År 2018

När Sprocket-ligan sover och maken likaså ( han ska upp tidigt och jaga imorgon), så får jag tid att sitta och fundera och reflektera lite.

Mycket har ju hänt som jag aldrig kunnat drömma om – både hemska saker, roliga saker, sorgliga saker etc – sedan den allra hemskaste dagen i mitt liv.

Många gånger har jag misströstat, stångat mig blodig mot osynliga murar, men på något sätt har jag alltid lyckats klättra över dessa murar. Inte utan hjälp dock.

När Ovidie, efter 3 år, sommaren 2016, skrev sitt mail till mig, trodde jag först att det var ytterligare ett av alla dessa grymma skämt jag utsatts för efter mordet.

Varför skulle en Fransk journalist och dokumentär- filmare från Europas största dokumentär kanal hör av sig till mig och vilja göra en dokumentär om Eva-Marree? Hur kände hon till mordet i Frankrike?

Hon skrev att hon reagerat starkt på mordet, då det hände – och skrev om det i Franska Metro. ( Mordet på Eva-Marree gav genklang över hela världen, det var 36 städer på fyra kontinenter som höll minnesstund samtidigt. I ett flertal av dessa länder ställdes klockor, så de kunde delta exakta tiden – oavsett tid hos dem.)

Ja, aktivisten och kvinnan Petite Jasmine var känd för sin aktivism för allas lika rättigheter och emot våld och stigmatisering.

Den dagen i juni, när Ovidie kontaktade mig, så hade hon följt efterspelet av mordet – och insett att istället för att belysa våldet och stigmatiseringen, så ville man ” sopa henne under mattan”. M.a.o det var knäpptyst! (i Sverige).

Så, i juli träffades vi och gjorde en trailer.

Från november 2017 – februari 2018, spelades dokumentären in.

I Februari 2018 har den premiär.

Det var en mycket mycket tung period när vi filmade. Men ändå; jag har så många ljusa minnen av och från Ovidie och Corentin.

De stunder vi kunde – och var tvungna- koppla bort inspelningen för att öht orka vidare – så blev det många skratt, djupa samtal, vackra foton Corentin tog ute i naturen.

Min tacksamhet för alla de som ställde upp och medverkade i dokumentären, och som jag vet om, kan inte beskrivas med ord.

2018 är året dokumentären kommer visas – och helt ärligt kan jag inte se att SVT inte kommer bli tvungna visa den – det skulle få Sverige att verkligen hamna i dålig dager, mer än de gjort.

För det är inte historien om en obekväm hora som mördas, som rullas upp. Det är historien om hur stigma, myndigheters flathet och egna rädslor och oförmåga erkänna de kan göra fel,som ledde fram till att denna lilla starka, obändiga, kärleksfulla, kloka kvinna tvingades leva i åratal av skräck för sitt liv och sorgen över sina barn!

En kvinna, som fick högsta poäng på högskoleprovet. En vältalig, välartikulerad, intelligent kvinna. En kvinna som kämpade för de svagare, som gav en röst åt de som inte kunde eller fick ha en röst.

En kvinna, som valde sin egen väg i livet och stod fast och rakryggad.

Jag kommer att engagera mig i #husfrid – om de vill ha mig 😉

Jag kommer aldrig sluta kämpa för kvinnor som Eva-Marree, kvinnor som misshandlas och som mördas.

Så här ska ingen kvinna hamna, i en kista i en kyrka,pga att mord och våld tillåts för INGEN VILLE LYSSNA!

1 1/2 års berg-och-dalbana känslomässigt.

De här sista 1 1/2 åren känner jag mig utmattad, men samtidigt nöjd, glad och tillfreds, nyfiken, lite orolig, lite rädd.

Mycket har ju hänt, och det har gjort att bloggandet hamnat i skymundan, jag har inte haft ork över, eller ens kunnat finna ord att skriva.

Som de flesta vet, så tog en Fransk dokumentärfilmare från Arte France kontakt med mig i juni 2016. I juli – den 10:e närmare bestämt – dagen innan 3-års dagen av mordet, så träffades jag och Ovidie Raziel ( dokumentärfilmaren mm) och Corentin Coëplet ( kameramannen) för första gången. Det var en vacker sommarsöndag. Gunilla Lundquist följde med som stöd, för jag visste att det skulle bli tungt och svårt.

Den dagen spelade vi in delar av trailern till den tilltänkta dokumentären om Eva-Marree. Både Ovidie och Corentin är verkliga proffs, och fick mig att dels slappna av lite, men kanske framförallt glömma kameran. Jag hade svårt få fram orden, för varje ord bringade fram minnena och känslorna – så det blev väldigt staccato-aktigt. Ibland fick vi bryta p.g a. att vi alla grät, ibland för att byta scen s a.s. Vi filmade ute på Marholmen, strax utanför Norrtälje, ett vackert naturområde med sjöar ( havet?) runt om.

Vi höll på i c:a 6-7 timmar, så det blev en lång dag med mycket känslor.

Dagen efter, på årsdagen, träffades jag, Ovidie och Corentin igen inne i Norrtälje, för lite mer filmning. Med mig hade jag – på begäran av Ovidie, som älskar hundar – med mig ” systrarna “, som skötte sig exemplariskt. Senare samma dag träffades Ovidie och Maria och fortsatte med trailern.

Då var det ännu inte ens säkert att det skulle bli en dokumentär alls, eftersom alla tv-bolag måste genomgå vissa procedurer för att bestämma ” ja ” eller ” nej “. Dock skedde allt i rekordfart – istället för tre månaders malande genom procedurer, så bestämdes att det skulle göras en dokumentär på bara två veckor!

När vi i början av november, skulle påbörja själva dokumentären, så visade det sig att vår ena tik – Puck, en av systrarna, tjuvparning sig med vår hane Dexter och var dräktig! Kändes som lite taskiga timing minst sagt. Vi filmade några dagar, sedan for Ovidie och Corentin hem, för att återkomma i slutet av november för att filma lite längre.

Den 23/11 födde Puck 15 friska små valpar. Helt komlikationsfritt och lätta förlossningar. Sista valpen – en liten hane – fick namnet ” Oh-no!” p.g.a antalet valpar som låg där tillslut. Det var ju bara att börja stödmata alla 15, för att hjälpa Puck och avlasta henne så mycket som möjligt.

Sedan fortsatte filminspelningen fram till januari/ februari i år.

Det var mycket påfrestande psykiskt, då alla minnen revs upp igen, alla känslor kom rasande in över mig. Speciellt ett inspelningstillfälle tog väldigt hårt.

I juni i år åkte jag in akut på sjukhuset och det visade sig jag hade en inflammation kring vänster njure. Mina njurvärden har snabbt försämrats, och bi-sjukdomar i samband med Adpkd:n börjar ” dyka upp”.

MEN jag har, tack vare Ovidie ffa, fått en chans på miljonen att berätta Eva-Marrees historia och hålla mitt löfte till henne. Och hennes vänner och de som kände henne via hennes aktivism, har bidragit på ett sätt som är ovärderligt!

Dokumentären har premiär i februari nästa år. 2018 alltså.

Ja, Eva-Marree, resan mot att din historia berättas kommer fortsätta.

4 år idag

Sedan du slets bort från oss så brutalt. 

Sorgen, smärtan och saknaden är inte mindre. 

Minnena från hur brutalt han tog ditt liv är fortfarande lika levande inom mig, känslorna tumlar runt runt i en ständig virvel. Jag vet, via vittnesmålen, hur du bad för ditt liv tills du inte kunde få fram några ljud. Jag vet att han höll upp dig och fortsatte hugga dig – gång på gång – när du inte längre kunde stå upp. Då hade han jagat dig NIO METER och huggit dig med iniven hela tiden. 32 knivhugg, en minut. En minut högg han dig. En lång minut. Sedan…

Du kämpade för ditt liv fortfarande i ytterligen en minut, kämpade för att andas, men båda dina lungor var punkterade och fylldes sakta med ditt eget blod. Vittnet som tog dig i din famn denna sista minut i ditt liv, berättade om skräcken i dina ögon, innan de slocknade då ditt liv runnit ut.

Joels advokat ville få det till att det saknade betydelse, då han sa att du ” inte lidit nog”, då han sa att ” andra minsann lidit mer ” än du gjorde. Det var ” förmildrande” i hans ögon, för mördaren – och obetydligt för dig, och vi som blev kvar med skräcken inför vad du måste genomlevt dessa sista minuter i ditt liv. Du led inte nog… Vem fan kan ens säga något sådant???

Och varför var dina solglasögon – 2 par – utslängda på gruset? Försökte du slå mot honom med väskan? Ingen har kunnat förklara varför innehåll i din väska låg spridda utanför, men väskan själv ställd prydligt vid trappen där han anföll dig bakifrån. Kanske en obetydlig detalj jag fastnad vid – att dina solglasögon, båda paren – låg på grusgången.

Idag dök några statusar upp i mitt flöde, minnesdagen.

Den första minns jag idag. När jag skrev den hade poliserna just sagt att du var död. Jag vände ryggen åt dem, skrek att det inte var sant, att de tagit fel på person. Jag ville att någon – vem somhelst – skulle säga att de ljög, att du var därute, hos någon. Men ingen kunde yttra de orden….

Senare på kvällen skrev jag detta, ihopp om att du skulle svara och säga att det inte var sant, att du var välbehållen.

Du kunde inte svara….

Hur är det med nerverna?

Inspelnig 10 Juli 2016. Arte France/ Arte Germany, med Ovidie Raziel och Corentin C. Foto: Gunilla Lundquist

Jag är jättenervös inför när dokumentären släpps. Väntan på realesedatum är nagelbitande.

Nervös inför hur den kommer mottas av de som ser den. 

Hur kommer folk reagera? Kommer de lägga fokus på att Eva-Marree var en sexarbetare och därmed döma henne? Så som så många redan gjort. Eller kommer de – vilket jag hoppas – förstå att Eva-Marree främst var en ung kvinna, dotter, mor,vän, som sveks så oerhört av myndigheterna pga sitt eget livsval? Och som fortsätter svikas, hånas och trampas på efter sin fruktanvärda död av samma myndigheter som dömde henne till döden genom att stigmatisera, svika och fördöma henne?

Ja,för det var det dessa myndigheter gjorde: de dömde henne till döden. Varför? För att hon – med all rätt – ansåg att henes kropp var hennes, liksom hennes själ, tankar och hela väsen. Att hon som kvinna hade den rätten att bestämma över sin egen kropp. Hon skadade ingen, hon skadade inte sig själv. Hon gjorde medvetna val, satte upp sina egna villkor. För detta blev hon dömd till döden av myndigheterna, som valde krossa hennes liv fullständigt pga sina fördömanden, antaganden baserade på lögner ffa från en man de själva var och är, livrädda för, stigmatisering, fördomar. 

Man kan ju fråga sig hur sagda myndigheter tillät mördaren stanna på platsen där Eva-Marree skulla återanknyta till sina barn, efter mördaren bedrivit umgängessabbotage i flera år – med sagda myndigheters goda minne och hjälp, när de själva visste hur farlig han är, och hur rädd Eva-Marree var för honom, då han hotat henne till livet fler gånger än man kan räkna. De utsatte inte enbart Eva-Marree för direkt livsfara, de utsatte barnen och de som arbetade på Cederängen för detsamma. Det bevisas inte minst av att Joel högg L.L i halsen.

Joel hade sagt vid ett flertal tillfällen till andra att han en dag skulle döda Eva-Marree, så detta mord var ingen ” impulshandling” så sett, snarare var det planerat, men i stunden en impuls, skapad av Joels hat att sonen ville sitta med sin mor och sedan hålla hennes hand. 

Men myndigheterna valde helt blunda för de hot Joel uttalade. T.om i polisförhören efter mordet så säger ju Minna Wattavaara  ( Västerås barn & ungdom)- som själv anmält Joel 3 ggr på samma höst, för våld och hot mot tjänsteman att ” Nej, vi har aldrig sett Joel visa våldsamma tendenser”! Hur går det ihop? Och varför ifrågasatte ingen detta?

Hon visste att hon skulle bli mördad. Första gången vi träffades visste hon det. 

Hon sa det med ett lugn: 

“Han kommer mörda mig.”

Hon var klädd i ljust och hon var vacker. Vacker som en ängel. Jag körde henne till Stockholm, hon satt i baksätet och pratade om livet. Men mest pratade hon om politik. 

Hennes intellekt var lika förbluffande som hennes skönhet och hennes lugn inför det kommande mordet. 

Ibland föll något mörkt över henne. Det var när hon tänkte på barnen. 

Det var hennes sorg. Att hon aldrig fick vara mamma. 

Hon städade aldrig undan deras leksaker. Sängarna stod kvar och dockorna låg där de släppts på golvet och bredvid en kudde satt en nalle. 

Det var ett avtryck i kudden. Ett avtryck efter ett barnhuvud. 

Jag undrade om hon brukade gå dit och känna om deras doft fanns kvar. 

Barnen var hos pappan. 

Pappan hade psykiska problem, missbrukade, var dömd för våldsbrott och hotade att mörda henne. 

Han hade tagit barnen.

Och samhället tillät honom att göra det.

En våldsman måste väl ända vara bättre än en hora?

Var det så de tänkte?

Jag skjutsade henne till Stockholm för att hon skulle träffa en kund. En person som hon själv hade valt att ha sex med. Hon tyckte om att ha det så. Att sätta upp sina egna regler – och få betalt för det. 

Genom att jobba några timmar på annan ort kunde hon också vara en mer närvarande mamma. Hade hon tänkt. 

Nu fick hon inte vara mamma. 

Fick inte leva.  

Det fick han. 

Han fick vara pappa. 

Fick ha sin frihet. 

Tills han en sommardag tog upp en kökskniv och högg sönder henne. Högg och högg sönder hennes ansikte och hennes kropp. 
Nu hade han mördat henne. 

Det hon hela tiden visste skulle ske men som ingen lyssnade på hade nu hänt. 

När jag fick veta tänkte jag att det måste finnas en vackrare plats någonstans för en sådan som du. 

Att det måste finnas en mer rättvis plats någonstans för en sådan som du. 

En plats som är mer rättvis än denna, där kvinnor blir mördade av sina män och ex-män trots att de hela tiden säger att det ska hända.

Vackra du, jag hoppas att du är på en sådan plats. 

Jag har aldrig glömt dig. 

Har aldrig glömt det brott samhället begick mot dig. 

Det brott som samhället fortsätter begå mot kvinnor. 

Hade du levt så vet jag att du hade stridit för dem.

// Magda Gad, journalist/ 2016. 

” Han ville ju bara försvara sin heder…”

När kvinnor, ffa unga kvinnor, försvarar mördare börjar jag bli alltmer orolig. Att, utan ha tagit reda på fakta, uttrycka att ” nu förstår jag, hon var ju en hora och han ville bara försvara sin heder” får mig att må illa.

Joel har ingen, och har aldrig haft någon heder att ” försvara”. 

Denna mördare/slaktare stod och valde kniv i tio minuter -minst – innan han smög nerför trappen och anföll bakifrån med kniven. Eva-Marree försökte komma undan och kröp, kravlade,reste sig och lyckades ta ett par steg – nio meter – medans han fortsatte hugga och hugga med kniven.

Han högg av hennes revben vid fästet, bakifrån – så våldsamma var de 32 huggen. Kan ni ens föreställa er med vilken kraft han högg??  Och hur Eva-Marree kämpade för sitt liv?

Och ni vill kalla den slakt ” ett försvar av sin heder”?!

Hur kan ni ens i tanke försvara denna mördare?

Det är fulkomligt obegripligt att kvinnor kan försvara och försöka rättfärdiga mord på andra kvinnor. Får det er att må bättre? Att känna er som bättre människor? 

Och sedan detta med att sitta och raljera över mäns våld mot kvinnor? Vad är det? Är det något att skämta om tycker ni? 

Hoppas ni tycker det är lika roligt den dagen ni själva kanske råkar ut för det, den dagen ni plötsligt inser att ni kommer leva resten av era liv under mordhot, konstant skräck, känslan att aldrig veta när utan bara att ni en dag kommer mördas.

Det är med kvinnor som ni,som försvarar mördare, raljerar om misshandel och våld, som möjliggör att våldet kan fortsätta. Ni rättfärdigar det, ni tillåter det, ni öppnar upp för det.

Rätt ska vara rätt – men sanningen är värre

Efter jag insåg att obduceringsbilderna på Eva-Marre cirkulerar på nätet, skrev jag ju ett ilsket inlägg ang att obduktionsbilder släpps med FUP.

DETTA MÅSTE JAG KORRIGERA!!

Efter att ha ringt runt till diverse instanser, något jag är den första att erkänna jag borde gjort direkt, så fick jag veta att dessa bilder ALDRIG NÅGONSIN SLÄPPS TILL ALLMÄMHETEN! 

Många av dem jag talade med blev direkt chockade när jag berättade om den omfattande byteshandel med obduktionsbilder på mördade barn och kvinnor ( kanske på mördade män också, det vet jag inte, för jag såg enbart namn på barn och kvinnor.) 

Obduktionsbilder får inte ens behållas på datorer, utan läggs direkt på USB, i ett försök att förhindra de kommer ut. Detta efter debaclet med Arbåga-barnen. När det kommer till FUP, så tas de bort och läggs i mappar som är sekretessbelagda forever.

Så, att sådana bilder finns “ute” tyder på att ett allvarligt brott begåtts, och de som har tillgång till bilderna: släktingar, advokater, obducentpersonal, polis, de som jobbar inom rättsväsendet – bland dessa finns grova brottslingar som säljer bilderna! Ja, för det är ett grovt brott. Liksom det är ett grovt brott att obehörigt inneha dem och sprida dem. 

Nu skyltar knappast dessa nekrofil / pedofiler med vad de är för äckelkryp, men det kan som sagt vara din nära släkting, din nära vän, en bekant etc etc. 

Det är så vidrigt att ens tänka tanken att någon sitter och säljer dessa bilder, i synnerhet som det är mer sannolikt att personen är någon i förtroendeställning än att det är en släkting, som sysslar med detta! 

Jag hoppas att dessa äckel blir påkomna, de tror sig nämligen vara säkra bakom sina Flashbacknick, de tror det är omöjligt att spåra dem. Och att de och de as som säljer bilder en dag får sitt straff. 

Berörda instanser blir mer och mer medvetna, vilket kommer försvåra denna sjuka handel, då säkerheten kommer ses över om och om igen tills inga läckor finns mera. 

Hur skulle du själv känna?

Jag vet inte om det är en ny “trend”, eller om jag helt enkelt inte velat inse/ förstå / kunnat föreställa mig det, men jag trodde förundersökningar var sekretessstämplade för evigt. Så är inte fallet alltså.

Att domarna blir offentliga är inte något konstigt, men att släppa förundersökningar till allmänheten? I dessa står ju ex alla vittnens namn, adresser,födelsenr etc.  Och som om inte det vore nog, så släpps tydligen brottsplatsundersökningen med bilder från obduktionen!

Det sitter alltså sjuka individer och tittar på obduktionsbilderna helt lagligt, skriver sjuka sexuella anspelningar på dessa bilder!

Jag minns hur jag kände när jag hörde om barnen i Örebro, hur bilderna från obduceringen spreds. Av det som sades då, trodde jag att detta var olagligt. Och sedan Eva-Marre mördats, har detta varit en skräck: att dessa bilder ska hamna i allmänhetens händer på något vis. Jag har inte sett dessa bilder, vill inte se vad odjuret gjorde mot henne, det jag såg när jag tog farväl vid kistan var mer än nog. Och nu får jag alltså veta att bilderna sprids på nätet – fullt legalt ( efter vad jag läst och förstått). Och dessa sjuka kommentarer om hur dessa omänniskor, varelser sitter och har sexuella drömmar! OM MIN MÖRDADE, SÖNDERHUGGNA DOTTER, LIGGANDES PÅ ETT OBDUKTIONSBORD!!!

Och jag gråter och undrar om denna yttre mardröm någonsin ska ta slut, den skapad av näthatare, sjuka nekrofiler och sjävrättrådiga sk människor.

Nej, det är inte bara bilder på Eva-Marre som sprids och fantiseras om, det är bilder på Engla, på Jessica, på Helen – ja, på många mördade barn och kvinnor!

Det värsta är, att just dessa personer som gömmer sig bakom nick och tror sig vara onåbara, kan vara din granne, din son, din far, en annan nära släkting eller vän.

Men varför, varför? Hur kan dessa bilder bli offentliga? Hur kan det tillåtas att mordoffer VÅLDTAS OM OCH OM IGEN??!! Och hur mycket ska vi anhöriga behöva ta av dessa övergrepp på våra älskade? Ni sätter mördaren i fängelse, ni skyddar honom på alla sätt, med alla medel. Ger honom hjälp via psykologer och mediciner, ni låter honom diktera villkor. Men vi – offer och anhöriga – kastas åt sidan som gamla sopor som måste döljas pga era brister att skydda de som mördats. Ni skamlägger oss genom att vända ryggen till och säga att iom rättegången är över så är ALLT ÖVER och vi anhöriga ska ” glömma” den/ de vi mist så brutalt. Samtidigt lämnar ni ut bilder på våra sargade mördade barn / systrar / mor etc för alla som vill, att beskåda. För att våldtas om och om igen!

Ni kastar ner oss i den bottenlösa ensamhetens mörker, och fortsätter trampa ner oss.

Och ni som älskar att läsa FUP och se bilder på mördade sargade barn och kvinnor: HADE NI NJUTIT LIKA MYCKET OM DET VAR ER SYSTER, MOR , DOTTER????

Hade ni klarat av att höra det om dem, som ni skrivit om andra? Skulle ni vilja att ERA barn en dag skulle hitta bilder på sin mördade mor, syster – med era kommentarer? 

Jag hoppas vid gud att mina barnbarn ALDRIG kommer hitta och se detta! Vilket blir svårt att undvika då ni länkat till deras mors namn! 


( och ja, jag kan skriva så, eftersom ni redan ställt till med denna obotliga skada.)

Jag har under några dagar funderat på vad jag ska skriva om, när jag nu efter långt uppehåll tänkte börja blogga igen. Jag har ju medvetet låtit bli att skriva under tiden den Franska dokumentären gjordes, och under den tiden den bearbetats och redigerats, för att inte råka avslöja något som kanske inte skulle avslöjas gällande arbetet med den.

Men nu är den färdig.

Under den sista tiden av inspelningen, gjorde Ovidie en intervju – och blev intervjuad – av VLT, Västerås lokaltidning, den som trashade Eva-Marre så totalt direkt efter mordet, den tidning som så klart och tydligt ansåg att Eva-Marre hade sig själv att skylla att hon blev mördad. Och att hon visade på sexarbetares ” egoism” via detta, genom att förstöra barnens liv, men ffa stackars Joels liv, genom att ” tvinga honom” mörda henne.

Och där dyker ett ” fenomen” upp, som växt sig starkare på sista tiden. Ett fullkomligt obegripligt fenomen egentligen, men ett som funnits i samhäłlet i alla tider.

Den fördömandekvinna

Denna kvinna finns överallt, den som bara måste slå ner på andra. Den som tror sig stå över alla andra. 

Den som med förakt ser på kvinnan som fastnat i ett förhållande av våld. Den kvinnan som inte kan eller vill lyssna – för det är lättare och bekvämare att vara fördömande. 

Den kvinnan som anser att misshandlade kvinnor får skylla sig själva, eftersom de är så ” dumma ” som inte lämnar mannen, för det skulle hon minsann själv göra! Dessutom anser den fördömande kvinnan inte sällan att den missshandlade kvinnan är en urusel mor, om barn finns i förhållandet, och ringer gärna in en orosanmälan. Att den fördömande kvinnan i dessa fall gör allt mycket värre för den utsatta kvinnan bekymrar dem inte ett ögonblick. Att mannen som misshandlar med stor sannolikhet anser att det är den utsatta kvinnan som ” dragit in ” myndigheterna och därigenom svikit honom, han som ” gör allt” för henne, finns inte på den fördömandes världskarta. Att våldet trappas upp och kan leda till mord – det tycker inte den fördömande kvinnan är ett problem. För antagligen har hon hört från myndigheterna att hon gjort ” rätt”, för mer än en gång har det visat sig att myndigheterna själva har synen att en misshandlad kvinna är en dålig mor, som låter sig misshandlas!

Istället för att hjälpa den utsatta kvinnan, som kanske inte vågar ropa på hjälp, för hon vet att hon blir ” dömd”, så tar mam alltså hellre barnen – om inte kvinnan är stark nog att kräva hjälp för sig och barnen. Vad nu den hjälpen består av… En tid på kvinnohem, och sedan får de klara sig själva, med förövaren där ute, väntandes.

Den fördömande kvinnan tycker alltså även att en kvinna mördad i ett relationsmord har sig själv att skylla, att mannen ” gjorde rätt” som mördade henne.

Den fördömande kvinnan har ingen ålder, hon kan vara en främling, en vän, en släkting.

Hon kan fördöma min dotter ex och säga att Eva-Marre ” drog skam” över oss alla, genom att hon var sexarbetare. Den fördömamde kvinnan kan ondgöra sig över att Eva-Marre ” visade upp sig” ( Eva-Marre var mycket stolt över sin kropp och sitt utseende – med all rätt ) och tog betalt för det. Samtidigt som den fördömande kvinnan kan spendera timmar framför spegeln, provandes olika outfits och poser medans hon fotar sig själv med mobilen. Trutar med läpparna, putar ut med baken,  försöker samtidigt puta ut så mycket det går med brösten ( helst ska de nästan ramla ur tröj/linne linningen) försöker sminka sig så de får de där stora barnaögonen etc – för att få ett dagens instafoto.

Så skriver dem fördömande kvinnan om sina små barn…. Samma fördömande kvinna som anser att Eva-Marre och andra kvinnor som stolt visar upp sina kroppar, är och var ” urusla mammor som bara tänkte på sig själva”.

Jag undrar vem som såg efter dessa kvinnors små barn, undertiden de provade outfits och poser och fotograferade sig i spegeln för dagens instabild….


EN ÄNGELS ANKOMST

Som jag berättade i tidigare inlägg,  så har en trailer spelats in i Juli,  inför en kommande dokumentär om Eva-Marre. Jag berättade aldrig då vilka som gör denna dokumentär. Men nu så är det officiellt:

Det är Arte France/ Arte Germany som gör dokumentären. För er som inte vet,  så är de bolagen de största inom dokumentär filmning i Europa ( och är ledande världen över.)  Lite ironiskt är att även Sverige har en del sammarbete med dem,  men har inget att säga till om här. 

Jag fick också veta att trailern skickats in till IDFR,  som är världens största dokumentärfilmfestival – och om de antar dokumentären går den ut över hela världen!  En både hisnande och lite skrämmande tanke. 

Även om inte IDFR antar dokumentären ( man måste ju vara realist också,  mitt i glädjen och hoppet) så kommer dokumentären visas i många länder. 
I denna dokumentär kommer allt tas upp, hur det började med att barnen togs på falska grunder,  vem/ vilka som ligger bakom. Hur mordet möjliggjordes,  hur Joels hat piskades upp,  varför alla så tydliga signaler på hans ” livsfarliga sjukdom” som det står i RPU:n blundades för. Hur barnen kunde sättas i denna mycket störda, missbrukande mannens vård. Om varenda en av vårdnadsrättegångarna,  där fler än en ifrågasatt Eva-Marrees advokat flathet,  den charadliknande rättegången efter mordet,  trakasserierna gentemot mig. Barnens utsatthet. Ja – allt. 

Ibland är jag glad att jag är lite av en hamster och att jag sparat alla papper,  inte bara gällande Eva-Marree,  utan även en viss annan persons förföljelse och trakasserier gentemot mig genom åren,  där hon försökte  göra mot mig, det hon gjorde mot Eva-Marree. 

Hon kan ljuga sig blå om allt,  utom sitt eget namn på papper. 
Men denna dokumentär är ingen hämnd gentemot henne, utan om en liten, varm ,klok, stark kvinna: Eva-Marree. 

Den blir också ett slags arv till hennes barn,  där denna sanna historien om deras mor berättas. Om hennes kärlek till dem. 

Efter tre års kamp är det alltså nu officiellt: Eva-Marres röst och berättelse kommer att höras! 

Efter tre års kamp, och lite känslor

Efter tre års kamp att få upprättelse för Eva-Marree, hennes barn och även mig själv, så har något fantastiskt hänt!

Jag har stångat mig blodig för att få någon – vem som helst egentligen – svensk journalist att ta tag i och granska allt som hände Eva-Marree medans hon levde, i samband med mordet och det som hänt efteråt. Men ingen har vågat granska detta.

För lite drygt två månader sedan, blev jag kontaktad av en journalist / dokumentärfilmare från ett annat Europeiskt land, en kvinna som följt mordet från början och som reagerat starkt på ” allt som hänt”, men också enormt mycket på det som inte hänt. Hon frågade mig fall jag var intresserad av att låta göra en dokumentär, där hela sanningen kommer fram i ljuset.

JA! JA! svarade jag och började gråta av lättnad och glädje. NÅGON hade lyssnat, och nu var tiden mogen att få fram allt.

För två veckor sedan träffades vi och filmade in en trailer för tv-bolaget i fråga, och något som normalt tar månader att få svar på: “Ja, vi gör detta” eller ” Nej, detta är inte intressant”, av tv-bolaget, blev inom loppet av tre veckor ett ” Det här måste absolut göras och berättas om”.

Denna kvinna är inget mindre än en ängel som visade sig. Det är så ofattbart, så enormt, så fantastiskt!

Jag hade inte räknat med hur detta skulle påverka mig, hur tungt det skulle kännas, att alla minnen och känslor skulle komma så starkt. Men det är som att återuppleva det  som hänt de tre senaste åren, och det gör ont.

Men jag är fast besluten att genomföra detta, det är ett löfte jag gav Eva-Marree: att berätta hennes historia. Men det är inte enbart det, detta handlar om andra kvinnor som hamnat i, hamnar i och kan komma hamna i som Eva-Marree.

När jag bett människor omkring mig att respektera att jag mår dåligt och är låg p.ga alla minnen och känslor, så vet jag inte om de väljer att missuppfatta detta, eller bara inte klarar att jag säger att nu orkar jag inte hålla er under armarna, jag har fullt upp att hantera det som händer inom mig själv.

Under tre år har jag fått höra att jag ska “släppa” kampen om upprättelse för Eva-Marree, att jag ska “glömma”. Under tre år har jag tvingats att hålla sorgen inom mig – bloggen har varit min enda ventil.

Människor har vänt ryggen och gått, för det är för “tungt” för dem. Det är “fel” att ens säga att jag har sår på insidan som aldrig kommer läkas. Sår orsakade av mordet, av hatet emot mig, Eva-Marree och barnen. Sår skapade av människor som på fullt allvar tror att detta är något man kan ” glömma” och bara gå vidare från. Det är inte så verkligheten fungerar.

Det är heller inte så, att mordet styr livet. Eller att jag går omkring med “offerkofta” och lever i självömkan. Eller försöker “ursäkta” mig på något vis.

Jag är glad att jag inte lyssnat på dessa människor – för idag, efter tre år i motvind – så kommer sanningen fram. Inte via en blogg enbart, utan via en dokumentärfilm där allt noga granskats innan det tas upp. Det gör ju det en aningens svårare för de som skriker ” lögnare! lögn!” att skrika just dessa ord, och försöka dölja sanningen.

Sedan finns det givetvis ett antal underbara människor som finns i mitt liv och som jag aldrig skulle vilja vara utan.