Respekt och lojalitet är inget man får, det är något man förtjänar

När det kommer till respekt och lojalitet, så är inte det en självklarhet som kommer med exv vänskap. Fast många tycks tro att det är så. Eller rent av att de ska visas respekt och lojalitet “bara sådär”, detycks inte ha förstått att det är något man måste förtjäna. Likväl som vänskap är något man måste förtjäna. 

Jag sitter här och funderar på just detta med respekt, lojalitet och vänskap, och vad det kan leda till när endast den ena parten följer de oskrivna ” regler” som gäller.

Som Eva-Marree. Hon var så lojal, hade sådan respekt för vänskap och respekterade människor, som hon kanske inte skulle ha gjort. För faktum är, att just hennes lojalitet blev hennes död. För det finns en sanning som inte berättats, en sanning om total illojalitet rörande några hon trodde var nära vänner. Men är det min sak att berätta? Är det min sak att berätta hur hennes tillit krossades? Är det min sak att berätta hur de svek henne på det grymmaste sätt man kan tänka? 

Jag vet att Eva-Marree inte berättade detta för många, faktum är att jag tror att bara jag och mycket möjligt Pye, kan ha varit de som visste. Att Eva-Marree kom till insikt med att hon matats med grova lögner och därmed förlorat många år mellan henne och mig, det vet jag, just tack vare Pye. Och för att Eva-Marree själv berättade. Det var jag som såg henne uppkurad i min soffa och med förkrossad röst berätta, vad hon nyss fått bekräftat av en av dessa personer hon litat så på.

Jo, jag är övertygad att personen idag skulle förneka att den sagt så, men det bryr jag mig inte i. Det var som sagt jag som såg min dotter förkrossad över att ha trott dessa lögner vara sanna.

Och nu sitter jag här och brottas med tanken om jag ska vara lika lojal mot dem, för hennes skull, som hon var.

Eller ska jag berätta sanningen? Oavsett at jag vet att den kommer skada dessa personer?

Det är inte utav hämnd jag funderar på at berätta sanningen, utan dels pga den lojalitet jag känner gentemot Eva-Marree och dels den lojalitet jag alltid visat dessa personer – vilket i sin tur let till ett antal övergrepp på mig i form av lögner ffa, men även direkt skada på båda mina barn och mina barnbarn.


Hur långt ska min lojalitet sträcka sig gentemot dem, som skadade min dotter? Min son? Mina barnbarn? Är inte den lojaliteten förbrukad nu? Och är det inte dags att sanningen bakom hur Eva-Marree ens hamnade i SW-branschen? För det var inte så, att hon vaknade en dag och sa att ” Ja! Så ska jag göra!”

Är det inte dags att den som ledde in henne på den banan, avslöjas? För även om Eva-Marree sedan valde att fortsätta kämpa för SW rättigheter, efter barnen togs ( och ja, personen som ledde in henne i SW har i allra högsta grad en stor roll även i detta – då det var den personen som..nåja, gjorde något hemskt), så fortsatte hon också skydda denna person – och de som är inblandade i det hela – trots vad de gjort. 

Jag vet varken in eller ut, om jag ska berätta eller ej. Ska hela sanningen ut, så att även de som förstörde Eva-Marrees och barnens liv, också straffas på det sätt som Eva-Marree gjorde?

Vad tjänar det till egentligen? Annat än att just sanningen kommer i dagen. Det som gör det svårt, är att jag inte vill skada en familj på samma sätt som de förstörde Eva-Marrees. På så många sätt.

Premiären, barnarov och andra tankar som kommer så här

…. Efter premiären på ” I Sverige finns inga horor” i Stockholm på Capitol Biograf.
Det var en kväll full av magiska stunder, värme, kärlek – trots den tragiska verklighet filmen visar. Eller var det kke just därför? För att mörkret, stigmatiseringen, det svarta som väller upp, som skapade kontrasterna?
För utan tvekan är det en tung film att se, och bevisligen en chock för många som inte förstått eller vill förstå – som inte sett, eller inte velat se, – som inte hört eller inte vill höra.
Många som nu sett dokumentären – verkligen SETT den – är alla tagna av det du nu insett: att det handlar om en ung, vacker, intelligent mamma, som sålde sex fem ggr och fick betala med sitt liv efter ÅR av trakasserier från både Joel ( barnens pappa) och sociala myndigheterna i Västerås.

På Capitol mötte jag många fina underbara människor; både sådana jag känt sedan tidigare, sådana jag bara talat med via FB och telefon tidigare, såväl som totalt okända.
Det var utan tvekan den tystaste filmvisning jag någonsin varit på, inget viskande eller annat tissel tassel. Endast några gånger gav publiken ifrån sig ljud – och då “kollektivt” – men aldrig enbart någon enstaka.

Och visst var det surrealistiskt att sitta där och se sig själv på en ENORM duk, och veta att en fullsatt biograf ( 82-84 platser tror jag det var) satt där och såg detsamma. Men, all nervositet, känslan av panikattack – bara försvann när filmen rullade igång. Känslan av overklighet upphörde där: för detta var sant. Jag satt på en biograf och tittade på premiären av min dotters historia. Den historia jag kämpat så länge för att hålla mitt löfte att berätta. Den historien som visar den sanna bilden av sexköpslagens verkan. Liksom den visar den sanna bilden av Sociala myndighetens framfart som egen suverän makt, i vårat land. Hur kidnappning av barn satts i system, att vi fråntagits våra mänskliga rättigheter som mödrar, mor och farföräldrar etc. Att i Sverige så hotas medborgarna in att “lyda”, annars kan de bli av med sina barn. Hot, mutor, vapen, påtryckningsmedel: ja sociala myndigheten har visat att de är beredda gå genom eld och använda barnen i dessa syften – “för barnens bästa i centrum”.
Ändå…. Ändå så dödas barn som Bobby, i hemmet, av sina föräldrar. Eller lilla Yazmina, som mördades av sina släktingar. Hemskt nog så kan man räkna upp många liknande fall. Men var fanns den så nitiska sociala myndigheten då? De som har som paradord just BBIC? Var fanns de? För dessa barn?
Kanske hade de fullt upp att trakassera oskyldiga ffa ensamstående mammor? Kanske så kämpade de för att “uppfostra” dessa mödrar i deras anda, tvinga dem till lydnad under hot om att annars tas barnen? barnen som bor hos en kärleksfull mamma. Barnen som är trygga. Så, när det hemska öden barn som Bobby och Yazmina råkade ut för avslöjas, så rycker sociala myndigheterna på axlarna och säger ” Hoppsan! De föll nog BARA mellan stolarna”.
I verkligheten så höll Sociala myndigheten på med sina “utredningar” av utsatta kvinnor, där de vidare skuldbelägger kvinnorna med hot om att ta deras barn FÖR DE LÅTER SIG MISSHANDLAS INFÖR BARNEN! ” Låter sig misshandlas…” Något dessa myndigheter inte tvekar säga till en mamma som nästan slagits ihjäl, medans hon ligger på sjukhus! Och vem ska då få vårdnaden och ansvaret för dessa barn, vilka är de ultimata vårdnadshavarna? Jo – förövarna! De som misshandlade mamman nästan till döds – eller t.om till döds – framför barnen!

( Nu skulle detta blogginlägg egentligen handla om premiären av dokumentären – men jag blir så arg när jag tänker på detta, att nu får fingrarna skriva vad huvudet tänker).
En orsak till denna ilska kommer till utryck här och nu, har samband med premiären. Jag träffade nämligen en unga mamma där, en ung kvinna jag pratat mycket med på nätet. En ung, varm intelligent kvinna – en kvinna såsom Eva-Marree. Kaisa Basia della Orba heter hon. Och hennes son, sonen hon är biologisk mor till, fråntogs henne i samband med en skilsmässa från sin partner. En våldsam partner. Jag har sett bilder på hur ett avhämt kan ske, när Kaisa någon gång har fått träffa sin son för denna förövare – som med socialas goda minne använder barnet som vapen gentemot Kaisa. I synnerhet en bild gjorde mig så arg, så ledsen, upprörd och känslan av vanmakt fullkomligt vällde in över mig. Det är när pojken gråter och strävar att få koma till sin mamma, ögonen stora av sorg och fyllda av saknad. Förövaren lyfter upp pojken ( som jag inte vet exakta åldern på – men 4-5 år?) och klämmer fast honom under armen, så hans huvud pekar frammåt och fötterna bakåt, som om han vore en matta eller något annat materiellt och inte en levande, rädd pojke – och stormar iväg med honom så. Inga försök till att prata med pojken från NN.s sida, inga försöka att gemensamt med Kaisa lugna pojken. NN kan alltså inte ens lyfta upp pojken i sin famn och trösta honom – utan störtar iväg med honom fastklämd under armen!
SÅDANT tillåter sociala myndigheten, eftersom de BESTÄMT att Kaisa är en dålig mor. Kaisa har aldrig rört droger, aldrig tagit ett snedsteg som inte vilken annan ung person kan göra innan de får barn, men hon råkade ut för en förövare i ett förhållande. Förövaren är inte ( om jag uppfattat rätt) ens biologisk släkt med Kaisas son. I Sverige duger alltså i princip vem som helst som INTE är mamma till barnet/barnen mycket bättre än den biologiska mamman? Likväl som en våldsam partner anses vara en mycket bättre förälder.

Och även en annan ung mor har hamnat under socialas lupp nu, rejält. En av kvinnorna som medverka i dokumentären. Hon kollas mycket noga, ja så noga att sociala gör hembesök med motiveringen att kvinnan och barnen blir misshandlade – kvinnan är ensamstående mor och lever ensam!

Man tappar ju andan helt.
Och samtidigt utsätter förövare barn för misshandel och Gud vet vad – utan att sociala lyfter ett ögonbryn. För föräldrarna är inte i deras skottglugg!

Och så länge Sverige går till ytterligheter att gömma denna smutsiga sanning, så kommer det fortsätta. Och inte många har orken att kämpa, eller modet. Att klaga – ja, men att aktivt kämpa? Nej. Så länge rösterna bara hörs med jämna mellanrum i korta perioder, tills sociala tigit ihjäl dem – eller hotat med barnen – så kommer detta ALDRIG upphöra!

Så har det varit för mig, sociala har försökt tiga ihjäl mig. De har använt mina barnbarn som påtryckningsmedel, som mutor – som vapen. Ja, de har t.o,m i samarbete med polisen beslagtagit mina vapen en gång – men då fick de en så skarp tillsägelse att jag tror inte de gör om samma misstag en gång till. Annars förväntar jag mig i princip vad som helst från deras sida nu.
Jag har inga illusioner kvar om att jag ska få träffa mina barnbarn, av många olika anledningar. B.la så har utan tvekan Linda och Kevin ett finger med i det spelet och har utmålat mig som rent livsfarlig. ( Det har hänt förr, mer än en gång). Sedan har vi då detta att jag inte är tyst, utan fortsätter ansätta dem för att – kanske det är patetiskt – men tvinga dem erkänna de fel och de brott de begått och begår.Sociala myndigheterna alltså.

Jag vet att många sett filmen dessa två sista dagar sedan den släpptes på VIMEO och YT, den finns att hyra på SF- anytime också, liksom att köpas på b.la CDON.

Den otroliga värme jag möttes av på premiären kommer jag bära med mig länge. För en sådan som ja, som ansatts sedan jag var liten för övergrepp både fysiskt och psykiskt, så är det ovant att folk ser MIG för den jag är. Jag har kämpat varenda steg hit, där jag är idag, och kommer fortsätta kämpa så länge jag kan.

Inte ens min egen sjukdom – ADPKD – kommer stoppa mig, eller den kroniska njurinflammationen – båda två obotliga dödliga sjukdomar. Så länge jag har kraft ger jag mig aldrig – och säkert inte när kraften tryter heller för den delen.

Ja, detta blev ju långt… Avslutar med några bilder från premiären. Och vill också tacka SAMTLIGA som kom, som hjälpt till, som funnits där. Alla ni som, kanske inte fullt ut trott på mig alla gånger, men ändå peppat.

Ett särskilt tackinlägg med allas namn kommer senare.

Som en man skämtsamt sa på FB:
” Stort motstånd? Jo, den är inte “pk” ha ha. Inte det minsta. Den berättar bara…SANNINGEN :-D. Usch på dig Zenitha Smith ;-)!
Jag är ledsen för det som din dotter behövde uppleva. Och önskar att denna underbara unga kvinna fortfarande levde, och fick vara den fantastiska mor för sina barn som hon verkligen var <3!. Jo. Sådant där FÅR man inte säga i Sverige. Party-pajare där :-D. Här har de trummar ut en bild av att alla svenska sexarbetare är sönderknarkade, psykiskt sjuka och har blivit utsatta för en ond incestuös far sedan födseln. Och att socialtjänsten är god, fördomsfri, empatisk och rättssäker. Och så kommer du och Eva Marree och stökar till i hela “Åsiktskorridoren”. Jag önskar bara att det skulle ha fått ske med mindre tragik <3″

Och det är ju så. 2016, när det stod klart att dokumentären skulle börja spelas in, redan då började vissa grupper av feminister att mumla. Och vartefter så steg mumlet, för att slutligen bli till ett vrål av ilska. Filmen kunde endast användas i avskräckande syfte – om den skulle visas alls!

Pye Jacobsson och Carl-Johan Rebhinder
Ovidie Raziel och Fabrice Puchault ( Chef för Fransk/tyska Arte)
Jasmine Karam Läser sin egen dikt skriven till Eva-Marrees minne – ett mycket rörande ögonblick.

Öppet brev till alla som tror sig veta “Sanningen”

Jag känner att nu, när ” I Sverige finns inga horor” snart har premiär, att det är dags att reda ut visa saker som sprids via media – både “etablerad” och privata sociala media. I synnerhet vänder jag mig till Lars Säfström på SVT. Anledningen till detta är, att han är den första som jag med säkerhet vet beskyllde Ovidie för att utnyttja mig,manipulerat mig mm, enbart för hennes egna syften att driva en oppinion gentemot den svenska sexköpslagen.  Inget kan vara längre från sanningen. Men brydde sig Lars Säfström om sanningen, när han la fröet för så många att jag utnyttjats? Att jag inte vet mitt eget bästa? Svaret är såklart: nej, det gjorde han inte. Han antog att det måste vara så. Utan att bry sig om att ens gräva det minsta i fallet, så visste han alltså att jag bara var en marionette, som utnyttjades på synnerligen förfärligt sätt! Och, som sagt, andra etablerad media och privatpersoner hoppade på detta tåg och en slags häxjakt tog sin början. 

Så är det alltså inte.
Ovidie kontaktade mig i juni2016 och ville följa upp vad som hände efter mordet på Egva-Marree , ett mord hon själv skrev om då det skett. Hon såg även reaktionerna världen över – då Eva-Marree ju var känd världen över under sitt aktivistnamn Petite Jasmine. ” #justiceforjasmine ” flög över världen – sedan tvärtystnade det. 
Jag försökte kämpa för att hålla mitt löfte till Eva-Marree – men det var som att springa in i en stenmur om och om igen. Till Ovidie kom…
Ganska snart, så bestämde hon att hon ville följa upp efterspelet av mordet ffa, då det ju är ett mord som skiljer sig från mängden på så många plan.

Den 1O:e juli träffades vi utanför Norrtälje, för att samtala och spela in en trailer. ( Ovidie hade fått osedvanligt kort tid på sig att få ihop en trailer och en hållbar berättelse värd att filma). Trailern godtogs och antogs.

Så började själva inspelningen. En extremt jobbig och känslomässigt sönderslitande tid. För oss alla. Det var så många gånger vi fick avbryta för att någon av oss fyra: Jag, Ulf, Ovidie eller Corentin bröt samman. Vi påverkades alla starkt alltså. Det var inte någon kylig, kall icke-känslomässigt arbete från Ovidies sida. Tvärtom: hon blev chockad över allt hon fick veta, b.la via journaler från sociala och vårdnadsrättegångar. Varenda del av dokumentären är verifierad sanning i form av socialas journaler, domstolspapper etc etc. 

Det fanns inget utnyttjande eller manipulerande – om man inte tänker tanken att vi utnyttjade varandra med ömsesidigt samtycke!  Jag för att hålla mitt löfte – Ovidie för att berätta sanningen. Just det: sanningen. Sanningen om ett Sverige ingen vill kännas vid – därför är det lättare att säga att Ovidie utnyttjade mig för att ” attackera Sverige” och jag likaså, fast som en tomboll utan egen vilja.

Jag blir arg, ledsen och upprörd varje gång jag hör dessa anklagelser, liksom jag blir förbannad på folk som Gunilla Madegård , som anser att dokumentären ” ju kan tjäna som syfte att avskräcka unga tjejer från att börja sälja sex”. Dvs: G.M menar att här ska tjejer/kvinnor skrämmas å det grövsta med att de hamnar i helvetet på jorden och slutligen blir brutalt mördade – OM de skulle välja att sälja sexuella tjänster som SW. Man kanske kan se filmen som så? Om man medvetet ochg med vilja missar budskapet i den helt?

Svenskar bosatta utomlands som sett den, vill också stoppa den. Varför? Jo, för den visar ett mörkt Sverige långt från det perfekta land de vill ska finnas på var mans näthinna vid blotta nämnandet av ordet ” Sverige”.

Ovasett: Nu kanske jag retar upp SVT, när jag publicerar dessa mail – men med den kampanj de kör, så vill jag visa exakt hur de ” resonerar”. Och minns, när ni läser dem – att dessa är av den “trevligare” sorten.






Det känns både sorgligt och frustrerande att behöva upprepa detta

Först av allt, och jag vet inte hur många ggr jag ska behöva upprepa detta: Nej, jag tjänar inga pengar på Eva-Marree! Vare sig gällande dokumentären eller radioinslaget – eller på något sätt öht. Det inkluderar DVD, Blueray och bio.
Got it now?? Når det hela vägen fram? Eller ska vi ta en runda till med detta?

Vad gäller dokumentären, som ju inte etiska rådet i Sverige låter våga visa i detta land, så är jag mycket stolt över att den uttagits till detta stora pris – Franska motsvarigheten på Pulitzerpriset. Detta innebär att den nu, sedan den släpptes i februari 2018, fått 4 nomineringar, ett pris, och nu ett uttagande till detta pris. Bara att ens få, inte bara en nominering, utan en uttagning att få chansen att tävla om ” La Prix Albert Londres”, är enormt smickrande och en seger i sig. Varenda nominering, inklusive de som trailern fick, är en ära och en vinst.

Jag sitter och är förstummad över Sveriges styvnackade försök att gömma denna tragedi så stenhårt. De gömmer sig bakom etiska rådet, och begreppet ” Zenitha attackerar en svensk lag som är utomordentligt och klanderfritt fungerande”.
Jag undrar: Exakt HUR jag ” attackerar ” denna lag? Genom att berätta sanningen om den? Vad den EGENTLIGEN fungerar som? Är sanningen en attack mot svenska samhället? Svaret tycks vara: Ja!

Amnesty Internationals avdelning i Sverige fortsätter förneka sanningen i dokumentären, att det begås grava brott mot mänskliga rättigheter i Sverige, så grava att de leder till mord. Deras ” försvar” är minst sagt patetiska. ” Det är bara en liten kortfilm” – jasså? Baserat på att de endast sett den c:a 5 minuter långa trailern – för dokumentären i sig är nästan 1 timme ( 60 minuter för er som har svårt att räkna ut hur många minuter en timme är) och alltså en full-längds dokumentär. Vidare säger Svenska Amnesty International att Amnesty INTE antagit att ” den svenska modellen ” Sexköpslagen, som ett brott mot mänskliga rättigheter. Hmm, konstigt, för det var några år sedan detta hände, och Sverige tycks vara den enda avdelningen inom denna organisation som inte hört talas om detta.
Många som arbetar ( frivilligt och som volontärer?) inom denna Svenska avdelning, vet heller inte att Amnesty International har en filmtävling varje år, där priser delas ut till dem som avslöjat brott mot mänskliga rättigheter, till olika dokumentärer som visar dessa brott. Där dokumentären om Eva-Marree alltså vann ett pris i kategorin ” Crimes agents humanr rights “.

Och jag ställer fortfarande frågan: Vad är det resten av världen ser, som inte Sverige ser? Jag får mail, mess och andra interaktioner från hela världen, där folk uttrycker sin avsky, sin chock över att detta hänt i Sverige, som undrar varför inte Sverige tar sitt ansvar etc etc. Ja, jag har hört från människor från alla våra fyra kontinenter, från olika länder inom dessa – Afrika, Australien, Amerika, Europa. Vad är det alltså dessa människor ser, som inte Sverige ser – eller vill visa?

Ärligt talat, så trodde jag aldrig att det skulle bli så stort som det blev. Men jag är glad idag att jag var så envis att hålla det löfte jag gav Eva-Marree, trots alla som sa att jag skulle släppa det, som trodde sig veta att Eva-Marree inte skulle velat att hennes historia berättades. Som menade på att Eva-Marree ju var död, så vad spelar det för roll då?
Självklart så spelade det en stor roll, då Eva-Marree fick mig lova att berätta hennes historia EFTER Joel mördat henne! EFTER. Tänk på det ett tag. På vad det innebär.

Kevin skrev – tillsammans med Linda ( vad annars?) – till RA där han anklagade mig för både det ena och det andra, där han påstod sig vara ” Eva-Marrees beskyddare i livet och i döden”. Säkert inte de enda dessa skrivit till. Men, hans egna ord slog honom och Linda i ansiktet, för de visade klart att Eva-Marree INTE litade på dem som de tror. Hon berättade uppenbarligen inget om RA när det kommer till hennes egen roll där. Dessa två frågade efter kontakt med ” en vän till Eva-Marree – om någon sådan fanns?” Inom RA. Visste de alltså inte att Eva-Marree var styrelsemedlem, ett ansikte utåt, den betydelse hon hade där, hennes roll? Att hon var känd över hela världen under sitt aktivistnamn? Visste de ens vad hennes aktivistnamn var? Och om de nu stod henne så nära, som de påstår, anförtrodde sig Eva-Marree denna del av sitt liv? Enligt deras egna ord och även Eva-Marrees egna ord, så är svaret ” nej “. Hon kände att de var fördömande gällande det. Att de inte accepterade henne för den hon var fullt ut.
OM hon litat på dem, så hade hon berättat, och bett dem berätta hennes historia – såsom hon bad mig och Pye. Men det gjorde hon inte, och det säger mycket om Eva-Marree för de som verkligen kände henne.

Ja, jag är glad att jag fick denna chans, denna enorma chans, att berätta Eva-Marrees historia. Att Ovidie hörde av sig den där dagen i Juni 2016. Något jag först reagerade med att tro att detta var ytterligare ett av K och L´s grymma tricks. Från den dagen jag och Ovidie träffades – den 10 Juli 2016 – så kände jag hopp. Inget var alltså “spikat” eller klart öht att det ens skulle bli något mer än denna trailer. Men hoppet steg hos både Ovidie och mig, då Arte i rekordfart bestämde sig. Deras första reaktion hade varit ” Varför ska du göra en dokumentär om en svensk mördad hora, när så många mördas i Frankrike Ovidie?” Men Ovidie stod på sig, hon hade följt detta sedan mordet skedde, och häpnade och kände sorg och ilska och förundran över att Sverige valt att gömma detta i en mörk vrå. Att de straffade mig som förälder istället.

Nu vet vi hur det gick och vad som hände, både i Sverige och ffa utomlands, när sanningen kom fram. Att tas ut till detta pris, är ett ” kvitto” på hur världen reagerat.

Men inget hade kunnat bli, om det inte vore för alla som ställde upp och berättade sina historier om Eva-Marree. För detta är jag evigt tacksam.

det är egentligen så fantastiska nyheter, att jag knappt kan skriva dem!

Alla ni som följer min blogg – och det är några stycken – år inte människor på min “vänlistan” i något media öht, men jag tänkte att ni skulle få veta detta:

Ovidie Raziel är en av sju som nominerats för Le Prix Andres Londers. Hon är en av sju journalister nominerade. Och hon är nominerad för filmen om Eva-Marree.

För er som inte kan eller vill förstå, vad detta innebär, så är Le Prix Andre Londres den Franska motsvarigheten till Pulitzer-priset.

Börjar ni förstå nu:
Hur stort detta blivit? Att det inte var lögner och påhitt från min sida, utan sanningen och inget annat än sanningen. Jag sa att dokumentären skulle ses över hela världen, att den skulle beröra där den ” drar fram “, vilket den gjort. Den har fått ett enormt gensvar, men också väckt många frågor utomlands om Sverige och det land det utgetts sig för att vara.

Många skrattade åt mig då, sa jag var tokig, ljög, överdrev. Kallade mig både det ena och det andra och sa åt mig att ” släppa allt”. Ingen tog på allvar, hur allvarligt jag tog på löftet till Eva-Marree. Jag var ju bara besatt och sjuk och tokig.

Tack vare Ovidie, Arte France, Magnetopress och inte att förglömma den svenska journalisten Susanna, som gjorde inslaget i P1, så har jag kunnat hålla mitt löfte. Jag har kunnat hålla det på en nivå jag aldrig själv kunnat drömma om från början!

Nu, nu har dokumentären nominerats 4 ggr sedan februari, vunnit 1 pris via Amnesty International ( och nej, de vidhåller att de inte känns vid den). Franska, Engelska, Norska Amnesty b.la har blivit involverade tack vare Sveriges styvnackade inställning. Ja, Tesseloniska avd också, då det var de som gav priset och förminskades mest i Sveriges ögon. Franska ambassaden är inblandad och trycker på att Sverige ska visa dokumentären, men se då svarar Sverige med att etniska rådet inte anser…blablabla.

Medans svenska etiska rådet sitter som självgoda paddor och avgör att INGEN svensk må få veta sanningen, för ” Sverige är inte redo för detta” – en “ursäkt” jag hört från första stund, så lägger alltså dokumentären om HUR SVERIGE BEGÅR BROTT MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER, land efter land under sig, länder som alla blir skärrade, förskräckta , förvirrade, sorgsna, arga – länder som VILL HA SVAR, men där då Sveriges etiska råd bestämd att ” nej, det får ni inte”.

Men hur ska ni göra nu? Nu när Ovidie och filmen nominerats till detta pris? Alla vet ju att det är inte ” skräpfilmer” och dåliga journalister som nomineras till sådana här priser.

Hur ska ni kunna fortsätta ducka och gömma er i skuggorna och påstå att detta aldrig hänt?

Och till alla er därute, som kämpar för kvinnors rättigheter när det kommer till våld i nära relation – varför drar inte ni nytta av detta nu? Utan istället säger att jag ” förhäver mig”, när jag berättar hur långt jag kommit som ENSAM kvinna, och hur starka borde vi då inte vara tillsammans? Varför tackar ni nej till hjälp? Jag vill inte vara någon ledargestalt, men jag vill ge er hoppet om att det går att förändra. Jag vill ge er av min framgång, så att ni kan få större framgång – utanför svenska gränserna.

Men ni gör så klart som ni vill. Min misstanke är att jag inte ” duger” pga att Eva-Marree var sexarbetare ( bl.a. ) och filmens två engelska titlar, som båda är cyniska gentemot den svenska bild Sverige vill ge utåt och den svenska bild som är sanningen bakom den.

Men som sagt, ni har gjort erat val. Jag har erbjudit mig nog gånger nu, sträckt ut handen bara för att få den undanslagen, av grupper som dessutom rätt snart läggs ned pga inre maktstridigheter – och de kvinnor som så stort lovats hjälp åter blir svikna. Jag sörjer med dessa kvinnor och mitt hjärta blöder för dem som om och om igen får sina hjärtan och hopp krossade igen och igen och igen….

” Jaha, men vad så jävla speciellt med mordet på Eva-Marree då??!!”

Detta är en fråga jag får ofta – och oftast i en mer eller mindre snäsig ton.
Frågan är inte helt lättbesvarad, då jag ju inte vill förringa något kvinnomord öht, men samtidigt är det lätt besvarat.
Givetvis är alla kvinnomord lika hemska, oavsett var eller hur det sker. Lika vidrigt är att nästan samtliga av dessa kvinnor innan mordet sker, levt under en stark hotbild av förövaren – som inte sällan är sanktionerat av myndigheter. Sanktionerat på sådant sätt, att kvinnan ( offret) ofta inte tas på allvar, att det väljs att inte tro på henne, att hon förringas. Medans förövaren ( oftast män ) väldigt ofta får stöd och uppbackning av myndigheterna.
Men… Det kan väl inte stämma? Tänker du kanske. Jo, det stämmer, så ser situationen ut för många hotade kvinnor. Myndigheter avslöjar exv ” hemliga adresser”, de – i det fall det finns barn – tvingar både kvinnan och barnen regelbundet träffa förövaren, de hotar att ta barnen från kvinnan om hon inte ” samarbetar” och i deras tycke bedriver umgängessabbotage, när kvinnorna försöker skydda sina barn. Samma myndigheter kan utan att tveka, sätta barnen hos förövaren – trots att de vet att personen är våldsam och kanske inte ens egentligen vill ha barnen hos sig av annan anledning än att skada kvinnan. Myndigheterna sanktionerar och i vissa fall uppmuntrar förövaren till umgängessabbotage.

Men vad är det nu då, som gör att mordet på Eva-Marree sticker ut från andra kvinnomord?
Förutom ovanstående uppräknade ” saker”, så finns det ytterligare övertramp av ffa sociala myndigheter gentemot Eva-Marree.

Eva-Marree mördades under ett ÖVERVAKAT umgänge i Västerås barn och ungdoms avd -regi. De hade lovat henne full trygghet att få börja träffa sina barn igen , efter umgängessabotage bedrivits från förövarens sida i flera år – 100% uppbackat av sagda avdelning, och i synnerhet av en sk konsult som arbetade där då ( och som var den drivande i hela händelseförloppet från start ), en kvinna vid namn Minna Wattavaari.
Minna Waatavaari, som VALDE att INTE informera båda kollegorna, som skulle sköta övervakningen, om Joels våldsamma, labila läggning, samt hans missbruk. Inte heller informerade hon dem båda om att hon – Minna Waattavari – själv anmält Joel inte mindre än 3 ( TRE ) ggr under hösten 2011 för övergrepp, misshandel och hot mot tjänsteman. Inte heller informerade hon om att senaste tillfället Joel hotade och angrep en socialassistent skedde bara några veckor innan mordet. Joel hade b.la vid det tillfället spottat på en assistent, som tog sin tillflykt och låste in sig med receptionisterna. Denna händelse blev heller inte polisanmäld.
Den kvinna, av de två som stod för övervakningen, som hade fått vetskap och information ang Joels våldsamma natur, valde av någon anledning att INTE informera sin kollega.

Dessa möten uppkom endast pga att Eva-Marree och hennes advokat lyckats få resning i Hovrätten ang vårdnaden. T.om Minna Wattavaaari mfl på Västerås barn och ungdom insåg att Hovrätten kan de inte styra såsom TR i Västerås – alltså var det bråttom nu att sätta ner foten mot Joel och tvinga honom låta Eva-Marree träffa sina barn. För hur skulle det se ut om det i Hovrätten kom fram att Barn och Ungdom i Västerås UPPMUNTRAT och SANKTIONERAT umgängessabotage??

De ” kompromissade” för att undvika att Joel gick banans på DEM igen: han skulle givetvis få närvara under mötena, han skulle givetvis få taxiresor dit – och när han försökte trixa sig ur mötena ( det var fel taxi, det fanns inte barnstolar – fast det fanns -etc) så GODTOG inte sociala hans protester och försök till sabotage längre. Efter nästan tre år av att låta honom styra allt, så slog de alltså i bromsen rejält, väl medvetna om att faran för Eva-Marree iom detta, hamnade i en än mer utsatt och farlig situation.

Eva-Marree mördades på socialas område, med en kniv tagen på plats av Joel – under ett bevakat umgänge mellan Eva-Marre och hennes son.
Den av kvinnorna – Annika Elmes – som kände till Joels bakgrund och att han kunde bara explodera okontralbart, gömde sig med pojken på övervåningen, och lämnade Joel – som hon sett var ursinnig på snudd till vansinnig – ensam i det kök, där hon bara minuter tidigare packat upp och lagt sex- sju vassa köksknivar i en öppen låda.

DETTA är vad som gör att mordet på Eva-Marree skiljer sig från andra. Inte brutaliteten, hoten, förföljelserna, myndigheternas flathet, deras totala anti gentemot Eva-Marree baserat på Eva-Marrees val i livet att dels arbeta som sexarbetare ( eskort) – eller hennes engagemang i sexarbetares frågor världen över.Utan att det skedde på socialas utsedda säkra plats, under bevakat umgänge, med ett vapen taget på platsen.

Detta är något många kvinnor som utger sig för att arbeta för ALLA utsatta kvinnor, har svårt ta till sig. De anser att Eva-Marree INTE platsar bland de kvinnor de säger sig arbeta för att skydda. De säger rent ut att :” Ja men hon var ju en hora, varför ska någon bry sig om henne då?”

Ffa är det en kvinna som som nu suttit och beklagat sig på FB, att hon kämpat så hårt att få till en radiodokumentär eller inslag, och har skickat ” tonvis ” med papper om kvinnor som utsatts, utsätts för hot och även som mördats. Tillslut. Hade hon nämnt mig ( påstår hon) och Susanna E. På P1, valde ta kontakt med mig. När Susanna såg alla papper jag har, hörde historien om Eva-Marree, så insåg hon att det fanns så mycket att ” hämta” när det kommer till brister etc. Susanna hade ett drygt svårt arbete att ens få tag på någon på Västerås Kommun, för alla slog ifrån sig och skyllde på varandra, och efter Franska teamet var där året innan, så hade många plötsligt slutat arbeta på Barn och Ungdom! Men Susanna gav sig inte, och fick slutligen – på band – erkännande från kommunen hur de felat, vilka grava fel och övergrepp de begått gentemot Eva-Marree och hennes barn. Samtidigt som de hävdade att de var ” oskyldiga”, “inte vill prata om detta” , ” vill glömma att det hänt” etc.

Men nu sitter alltså denna kvinna på FB och klagotjuter över att Susanna ” valde horan framför samhällsanpassade kvinnor “.

Det retar mig. För man kan inte säga sig arbeta för ALLA utsatta kvinnor, och samtidigt sätta upp gränser och se ner på dem de anser inte lever ett moraliskt dygdigt liv….

Så tar vi nya tag

I Sverige så har etiskarådet bestämt att dokumentären icke är lämplig för svenska folket att se. WOW! Liksom, nej det är ju klart att svenska folket inte får se de övergrepp som sker i detta land. Jisses! I detta land ska medborgarna skyddas för sanningen, till varje pris.

Saken är nu den, att både SVT och Svenska Amnesty International, lyckats reta upp dels ett av Europas ( och världens ) största filmdokumentär- concern och ett antal andra länders Amnesty avdelningar. Kanske inte så smart av dem nej…
Franska ambassaden är likaså inblandad i det hela nu, så “mina” allierade att få ut sanningen även i detta land, växer i takt med att Sveriges Television, Svenska Amnesty, Regeringen mfl gör bort sig utomlands.

Det tragiska i det hela är, att Svenska myndigheter och instanser, själva inte inser allvaret i deras agerande i alla försök att tysta mig, att försöka få dokumentären att ” försvinna” etc, att de inte ser eller märker att det finns andra länder som håller ögon och öron öppna mot Sverige.

Och än är det som sagt inte över. För trots Sveriges alla försök att tysta ned allt, så kommer saker ske redan i höst. Och många många står beredda att bevisa hur allt varit, hur allt är.

Det hade varit smartare av detta land att istället erkänna de grova brott mot mänskliga rättigheter som pågår, istället för att försöka dölja dem och visa upp en fasad utåt om våran härliga demokrati och underbara yttrandefrihet, rätten att få vara sig själv. Den där bilden Sverige älskar att måla upp utåt, ni vet. Men som under ytan är en stinkande pöl av förtryck genom b.la myndigheter, som getts en sådan makt att de gång på gång krossar familjer som de inte anser passar in i mönstret. Ja, för så är det, dessa myndigheter styr våra liv via hot, lockelser och mutor. Ffa via hot.
Hot om att “ta” dina barn från dig om du inte gör som de säger och vill. Blir du misshandlad av en man, kan dessa myndigheter ta dina barn pga att du LÅTIT dig misshandlats.
Denna sanning som myndigheterna är livrädda för ska verkligen komma ut och bli synlig för alla.

Radioinslaget jag var med, skapade enorm respons hos lyssnarna. Jag har fått tagit del av responsen ( givetvis anonyma för mig) av några lyssnare, liksom jag fått del av responser och många nya kontakter från utomlands, på dokumentären. Och till skillnad från vissa icke namngivna personer, så har dessa människor förstått att det inte handlar om konspirationsteorier odyl, utan att det är vad det är: sanningen.

År 2018 ( läs gärna hela inlägget, längst ner finns länk till dokumentären)

När Sprocket-ligan sover och maken likaså ( han ska upp tidigt och jaga imorgon), så får jag tid att sitta och fundera och reflektera lite.

Mycket har ju hänt som jag aldrig kunnat drömma om – både hemska saker, roliga saker, sorgliga saker etc – sedan den allra hemskaste dagen i mitt liv.

Många gånger har jag misströstat, stångat mig blodig mot osynliga murar, men på något sätt har jag alltid lyckats klättra över dessa murar. Inte utan hjälp dock.

När Ovidie, efter 3 år, sommaren 2016, skrev sitt mail till mig, trodde jag först att det var ytterligare ett av alla dessa grymma skämt jag utsatts för efter mordet.

Varför skulle en Fransk journalist och dokumentär- filmare från Europas största dokumentär kanal hör av sig till mig och vilja göra en dokumentär om Eva-Marree? Hur kände hon till mordet i Frankrike?

Hon skrev att hon reagerat starkt på mordet, då det hände – och skrev om det i Franska Metro. ( Mordet på Eva-Marree gav genklang över hela världen, det var 36 städer på fyra kontinenter som höll minnesstund samtidigt. I ett flertal av dessa länder ställdes klockor, så de kunde delta exakta tiden – oavsett tid hos dem.)

Ja, aktivisten och kvinnan Petite Jasmine var känd för sin aktivism för allas lika rättigheter och emot våld och stigmatisering.

Den dagen i juni, när Ovidie kontaktade mig, så hade hon följt efterspelet av mordet – och insett att istället för att belysa våldet och stigmatiseringen, så ville man ” sopa henne under mattan”. M.a.o det var knäpptyst! (i Sverige).

Så, i juli träffades vi och gjorde en trailer.

Från november 2017 – februari 2018, spelades dokumentären in.

I Februari 2018 har den premiär.

Det var en mycket mycket tung period när vi filmade. Men ändå; jag har så många ljusa minnen av och från Ovidie och Corentin.

De stunder vi kunde – och var tvungna- koppla bort inspelningen för att öht orka vidare – så blev det många skratt, djupa samtal, vackra foton Corentin tog ute i naturen.

Min tacksamhet för alla de som ställde upp och medverkade i dokumentären, och som jag vet om, kan inte beskrivas med ord.

2018 är året dokumentären kommer visas – och helt ärligt kan jag inte se att SVT inte kommer bli tvungna visa den – det skulle få Sverige att verkligen hamna i dålig dager, mer än de gjort.

För det är inte historien om en obekväm hora som mördas, som rullas upp. Det är historien om hur stigma, myndigheters flathet och egna rädslor och oförmåga erkänna de kan göra fel,som ledde fram till att denna lilla starka, obändiga, kärleksfulla, kloka kvinna tvingades leva i åratal av skräck för sitt liv och sorgen över sina barn!

En kvinna, som fick högsta poäng på högskoleprovet. En vältalig, välartikulerad, intelligent kvinna. En kvinna som kämpade för de svagare, som gav en röst åt de som inte kunde eller fick ha en röst.

En kvinna, som valde sin egen väg i livet och stod fast och rakryggad.

Jag kommer att engagera mig i grupper som kämpar mot kvinnovåld och bristen på hjälp, och hoppas inte alla ger upp pga otålighet att resultat inte kommer fort nog. Grupper som ger kvinnor hopp och sedan sviker dem.

Jag kommer även fortsätta kämpa själv, ensam

För trots allt har jag kommit ända hit – ensam.

Jag kommer aldrig sluta kämpa för kvinnor som Eva-Marree, kvinnor som misshandlas och som mördas.

Så här ska ingen kvinna hamna, i en kista i en kyrka,pga att mord och våld tillåts för INGEN VILLE LYSSNA!

Edit:

Efter dokumentären haft premiär,så blev Arte France nedringda och nedskrivna av 500 000 upprörda, bestört chockerade fransmän. Bara första dygnet. Dokumentären är visad – i dagsläget – inte bara in Europa, utan även utanför.

I mars vann den Amnesty International award category Human rights I Tessalonika. Den har även nominerats till ett antal större dokumentär /film – festivaler.

Men i Sverige…

Nej, där anses den angripa en “helig lag” och vara ” för kritisk”.

Amnesty International Sweden vägrar erkänna priset för bästa film mot brott mot mänskliga rättigheter – eftersom brotten begåtts i Sverige.

Men, den 18/6 kommer en radiodokumentär gjord av SR P1 sändas. Och – om allt sänts som jag fått höra den i förväg – så kan jag lova att blunda kan ingen längre!

Här kan ni se dokumentären

Lösen är FDPMAGNETO

https://vimeo.com/260942933

1 1/2 års berg-och-dalbana känslomässigt.

De här sista 1 1/2 åren känner jag mig utmattad, men samtidigt nöjd, glad och tillfreds, nyfiken, lite orolig, lite rädd.

Mycket har ju hänt, och det har gjort att bloggandet hamnat i skymundan, jag har inte haft ork över, eller ens kunnat finna ord att skriva.

Som de flesta vet, så tog en Fransk dokumentärfilmare från Arte France kontakt med mig i juni 2016. I juli – den 10:e närmare bestämt – dagen innan 3-års dagen av mordet, så träffades jag och Ovidie Raziel ( dokumentärfilmaren mm) och Corentin Coëplet ( kameramannen) för första gången. Det var en vacker sommarsöndag. Gunilla Lundquist följde med som stöd, för jag visste att det skulle bli tungt och svårt.

Den dagen spelade vi in delar av trailern till den tilltänkta dokumentären om Eva-Marree. Både Ovidie och Corentin är verkliga proffs, och fick mig att dels slappna av lite, men kanske framförallt glömma kameran. Jag hade svårt få fram orden, för varje ord bringade fram minnena och känslorna – så det blev väldigt staccato-aktigt. Ibland fick vi bryta p.g a. att vi alla grät, ibland för att byta scen s a.s. Vi filmade ute på Marholmen, strax utanför Norrtälje, ett vackert naturområde med sjöar ( havet?) runt om.

Vi höll på i c:a 6-7 timmar, så det blev en lång dag med mycket känslor.

Dagen efter, på årsdagen, träffades jag, Ovidie och Corentin igen inne i Norrtälje, för lite mer filmning. Med mig hade jag – på begäran av Ovidie, som älskar hundar – med mig ” systrarna “, som skötte sig exemplariskt. Senare samma dag träffades Ovidie och Maria och fortsatte med trailern.

Då var det ännu inte ens säkert att det skulle bli en dokumentär alls, eftersom alla tv-bolag måste genomgå vissa procedurer för att bestämma ” ja ” eller ” nej “. Dock skedde allt i rekordfart – istället för tre månaders malande genom procedurer, så bestämdes att det skulle göras en dokumentär på bara två veckor!

När vi i början av november, skulle påbörja själva dokumentären, så visade det sig att vår ena tik – Puck, en av systrarna, tjuvparning sig med vår hane Dexter och var dräktig! Kändes som lite taskiga timing minst sagt. Vi filmade några dagar, sedan for Ovidie och Corentin hem, för att återkomma i slutet av november för att filma lite längre.

Den 23/11 födde Puck 15 friska små valpar. Helt komlikationsfritt och lätta förlossningar. Sista valpen – en liten hane – fick namnet ” Oh-no!” p.g.a antalet valpar som låg där tillslut. Det var ju bara att börja stödmata alla 15, för att hjälpa Puck och avlasta henne så mycket som möjligt.

Sedan fortsatte filminspelningen fram till januari/ februari i år.

Det var mycket påfrestande psykiskt, då alla minnen revs upp igen, alla känslor kom rasande in över mig. Speciellt ett inspelningstillfälle tog väldigt hårt.

I juni i år åkte jag in akut på sjukhuset och det visade sig jag hade en inflammation kring vänster njure. Mina njurvärden har snabbt försämrats, och bi-sjukdomar i samband med Adpkd:n börjar ” dyka upp”.

MEN jag har, tack vare Ovidie ffa, fått en chans på miljonen att berätta Eva-Marrees historia och hålla mitt löfte till henne. Och hennes vänner och de som kände henne via hennes aktivism, har bidragit på ett sätt som är ovärderligt!

Dokumentären har premiär i februari nästa år. 2018 alltså.

Ja, Eva-Marree, resan mot att din historia berättas kommer fortsätta.

4 år idag

Sedan du slets bort från oss så brutalt. 

Sorgen, smärtan och saknaden är inte mindre. 

Minnena från hur brutalt han tog ditt liv är fortfarande lika levande inom mig, känslorna tumlar runt runt i en ständig virvel. Jag vet, via vittnesmålen, hur du bad för ditt liv tills du inte kunde få fram några ljud. Jag vet att han höll upp dig och fortsatte hugga dig – gång på gång – när du inte längre kunde stå upp. Då hade han jagat dig NIO METER och huggit dig med iniven hela tiden. 32 knivhugg, en minut. En minut högg han dig. En lång minut. Sedan…

Du kämpade för ditt liv fortfarande i ytterligen en minut, kämpade för att andas, men båda dina lungor var punkterade och fylldes sakta med ditt eget blod. Vittnet som tog dig i din famn denna sista minut i ditt liv, berättade om skräcken i dina ögon, innan de slocknade då ditt liv runnit ut.

Joels advokat ville få det till att det saknade betydelse, då han sa att du ” inte lidit nog”, då han sa att ” andra minsann lidit mer ” än du gjorde. Det var ” förmildrande” i hans ögon, för mördaren – och obetydligt för dig, och vi som blev kvar med skräcken inför vad du måste genomlevt dessa sista minuter i ditt liv. Du led inte nog… Vem fan kan ens säga något sådant???

Och varför var dina solglasögon – 2 par – utslängda på gruset? Försökte du slå mot honom med väskan? Ingen har kunnat förklara varför innehåll i din väska låg spridda utanför, men väskan själv ställd prydligt vid trappen där han anföll dig bakifrån. Kanske en obetydlig detalj jag fastnad vid – att dina solglasögon, båda paren – låg på grusgången.

Idag dök några statusar upp i mitt flöde, minnesdagen.

Den första minns jag idag. När jag skrev den hade poliserna just sagt att du var död. Jag vände ryggen åt dem, skrek att det inte var sant, att de tagit fel på person. Jag ville att någon – vem somhelst – skulle säga att de ljög, att du var därute, hos någon. Men ingen kunde yttra de orden….

Senare på kvällen skrev jag detta, ihopp om att du skulle svara och säga att det inte var sant, att du var välbehållen.

Du kunde inte svara….