördömande kvinnan inte sällan att den missshandlade kvinnan är en urusel mor, om barn finns i förhållandet, och ringer gärna in en orosanmälan. Att den fördömande kvinnan i dessa fall gör allt mycket värre för den utsatta kvinnan bekymrar dem inte ett ögonblick. Att mannen som misshandlar med stor sannolikhet anser att det är den utsatta kvinnan som ” dragit in ” myndigheterna och därigenom svikit honom, han som ” gör allt” för henne, finns inte på den fördömandes världskarta. Att våldet trappas upp och kan leda till mord – det tycker inte den fördömande kvinnan är ett problem. För antagligen har hon hört från myndigheterna att hon gjort ” rätt”, för mer än en gång har det visat sig att myndigheterna själva har synen att en misshandlad kvinna är en dålig mor, som låter sig misshandlas!

Istället för att hjälpa den utsatta kvinnan, som kanske inte vågar ropa på hjälp, för hon vet att hon blir ” dömd”, så tar mam alltså hellre barnen – om inte kvinnan är stark nog att kräva hjälp för sig och barnen. Vad nu den hjälpen består av… En tid på kvinnohem, och sedan får de klara sig själva, med förövaren där ute, väntandes.

Den fördömande kvinnan tycker alltså även att en kvinna mördad i ett relationsmord har sig själv att skylla, att mannen ” gjorde rätt” som mördade henne.

Den fördömande kvinnan har ingen ålder, hon kan vara en främling, en vän, en släkting.

Hon kan fördöma min dotter ex och säga att Eva-Marre ” drog skam” över oss alla, genom att hon var sexarbetare. Den fördömamde kvinnan kan ondgöra sig över att Eva-Marre ” visade upp sig” ( Eva-Marre var mycket stolt över sin kropp och sitt utseende – med all rätt ) och tog betalt för det. Samtidigt som den fördömande kvinnan kan spendera timmar framför spegeln, provandes olika outfits och poser medans hon fotar sig själv med mobilen. Trutar med läpparna, putar ut med baken,  försöker samtidigt puta ut så mycket det går med brösten ( helst ska de nästan ramla ur tröj/linne linningen) försöker sminka sig så de får de där stora barnaögonen etc – för att få ett dagens instafoto.

Så skriver dem fördömande kvinnan om sina små barn…. Samma fördömande kvinna som anser att Eva-Marre och andra kvinnor som stolt visar upp sina kroppar, är och var ” urusla mammor som bara tänkte på sig själva”.

Jag undrar vem som såg efter dessa kvinnors små barn, undertiden de provade outfits och poser och fotograferade sig i spegeln för dagens instabild….


EN ÄNGELS ANKOMST

Som jag berättade i tidigare inlägg,  så har en trailer spelats in i Juli,  inför en kommande dokumentär om Eva-Marre. Jag berättade aldrig då vilka som gör denna dokumentär. Men nu så är det officiellt:

Det är Arte France/ Arte Germany som gör dokumentären. För er som inte vet,  så är de bolagen de största inom dokumentär filmning i Europa ( och är ledande världen över.)  Lite ironiskt är att även Sverige har en del sammarbete med dem,  men har inget att säga till om här. 

Jag fick också veta att trailern skickats in till IDFR,  som är världens största dokumentärfilmfestival – och om de antar dokumentären går den ut över hela världen!  En både hisnande och lite skrämmande tanke. 

Även om inte IDFR antar dokumentären ( man måste ju vara realist också,  mitt i glädjen och hoppet) så kommer dokumentären visas i många länder. 
I denna dokumentär kommer allt tas upp, hur det började med att barnen togs på falska grunder,  vem/ vilka som ligger bakom. Hur mordet möjliggjordes,  hur Joels hat piskades upp,  varför alla så tydliga signaler på hans ” livsfarliga sjukdom” som det står i RPU:n blundades för. Hur barnen kunde sättas i denna mycket störda, missbrukande mannens vård. Om varenda en av vårdnadsrättegångarna,  där fler än en ifrågasatt Eva-Marrees advokat flathet,  den charadliknande rättegången efter mordet,  trakasserierna gentemot mig. Barnens utsatthet. Ja – allt. 

Ibland är jag glad att jag är lite av en hamster och att jag sparat alla papper,  inte bara gällande Eva-Marree,  utan även en viss annan persons förföljelse och trakasserier gentemot mig genom åren,  där hon försökte  göra mot mig, det hon gjorde mot Eva-Marree. 

Hon kan ljuga sig blå om allt,  utom sitt eget namn på papper. 
Men denna dokumentär är ingen hämnd gentemot henne, utan om en liten, varm ,klok, stark kvinna: Eva-Marree. 

Den blir också ett slags arv till hennes barn,  där denna sanna historien om deras mor berättas. Om hennes kärlek till dem. 

Efter tre års kamp är det alltså nu officiellt: Eva-Marres röst och berättelse kommer att höras! 

Efter tre års kamp, och lite känslor

Efter tre års kamp att få upprättelse för Eva-Marree, hennes barn och även mig själv, så har något fantastiskt hänt!

Jag har stångat mig blodig för att få någon – vem som helst egentligen – svensk journalist att ta tag i och granska allt som hände Eva-Marree medans hon levde, i samband med mordet och det som hänt efteråt. Men ingen har vågat granska detta.

För lite drygt två månader sedan, blev jag kontaktad av en journalist / dokumentärfilmare från ett annat Europeiskt land, en kvinna som följt mordet från början och som reagerat starkt på ” allt som hänt”, men också enormt mycket på det som inte hänt. Hon frågade mig fall jag var intresserad av att låta göra en dokumentär, där hela sanningen kommer fram i ljuset.

JA! JA! svarade jag och började gråta av lättnad och glädje. NÅGON hade lyssnat, och nu var tiden mogen att få fram allt.

För två veckor sedan träffades vi och filmade in en trailer för tv-bolaget i fråga, och något som normalt tar månader att få svar på: “Ja, vi gör detta” eller ” Nej, detta är inte intressant”, av tv-bolaget, blev inom loppet av tre veckor ett ” Det här måste absolut göras och berättas om”.

Denna kvinna är inget mindre än en ängel som visade sig. Det är så ofattbart, så enormt, så fantastiskt!

Jag hade inte räknat med hur detta skulle påverka mig, hur tungt det skulle kännas, att alla minnen och känslor skulle komma så starkt. Men det är som att återuppleva det  som hänt de tre senaste åren, och det gör ont.

Men jag är fast besluten att genomföra detta, det är ett löfte jag gav Eva-Marree: att berätta hennes historia. Men det är inte enbart det, detta handlar om andra kvinnor som hamnat i, hamnar i och kan komma hamna i som Eva-Marree.

När jag bett människor omkring mig att respektera att jag mår dåligt och är låg p.ga alla minnen och känslor, så vet jag inte om de väljer att missuppfatta detta, eller bara inte klarar att jag säger att nu orkar jag inte hålla er under armarna, jag har fullt upp att hantera det som händer inom mig själv.

Under tre år har jag fått höra att jag ska “släppa” kampen om upprättelse för Eva-Marree, att jag ska “glömma”. Under tre år har jag tvingats att hålla sorgen inom mig – bloggen har varit min enda ventil.

Människor har vänt ryggen och gått, för det är för “tungt” för dem. Det är “fel” att ens säga att jag har sår på insidan som aldrig kommer läkas. Sår orsakade av mordet, av hatet emot mig, Eva-Marree och barnen. Sår skapade av människor som på fullt allvar tror att detta är något man kan ” glömma” och bara gå vidare från. Det är inte så verkligheten fungerar.

Det är heller inte så, att mordet styr livet. Eller att jag går omkring med “offerkofta” och lever i självömkan. Eller försöker “ursäkta” mig på något vis.

Jag är glad att jag inte lyssnat på dessa människor – för idag, efter tre år i motvind – så kommer sanningen fram. Inte via en blogg enbart, utan via en dokumentärfilm där allt noga granskats innan det tas upp. Det gör ju det en aningens svårare för de som skriker ” lögnare! lögn!” att skrika just dessa ord, och försöka dölja sanningen.

Sedan finns det givetvis ett antal underbara människor som finns i mitt liv och som jag aldrig skulle vilja vara utan.

 

Det är inte alls så här det ska vara

1133250-bigthumbnail

Det var inte alls så här April 2016 skulle vara – det var inte alls så här vi planerade den 17 April 2016. Du skulle inte vara borta, du skulle inte vara död.
Vi skulle ju fira din 30-års dag med pompa och ståt – fira att – som du själv sa: att du tog steget in i den verkliga vuxenvärlden.

För tre år sedan satt vi och planerade middagsmeny, tårtor, ostbrickor, vin. Var vi skulle vara. Lite nådigt så skulle jag och Uffe få komma och fira dig redan på morgonen med den där Mascarponetårtan du tyckte så mycket om. Resten av dagen och kvällen skulle gå i vänners lag – och middagen jag skulle laga. Din favorit-rätt – vegetarisk variant såväl som “orginalet”.

Du skulle inte vara död, mördad, slaktad.

Du skulle leva, vara varm. Inte ligga kall i marken.

Det var inte det här som skulle bli din 30-års present.
11065005_664853253641987_1777410147_o

Ditt kors, som jag väntat med att sätta upp till i år – väntat med till din 30-års dag. Jag bryr mig inte om fall andra tycker det är konstigt, jag vet att du förstår, och det är huvudsaken.

Du tyckte att  vi skulle göra den där resan till Egypten, som du köpte åt mig 2012, men som inte blev av. Du sa alltid att du skulle åka dit med mig, att du ville att jag guidade genom faraonernas invecklade historia. När jag berättade för dig om Hathepshut så blev Deir El- Bahri en plats du bara måste besöka. Du ville se denna starka och fascinerande kvinnliga Faraos tempel.

Jag reser dit med dig i mina drömmar. I mina drömmar är du med mig, i mitt hjärta, mitt minne, i mina tankar är du för alltid levande.

Jag saknar dig så jag går sönder, du skulle inte vara död – du skulle leva och vi skulle fira din stora dag.

 

” Du och din förbannade hor-dotter har förstört livet för så många”

Tankfulla

Senast i december förra året, strax före jul, fick jag dessa ord kastade i ansiktet. Det tog hårt.
Jag fick då höra av min käre svärmor en lång harang om hur jävligt det var att Eva-Marree låtit sig mördas ( alltså: återigen låtit sig mördas , som om hon bad Joel om att mörda henne! ) och hur jag i.om detta dragit in hennes stackars son i en sorg han inte har med att göra alls. Varför skulle han drabbas när det inte ens var hans barn?

 


Hon har väl en egen pappa som ska ta det där, min son ska inte behöva lida för någon annans unge. Du har ingen rätt att dra in honom i en sorg som inte angår honom alls. 

Jag försökte förklara för henne, att jag inte påtvingat honom något alls. Att Eva-Marree inte hade för avsikt att “låta sig mördas för att “skada” honom”. Men nej, hon var helt inställd på att allt som hänt var för att “skada” honom.

Med hennes nådiga tillåtelse så kunde jag få sakna mina barnbarn – men att sörja min dotter? Absolut inte! 

Det kanske kan låta både löjligt och “ofarligt” – men denna kvinna är fullt övertygad om att jag – och Eva-Marree – med vilja förstört och förstör livet för min man och hans barn.

Varifrån kommer detta? Hur kan någon ens säga sådana saker?

Hon är ju inte den första – redan från den stund Joel mördade Eva-Marree, så blev ju han det stackars offret som tvingats mörda henne och därmed förstöra livet för honom och hennes barn. Sociala i Västerås tyckte det var höjden av fräckhet att hon låtit sig mördas på deras utsedda säkra plats – med deras kniv. Och i processen nästan fick en assistent mördad. Och et värsta av allt: Eva-Marree lät sig mördas brutalt framför sin son! 
Jag har behandlats på ett sätt som jag inte önskar någon som genomgår ett liknande trauma: med förakt, med total brist på respekt för den sorg jag har, för den chock jag hamnade i. 
1. Sociala försökte stoppa begravningen
2. Jag blev ljugen för från första stund
3. Jag möttes dagligen av rubriker och artiklar i VLT där de totalt svartmålade min dotter – oemotsagda. Jag försökte prata med chefredaktören – men fick till svar att de ” minsann skrev vad de ville – och hon var ju bara en hora, det visste de eftersom de läst ( sekretesskyddade ) papper från soc.”
4.Rättegången var en fars med fokus på ” offret Joel”.
5. Mina vapen togs baserat på att jag utgjorde en fara för dem som hotade mig! Jag fick kämpa i 14 månader för att få dem tillbaka – och i processen visade det sig att polisen gravt misskött ärendet från start – de hade ens inga skäl som var starka nog att ta mina vapen.
6. Mina påpekande om att jag hotats viftades bort med att det ju handlade om “småbus”. ( Med tanke på allt som skett senaste året – med brutala mord begångna tillsynes “vanliga om än lite tillbakadragna” personer – så borde dessa för polisen “kända småbus” hot tas på mera allvar – kan man ju tycka.)
7. Näthat i massor – inkl. mail och PM
8. Mina syskon som skickat mail med innehåll som enbart går ut på att förnedra mig, b.la till organisationer Eva-Marree varit med i.
9. Jag blir anklagad för att “bära offerkofta” – för jag är inget “offer” i detta – jag vill ju bara “tjäna pengar (!?)” på mordet på min dotter
10. Jag får inte vara glad – då sörjer jag inte nog. Jag får inte sörja – då förstör jag andras liv.

Ja, alla dessa punkter + mera, har jag fått kastat på mig, i en tid när jag behövt få sörja. Komma till insikt, försöka förstå det som inte kan förstås.

Och jag är så less på att tvingas lägga energi på att förklara att Nej! Jag bär ingen offerkofta! Nej! jag tycker inte synd om mig själv!

Det är en enorm skillnad på självömkan och sorg.

Och därför undviker jag numera att ha kontakt med folk, jag undviker att ens andas min dotters namn: för jag orkar inte längre bli anklagad för att “förstöra” någons liv p.ga den oerhörda sorg jag känner. Den saknad jag känner. Hur ont det gör inom mig. Det är något dessa personer tagit ifrån mig; att våga sörja öppet – istället har de fått mig känna skam över den sorg, smärta och saknad jag känner.

Hoppas ni är nöjda nu, när ni lyckats sparka på någon som redan ligger, och som legat en lång stund. Att ni knäckt min vilja att leva, tagit ifrån mig förmågan att känna glädje utan att må dåligt av dåligt samvete över det. För att ni gett mig grava sömnsvårigheter. Tack för att ni gjort mitt liv till ett än större helvete!

För en månad sedan – när den sista “knuffen” kom, från svärmor, så slutade det nästan i skilsmässa – och det är inte säkert att vi kommer fortsätta leva ihop i fortsättningen. Så illa har ni skurit mig, så djupa sår har ni gett mig.

 

Hoppas ni är nöjda med ert verk nu.