” Jaha, men vad så jävla speciellt med mordet på Eva-Marree då??!!”

Detta är en fråga jag får ofta – och oftast i en mer eller mindre snäsig ton.
Frågan är inte helt lättbesvarad, då jag ju inte vill förringa något kvinnomord öht, men samtidigt är det lätt besvarat.
Givetvis är alla kvinnomord lika hemska, oavsett var eller hur det sker. Lika vidrigt är att nästan samtliga av dessa kvinnor innan mordet sker, levt under en stark hotbild av förövaren – som inte sällan är sanktionerat av myndigheter. Sanktionerat på sådant sätt, att kvinnan ( offret) ofta inte tas på allvar, att det väljs att inte tro på henne, att hon förringas. Medans förövaren ( oftast män ) väldigt ofta får stöd och uppbackning av myndigheterna.
Men… Det kan väl inte stämma? Tänker du kanske. Jo, det stämmer, så ser situationen ut för många hotade kvinnor. Myndigheter avslöjar exv ” hemliga adresser”, de – i det fall det finns barn – tvingar både kvinnan och barnen regelbundet träffa förövaren, de hotar att ta barnen från kvinnan om hon inte ” samarbetar” och i deras tycke bedriver umgängessabbotage, när kvinnorna försöker skydda sina barn. Samma myndigheter kan utan att tveka, sätta barnen hos förövaren – trots att de vet att personen är våldsam och kanske inte ens egentligen vill ha barnen hos sig av annan anledning än att skada kvinnan. Myndigheterna sanktionerar och i vissa fall uppmuntrar förövaren till umgängessabbotage.

Men vad är det nu då, som gör att mordet på Eva-Marree sticker ut från andra kvinnomord?
Förutom ovanstående uppräknade ” saker”, så finns det ytterligare övertramp av ffa sociala myndigheter gentemot Eva-Marree.

Eva-Marree mördades under ett ÖVERVAKAT umgänge i Västerås barn och ungdoms avd -regi. De hade lovat henne full trygghet att få börja träffa sina barn igen , efter umgängessabotage bedrivits från förövarens sida i flera år – 100% uppbackat av sagda avdelning, och i synnerhet av en sk konsult som arbetade där då ( och som var den drivande i hela händelseförloppet från start ), en kvinna vid namn Minna Wattavaari.
Minna Waatavaari, som VALDE att INTE informera båda kollegorna, som skulle sköta övervakningen, om Joels våldsamma, labila läggning, samt hans missbruk. Inte heller informerade hon dem båda om att hon – Minna Waattavari – själv anmält Joel inte mindre än 3 ( TRE ) ggr under hösten 2011 för övergrepp, misshandel och hot mot tjänsteman. Inte heller informerade hon om att senaste tillfället Joel hotade och angrep en socialassistent skedde bara några veckor innan mordet. Joel hade b.la vid det tillfället spottat på en assistent, som tog sin tillflykt och låste in sig med receptionisterna. Denna händelse blev heller inte polisanmäld.
Den kvinna, av de två som stod för övervakningen, som hade fått vetskap och information ang Joels våldsamma natur, valde av någon anledning att INTE informera sin kollega.

Dessa möten uppkom endast pga att Eva-Marree och hennes advokat lyckats få resning i Hovrätten ang vårdnaden. T.om Minna Wattavaaari mfl på Västerås barn och ungdom insåg att Hovrätten kan de inte styra såsom TR i Västerås – alltså var det bråttom nu att sätta ner foten mot Joel och tvinga honom låta Eva-Marree träffa sina barn. För hur skulle det se ut om det i Hovrätten kom fram att Barn och Ungdom i Västerås UPPMUNTRAT och SANKTIONERAT umgängessabotage??

De ” kompromissade” för att undvika att Joel gick banans på DEM igen: han skulle givetvis få närvara under mötena, han skulle givetvis få taxiresor dit – och när han försökte trixa sig ur mötena ( det var fel taxi, det fanns inte barnstolar – fast det fanns -etc) så GODTOG inte sociala hans protester och försök till sabotage längre. Efter nästan tre år av att låta honom styra allt, så slog de alltså i bromsen rejält, väl medvetna om att faran för Eva-Marree iom detta, hamnade i en än mer utsatt och farlig situation.

Eva-Marree mördades på socialas område, med en kniv tagen på plats av Joel – under ett bevakat umgänge mellan Eva-Marre och hennes son.
Den av kvinnorna – Annika Elmes – som kände till Joels bakgrund och att han kunde bara explodera okontralbart, gömde sig med pojken på övervåningen, och lämnade Joel – som hon sett var ursinnig på snudd till vansinnig – ensam i det kök, där hon bara minuter tidigare packat upp och lagt sex- sju vassa köksknivar i en öppen låda.

DETTA är vad som gör att mordet på Eva-Marree skiljer sig från andra. Inte brutaliteten, hoten, förföljelserna, myndigheternas flathet, deras totala anti gentemot Eva-Marree baserat på Eva-Marrees val i livet att dels arbeta som sexarbetare ( eskort) – eller hennes engagemang i sexarbetares frågor världen över.Utan att det skedde på socialas utsedda säkra plats, under bevakat umgänge, med ett vapen taget på platsen.

Detta är något många kvinnor som utger sig för att arbeta för ALLA utsatta kvinnor, har svårt ta till sig. De anser att Eva-Marree INTE platsar bland de kvinnor de säger sig arbeta för att skydda. De säger rent ut att :” Ja men hon var ju en hora, varför ska någon bry sig om henne då?”

Ffa är det en kvinna som som nu suttit och beklagat sig på FB, att hon kämpat så hårt att få till en radiodokumentär eller inslag, och har skickat ” tonvis ” med papper om kvinnor som utsatts, utsätts för hot och även som mördats. Tillslut. Hade hon nämnt mig ( påstår hon) och Susanna E. På P1, valde ta kontakt med mig. När Susanna såg alla papper jag har, hörde historien om Eva-Marree, så insåg hon att det fanns så mycket att ” hämta” när det kommer till brister etc. Susanna hade ett drygt svårt arbete att ens få tag på någon på Västerås Kommun, för alla slog ifrån sig och skyllde på varandra, och efter Franska teamet var där året innan, så hade många plötsligt slutat arbeta på Barn och Ungdom! Men Susanna gav sig inte, och fick slutligen – på band – erkännande från kommunen hur de felat, vilka grava fel och övergrepp de begått gentemot Eva-Marree och hennes barn. Samtidigt som de hävdade att de var ” oskyldiga”, “inte vill prata om detta” , ” vill glömma att det hänt” etc.

Men nu sitter alltså denna kvinna på FB och klagotjuter över att Susanna ” valde horan framför samhällsanpassade kvinnor “.

Det retar mig. För man kan inte säga sig arbeta för ALLA utsatta kvinnor, och samtidigt sätta upp gränser och se ner på dem de anser inte lever ett moraliskt dygdigt liv….

Så tar vi nya tag

I Sverige så har etiskarådet bestämt att dokumentären icke är lämplig för svenska folket att se. WOW! Liksom, nej det är ju klart att svenska folket inte får se de övergrepp som sker i detta land. Jisses! I detta land ska medborgarna skyddas för sanningen, till varje pris.

Saken är nu den, att både SVT och Svenska Amnesty International, lyckats reta upp dels ett av Europas ( och världens ) största filmdokumentär- concern och ett antal andra länders Amnesty avdelningar. Kanske inte så smart av dem nej…
Franska ambassaden är likaså inblandad i det hela nu, så “mina” allierade att få ut sanningen även i detta land, växer i takt med att Sveriges Television, Svenska Amnesty, Regeringen mfl gör bort sig utomlands.

Det tragiska i det hela är, att Svenska myndigheter och instanser, själva inte inser allvaret i deras agerande i alla försök att tysta mig, att försöka få dokumentären att ” försvinna” etc, att de inte ser eller märker att det finns andra länder som håller ögon och öron öppna mot Sverige.

Och än är det som sagt inte över. För trots Sveriges alla försök att tysta ned allt, så kommer saker ske redan i höst. Och många många står beredda att bevisa hur allt varit, hur allt är.

Det hade varit smartare av detta land att istället erkänna de grova brott mot mänskliga rättigheter som pågår, istället för att försöka dölja dem och visa upp en fasad utåt om våran härliga demokrati och underbara yttrandefrihet, rätten att få vara sig själv. Den där bilden Sverige älskar att måla upp utåt, ni vet. Men som under ytan är en stinkande pöl av förtryck genom b.la myndigheter, som getts en sådan makt att de gång på gång krossar familjer som de inte anser passar in i mönstret. Ja, för så är det, dessa myndigheter styr våra liv via hot, lockelser och mutor. Ffa via hot.
Hot om att “ta” dina barn från dig om du inte gör som de säger och vill. Blir du misshandlad av en man, kan dessa myndigheter ta dina barn pga att du LÅTIT dig misshandlats.
Denna sanning som myndigheterna är livrädda för ska verkligen komma ut och bli synlig för alla.

Radioinslaget jag var med, skapade enorm respons hos lyssnarna. Jag har fått tagit del av responsen ( givetvis anonyma för mig) av några lyssnare, liksom jag fått del av responser och många nya kontakter från utomlands, på dokumentären. Och till skillnad från vissa icke namngivna personer, så har dessa människor förstått att det inte handlar om konspirationsteorier odyl, utan att det är vad det är: sanningen.

År 2018 ( läs gärna hela inlägget, längst ner finns länk till dokumentären)

När Sprocket-ligan sover och maken likaså ( han ska upp tidigt och jaga imorgon), så får jag tid att sitta och fundera och reflektera lite.

Mycket har ju hänt som jag aldrig kunnat drömma om – både hemska saker, roliga saker, sorgliga saker etc – sedan den allra hemskaste dagen i mitt liv.

Många gånger har jag misströstat, stångat mig blodig mot osynliga murar, men på något sätt har jag alltid lyckats klättra över dessa murar. Inte utan hjälp dock.

När Ovidie, efter 3 år, sommaren 2016, skrev sitt mail till mig, trodde jag först att det var ytterligare ett av alla dessa grymma skämt jag utsatts för efter mordet.

Varför skulle en Fransk journalist och dokumentär- filmare från Europas största dokumentär kanal hör av sig till mig och vilja göra en dokumentär om Eva-Marree? Hur kände hon till mordet i Frankrike?

Hon skrev att hon reagerat starkt på mordet, då det hände – och skrev om det i Franska Metro. ( Mordet på Eva-Marree gav genklang över hela världen, det var 36 städer på fyra kontinenter som höll minnesstund samtidigt. I ett flertal av dessa länder ställdes klockor, så de kunde delta exakta tiden – oavsett tid hos dem.)

Ja, aktivisten och kvinnan Petite Jasmine var känd för sin aktivism för allas lika rättigheter och emot våld och stigmatisering.

Den dagen i juni, när Ovidie kontaktade mig, så hade hon följt efterspelet av mordet – och insett att istället för att belysa våldet och stigmatiseringen, så ville man ” sopa henne under mattan”. M.a.o det var knäpptyst! (i Sverige).

Så, i juli träffades vi och gjorde en trailer.

Från november 2017 – februari 2018, spelades dokumentären in.

I Februari 2018 har den premiär.

Det var en mycket mycket tung period när vi filmade. Men ändå; jag har så många ljusa minnen av och från Ovidie och Corentin.

De stunder vi kunde – och var tvungna- koppla bort inspelningen för att öht orka vidare – så blev det många skratt, djupa samtal, vackra foton Corentin tog ute i naturen.

Min tacksamhet för alla de som ställde upp och medverkade i dokumentären, och som jag vet om, kan inte beskrivas med ord.

2018 är året dokumentären kommer visas – och helt ärligt kan jag inte se att SVT inte kommer bli tvungna visa den – det skulle få Sverige att verkligen hamna i dålig dager, mer än de gjort.

För det är inte historien om en obekväm hora som mördas, som rullas upp. Det är historien om hur stigma, myndigheters flathet och egna rädslor och oförmåga erkänna de kan göra fel,som ledde fram till att denna lilla starka, obändiga, kärleksfulla, kloka kvinna tvingades leva i åratal av skräck för sitt liv och sorgen över sina barn!

En kvinna, som fick högsta poäng på högskoleprovet. En vältalig, välartikulerad, intelligent kvinna. En kvinna som kämpade för de svagare, som gav en röst åt de som inte kunde eller fick ha en röst.

En kvinna, som valde sin egen väg i livet och stod fast och rakryggad.

Jag kommer att engagera mig i grupper som kämpar mot kvinnovåld och bristen på hjälp, och hoppas inte alla ger upp pga otålighet att resultat inte kommer fort nog. Grupper som ger kvinnor hopp och sedan sviker dem.

Jag kommer även fortsätta kämpa själv, ensam

För trots allt har jag kommit ända hit – ensam.

Jag kommer aldrig sluta kämpa för kvinnor som Eva-Marree, kvinnor som misshandlas och som mördas.

Så här ska ingen kvinna hamna, i en kista i en kyrka,pga att mord och våld tillåts för INGEN VILLE LYSSNA!

Edit:

Efter dokumentären haft premiär,så blev Arte France nedringda och nedskrivna av 500 000 upprörda, bestört chockerade fransmän. Bara första dygnet. Dokumentären är visad – i dagsläget – inte bara in Europa, utan även utanför.

I mars vann den Amnesty International award category Human rights I Tessalonika. Den har även nominerats till ett antal större dokumentär /film – festivaler.

Men i Sverige…

Nej, där anses den angripa en “helig lag” och vara ” för kritisk”.

Amnesty International Sweden vägrar erkänna priset för bästa film mot brott mot mänskliga rättigheter – eftersom brotten begåtts i Sverige.

Men, den 18/6 kommer en radiodokumentär gjord av SR P1 sändas. Och – om allt sänts som jag fått höra den i förväg – så kan jag lova att blunda kan ingen längre!

Här kan ni se dokumentären

Lösen är FDPMAGNETO

https://vimeo.com/260942933

1 1/2 års berg-och-dalbana känslomässigt.

De här sista 1 1/2 åren känner jag mig utmattad, men samtidigt nöjd, glad och tillfreds, nyfiken, lite orolig, lite rädd.

Mycket har ju hänt, och det har gjort att bloggandet hamnat i skymundan, jag har inte haft ork över, eller ens kunnat finna ord att skriva.

Som de flesta vet, så tog en Fransk dokumentärfilmare från Arte France kontakt med mig i juni 2016. I juli – den 10:e närmare bestämt – dagen innan 3-års dagen av mordet, så träffades jag och Ovidie Raziel ( dokumentärfilmaren mm) och Corentin Coëplet ( kameramannen) för första gången. Det var en vacker sommarsöndag. Gunilla Lundquist följde med som stöd, för jag visste att det skulle bli tungt och svårt.

Den dagen spelade vi in delar av trailern till den tilltänkta dokumentären om Eva-Marree. Både Ovidie och Corentin är verkliga proffs, och fick mig att dels slappna av lite, men kanske framförallt glömma kameran. Jag hade svårt få fram orden, för varje ord bringade fram minnena och känslorna – så det blev väldigt staccato-aktigt. Ibland fick vi bryta p.g a. att vi alla grät, ibland för att byta scen s a.s. Vi filmade ute på Marholmen, strax utanför Norrtälje, ett vackert naturområde med sjöar ( havet?) runt om.

Vi höll på i c:a 6-7 timmar, så det blev en lång dag med mycket känslor.

Dagen efter, på årsdagen, träffades jag, Ovidie och Corentin igen inne i Norrtälje, för lite mer filmning. Med mig hade jag – på begäran av Ovidie, som älskar hundar – med mig ” systrarna “, som skötte sig exemplariskt. Senare samma dag träffades Ovidie och Maria och fortsatte med trailern.

Då var det ännu inte ens säkert att det skulle bli en dokumentär alls, eftersom alla tv-bolag måste genomgå vissa procedurer för att bestämma ” ja ” eller ” nej “. Dock skedde allt i rekordfart – istället för tre månaders malande genom procedurer, så bestämdes att det skulle göras en dokumentär på bara två veckor!

När vi i början av november, skulle påbörja själva dokumentären, så visade det sig att vår ena tik – Puck, en av systrarna, tjuvparning sig med vår hane Dexter och var dräktig! Kändes som lite taskiga timing minst sagt. Vi filmade några dagar, sedan for Ovidie och Corentin hem, för att återkomma i slutet av november för att filma lite längre.

Den 23/11 födde Puck 15 friska små valpar. Helt komlikationsfritt och lätta förlossningar. Sista valpen – en liten hane – fick namnet ” Oh-no!” p.g.a antalet valpar som låg där tillslut. Det var ju bara att börja stödmata alla 15, för att hjälpa Puck och avlasta henne så mycket som möjligt.

Sedan fortsatte filminspelningen fram till januari/ februari i år.

Det var mycket påfrestande psykiskt, då alla minnen revs upp igen, alla känslor kom rasande in över mig. Speciellt ett inspelningstillfälle tog väldigt hårt.

I juni i år åkte jag in akut på sjukhuset och det visade sig jag hade en inflammation kring vänster njure. Mina njurvärden har snabbt försämrats, och bi-sjukdomar i samband med Adpkd:n börjar ” dyka upp”.

MEN jag har, tack vare Ovidie ffa, fått en chans på miljonen att berätta Eva-Marrees historia och hålla mitt löfte till henne. Och hennes vänner och de som kände henne via hennes aktivism, har bidragit på ett sätt som är ovärderligt!

Dokumentären har premiär i februari nästa år. 2018 alltså.

Ja, Eva-Marree, resan mot att din historia berättas kommer fortsätta.

4 år idag

Sedan du slets bort från oss så brutalt. 

Sorgen, smärtan och saknaden är inte mindre. 

Minnena från hur brutalt han tog ditt liv är fortfarande lika levande inom mig, känslorna tumlar runt runt i en ständig virvel. Jag vet, via vittnesmålen, hur du bad för ditt liv tills du inte kunde få fram några ljud. Jag vet att han höll upp dig och fortsatte hugga dig – gång på gång – när du inte längre kunde stå upp. Då hade han jagat dig NIO METER och huggit dig med iniven hela tiden. 32 knivhugg, en minut. En minut högg han dig. En lång minut. Sedan…

Du kämpade för ditt liv fortfarande i ytterligen en minut, kämpade för att andas, men båda dina lungor var punkterade och fylldes sakta med ditt eget blod. Vittnet som tog dig i din famn denna sista minut i ditt liv, berättade om skräcken i dina ögon, innan de slocknade då ditt liv runnit ut.

Joels advokat ville få det till att det saknade betydelse, då han sa att du ” inte lidit nog”, då han sa att ” andra minsann lidit mer ” än du gjorde. Det var ” förmildrande” i hans ögon, för mördaren – och obetydligt för dig, och vi som blev kvar med skräcken inför vad du måste genomlevt dessa sista minuter i ditt liv. Du led inte nog… Vem fan kan ens säga något sådant???

Och varför var dina solglasögon – 2 par – utslängda på gruset? Försökte du slå mot honom med väskan? Ingen har kunnat förklara varför innehåll i din väska låg spridda utanför, men väskan själv ställd prydligt vid trappen där han anföll dig bakifrån. Kanske en obetydlig detalj jag fastnad vid – att dina solglasögon, båda paren – låg på grusgången.

Idag dök några statusar upp i mitt flöde, minnesdagen.

Den första minns jag idag. När jag skrev den hade poliserna just sagt att du var död. Jag vände ryggen åt dem, skrek att det inte var sant, att de tagit fel på person. Jag ville att någon – vem somhelst – skulle säga att de ljög, att du var därute, hos någon. Men ingen kunde yttra de orden….

Senare på kvällen skrev jag detta, ihopp om att du skulle svara och säga att det inte var sant, att du var välbehållen.

Du kunde inte svara….

Hur är det med nerverna?

Inspelnig 10 Juli 2016. Arte France/ Arte Germany, med Ovidie Raziel och Corentin C. Foto: Gunilla Lundquist

Jag är jättenervös inför när dokumentären släpps. Väntan på realesedatum är nagelbitande.

Nervös inför hur den kommer mottas av de som ser den. 

Hur kommer folk reagera? Kommer de lägga fokus på att Eva-Marree var en sexarbetare och därmed döma henne? Så som så många redan gjort. Eller kommer de – vilket jag hoppas – förstå att Eva-Marree främst var en ung kvinna, dotter, mor,vän, som sveks så oerhört av myndigheterna pga sitt eget livsval? Och som fortsätter svikas, hånas och trampas på efter sin fruktanvärda död av samma myndigheter som dömde henne till döden genom att stigmatisera, svika och fördöma henne?

Ja,för det var det dessa myndigheter gjorde: de dömde henne till döden. Varför? För att hon – med all rätt – ansåg att henes kropp var hennes, liksom hennes själ, tankar och hela väsen. Att hon som kvinna hade den rätten att bestämma över sin egen kropp. Hon skadade ingen, hon skadade inte sig själv. Hon gjorde medvetna val, satte upp sina egna villkor. För detta blev hon dömd till döden av myndigheterna, som valde krossa hennes liv fullständigt pga sina fördömanden, antaganden baserade på lögner ffa från en man de själva var och är, livrädda för, stigmatisering, fördomar. 

Man kan ju fråga sig hur sagda myndigheter tillät mördaren stanna på platsen där Eva-Marree skulla återanknyta till sina barn, efter mördaren bedrivit umgängessabbotage i flera år – med sagda myndigheters goda minne och hjälp, när de själva visste hur farlig han är, och hur rädd Eva-Marree var för honom, då han hotat henne till livet fler gånger än man kan räkna. De utsatte inte enbart Eva-Marree för direkt livsfara, de utsatte barnen och de som arbetade på Cederängen för detsamma. Det bevisas inte minst av att Joel högg L.L i halsen.

Joel hade sagt vid ett flertal tillfällen till andra att han en dag skulle döda Eva-Marree, så detta mord var ingen ” impulshandling” så sett, snarare var det planerat, men i stunden en impuls, skapad av Joels hat att sonen ville sitta med sin mor och sedan hålla hennes hand. 

Men myndigheterna valde helt blunda för de hot Joel uttalade. T.om i polisförhören efter mordet så säger ju Minna Wattavaara  ( Västerås barn & ungdom)- som själv anmält Joel 3 ggr på samma höst, för våld och hot mot tjänsteman att ” Nej, vi har aldrig sett Joel visa våldsamma tendenser”! Hur går det ihop? Och varför ifrågasatte ingen detta?

Hon visste att hon skulle bli mördad. Första gången vi träffades visste hon det. 

Hon sa det med ett lugn: 

“Han kommer mörda mig.”

Hon var klädd i ljust och hon var vacker. Vacker som en ängel. Jag körde henne till Stockholm, hon satt i baksätet och pratade om livet. Men mest pratade hon om politik. 

Hennes intellekt var lika förbluffande som hennes skönhet och hennes lugn inför det kommande mordet. 

Ibland föll något mörkt över henne. Det var när hon tänkte på barnen. 

Det var hennes sorg. Att hon aldrig fick vara mamma. 

Hon städade aldrig undan deras leksaker. Sängarna stod kvar och dockorna låg där de släppts på golvet och bredvid en kudde satt en nalle. 

Det var ett avtryck i kudden. Ett avtryck efter ett barnhuvud. 

Jag undrade om hon brukade gå dit och känna om deras doft fanns kvar. 

Barnen var hos pappan. 

Pappan hade psykiska problem, missbrukade, var dömd för våldsbrott och hotade att mörda henne. 

Han hade tagit barnen.

Och samhället tillät honom att göra det.

En våldsman måste väl ända vara bättre än en hora?

Var det så de tänkte?

Jag skjutsade henne till Stockholm för att hon skulle träffa en kund. En person som hon själv hade valt att ha sex med. Hon tyckte om att ha det så. Att sätta upp sina egna regler – och få betalt för det. 

Genom att jobba några timmar på annan ort kunde hon också vara en mer närvarande mamma. Hade hon tänkt. 

Nu fick hon inte vara mamma. 

Fick inte leva.  

Det fick han. 

Han fick vara pappa. 

Fick ha sin frihet. 

Tills han en sommardag tog upp en kökskniv och högg sönder henne. Högg och högg sönder hennes ansikte och hennes kropp. 
Nu hade han mördat henne. 

Det hon hela tiden visste skulle ske men som ingen lyssnade på hade nu hänt. 

När jag fick veta tänkte jag att det måste finnas en vackrare plats någonstans för en sådan som du. 

Att det måste finnas en mer rättvis plats någonstans för en sådan som du. 

En plats som är mer rättvis än denna, där kvinnor blir mördade av sina män och ex-män trots att de hela tiden säger att det ska hända.

Vackra du, jag hoppas att du är på en sådan plats. 

Jag har aldrig glömt dig. 

Har aldrig glömt det brott samhället begick mot dig. 

Det brott som samhället fortsätter begå mot kvinnor. 

Hade du levt så vet jag att du hade stridit för dem.

// Magda Gad, journalist/ 2016. 

” Han ville ju bara försvara sin heder…”

När kvinnor, ffa unga kvinnor, försvarar mördare börjar jag bli alltmer orolig. Att, utan ha tagit reda på fakta, uttrycka att ” nu förstår jag, hon var ju en hora och han ville bara försvara sin heder” får mig att må illa.

Joel har ingen, och har aldrig haft någon heder att ” försvara”. 

Denna mördare/slaktare stod och valde kniv i tio minuter -minst – innan han smög nerför trappen och anföll bakifrån med kniven. Eva-Marree försökte komma undan och kröp, kravlade,reste sig och lyckades ta ett par steg – nio meter – medans han fortsatte hugga och hugga med kniven.

Han högg av hennes revben vid fästet, bakifrån – så våldsamma var de 32 huggen. Kan ni ens föreställa er med vilken kraft han högg??  Och hur Eva-Marree kämpade för sitt liv?

Och ni vill kalla den slakt ” ett försvar av sin heder”?!

Hur kan ni ens i tanke försvara denna mördare?

Det är fulkomligt obegripligt att kvinnor kan försvara och försöka rättfärdiga mord på andra kvinnor. Får det er att må bättre? Att känna er som bättre människor? 

Och sedan detta med att sitta och raljera över mäns våld mot kvinnor? Vad är det? Är det något att skämta om tycker ni? 

Hoppas ni tycker det är lika roligt den dagen ni själva kanske råkar ut för det, den dagen ni plötsligt inser att ni kommer leva resten av era liv under mordhot, konstant skräck, känslan att aldrig veta när utan bara att ni en dag kommer mördas.

Det är med kvinnor som ni,som försvarar mördare, raljerar om misshandel och våld, som möjliggör att våldet kan fortsätta. Ni rättfärdigar det, ni tillåter det, ni öppnar upp för det.

Rätt ska vara rätt – men sanningen är värre

Efter jag insåg att obduceringsbilderna på Eva-Marre cirkulerar på nätet, skrev jag ju ett ilsket inlägg ang att obduktionsbilder släpps med FUP.

DETTA MÅSTE JAG KORRIGERA!!

Efter att ha ringt runt till diverse instanser, något jag är den första att erkänna jag borde gjort direkt, så fick jag veta att dessa bilder ALDRIG NÅGONSIN SLÄPPS TILL ALLMÄMHETEN! 

Många av dem jag talade med blev direkt chockade när jag berättade om den omfattande byteshandel med obduktionsbilder på mördade barn och kvinnor ( kanske på mördade män också, det vet jag inte, för jag såg enbart namn på barn och kvinnor.) 

Obduktionsbilder får inte ens behållas på datorer, utan läggs direkt på USB, i ett försök att förhindra de kommer ut. Detta efter debaclet med Arbåga-barnen. När det kommer till FUP, så tas de bort och läggs i mappar som är sekretessbelagda forever.

Så, att sådana bilder finns “ute” tyder på att ett allvarligt brott begåtts, och de som har tillgång till bilderna: släktingar, advokater, obducentpersonal, polis, de som jobbar inom rättsväsendet – bland dessa finns grova brottslingar som säljer bilderna! Ja, för det är ett grovt brott. Liksom det är ett grovt brott att obehörigt inneha dem och sprida dem. 

Nu skyltar knappast dessa nekrofil / pedofiler med vad de är för äckelkryp, men det kan som sagt vara din nära släkting, din nära vän, en bekant etc etc. 

Det är så vidrigt att ens tänka tanken att någon sitter och säljer dessa bilder, i synnerhet som det är mer sannolikt att personen är någon i förtroendeställning än att det är en släkting, som sysslar med detta! 

Jag hoppas att dessa äckel blir påkomna, de tror sig nämligen vara säkra bakom sina Flashbacknick, de tror det är omöjligt att spåra dem. Och att de och de as som säljer bilder en dag får sitt straff. 

Berörda instanser blir mer och mer medvetna, vilket kommer försvåra denna sjuka handel, då säkerheten kommer ses över om och om igen tills inga läckor finns mera. 

Hur skulle du själv känna?

Jag vet inte om det är en ny “trend”, eller om jag helt enkelt inte velat inse/ förstå / kunnat föreställa mig det, men jag trodde förundersökningar var sekretessstämplade för evigt. Så är inte fallet alltså.

Att domarna blir offentliga är inte något konstigt, men att släppa förundersökningar till allmänheten? I dessa står ju ex alla vittnens namn, adresser,födelsenr etc.  Och som om inte det vore nog, så släpps tydligen brottsplatsundersökningen med bilder från obduktionen!

Det sitter alltså sjuka individer och tittar på obduktionsbilderna helt lagligt, skriver sjuka sexuella anspelningar på dessa bilder!

Jag minns hur jag kände när jag hörde om barnen i Örebro, hur bilderna från obduceringen spreds. Av det som sades då, trodde jag att detta var olagligt. Och sedan Eva-Marre mördats, har detta varit en skräck: att dessa bilder ska hamna i allmänhetens händer på något vis. Jag har inte sett dessa bilder, vill inte se vad odjuret gjorde mot henne, det jag såg när jag tog farväl vid kistan var mer än nog. Och nu får jag alltså veta att bilderna sprids på nätet – fullt legalt ( efter vad jag läst och förstått). Och dessa sjuka kommentarer om hur dessa omänniskor, varelser sitter och har sexuella drömmar! OM MIN MÖRDADE, SÖNDERHUGGNA DOTTER, LIGGANDES PÅ ETT OBDUKTIONSBORD!!!

Och jag gråter och undrar om denna yttre mardröm någonsin ska ta slut, den skapad av näthatare, sjuka nekrofiler och sjävrättrådiga sk människor.

Nej, det är inte bara bilder på Eva-Marre som sprids och fantiseras om, det är bilder på Engla, på Jessica, på Helen – ja, på många mördade barn och kvinnor!

Det värsta är, att just dessa personer som gömmer sig bakom nick och tror sig vara onåbara, kan vara din granne, din son, din far, en annan nära släkting eller vän.

Men varför, varför? Hur kan dessa bilder bli offentliga? Hur kan det tillåtas att mordoffer VÅLDTAS OM OCH OM IGEN??!! Och hur mycket ska vi anhöriga behöva ta av dessa övergrepp på våra älskade? Ni sätter mördaren i fängelse, ni skyddar honom på alla sätt, med alla medel. Ger honom hjälp via psykologer och mediciner, ni låter honom diktera villkor. Men vi – offer och anhöriga – kastas åt sidan som gamla sopor som måste döljas pga era brister att skydda de som mördats. Ni skamlägger oss genom att vända ryggen till och säga att iom rättegången är över så är ALLT ÖVER och vi anhöriga ska ” glömma” den/ de vi mist så brutalt. Samtidigt lämnar ni ut bilder på våra sargade mördade barn / systrar / mor etc för alla som vill, att beskåda. För att våldtas om och om igen!

Ni kastar ner oss i den bottenlösa ensamhetens mörker, och fortsätter trampa ner oss.

Och ni som älskar att läsa FUP och se bilder på mördade sargade barn och kvinnor: HADE NI NJUTIT LIKA MYCKET OM DET VAR ER SYSTER, MOR , DOTTER????

Hade ni klarat av att höra det om dem, som ni skrivit om andra? Skulle ni vilja att ERA barn en dag skulle hitta bilder på sin mördade mor, syster – med era kommentarer? 

Jag hoppas vid gud att mina barnbarn ALDRIG kommer hitta och se detta! Vilket blir svårt att undvika då ni länkat till deras mors namn! 


( och ja, jag kan skriva så, eftersom ni redan ställt till med denna obotliga skada.)

Jag har under några dagar funderat på vad jag ska skriva om, när jag nu efter långt uppehåll tänkte börja blogga igen. Jag har ju medvetet låtit bli att skriva under tiden den Franska dokumentären gjordes, och under den tiden den bearbetats och redigerats, för att inte råka avslöja något som kanske inte skulle avslöjas gällande arbetet med den.

Men nu är den färdig.

Under den sista tiden av inspelningen, gjorde Ovidie en intervju – och blev intervjuad – av VLT, Västerås lokaltidning, den som trashade Eva-Marre så totalt direkt efter mordet, den tidning som så klart och tydligt ansåg att Eva-Marre hade sig själv att skylla att hon blev mördad. Och att hon visade på sexarbetares ” egoism” via detta, genom att förstöra barnens liv, men ffa stackars Joels liv, genom att ” tvinga honom” mörda henne.

Och där dyker ett ” fenomen” upp, som växt sig starkare på sista tiden. Ett fullkomligt obegripligt fenomen egentligen, men ett som funnits i samhäłlet i alla tider.

Den fördömandekvinna

Denna kvinna finns överallt, den som bara måste slå ner på andra. Den som tror sig stå över alla andra. 

Den som med förakt ser på kvinnan som fastnat i ett förhållande av våld. Den kvinnan som inte kan eller vill lyssna – för det är lättare och bekvämare att vara fördömande. 

Den kvinnan som anser att misshandlade kvinnor får skylla sig själva, eftersom de är så ” dumma ” som inte lämnar mannen, för det skulle hon minsann själv göra! Dessutom anser den fördömande kvinnan inte sällan att den missshandlade kvinnan är en urusel mor, om barn finns i förhållandet, och ringer gärna in en orosanmälan. Att den fördömande kvinnan i dessa fall gör allt mycket värre för den utsatta kvinnan bekymrar dem inte ett ögonblick. Att mannen som misshandlar med stor sannolikhet anser att det är den utsatta kvinnan som ” dragit in ” myndigheterna och därigenom svikit honom, han som ” gör allt” för henne, finns inte på den fördömandes världskarta. Att våldet trappas upp och kan leda till mord – det tycker inte den fördömande kvinnan är ett problem. För antagligen har hon hört från myndigheterna att hon gjort ” rätt”, för mer än en gång har det visat sig att myndigheterna själva har synen att en misshandlad kvinna är en dålig mor, som låter sig misshandlas!

Istället för att hjälpa den utsatta kvinnan, som kanske inte vågar ropa på hjälp, för hon vet att hon blir ” dömd”, så tar mam alltså hellre barnen – om inte kvinnan är stark nog att kräva hjälp för sig och barnen. Vad nu den hjälpen består av… En tid på kvinnohem, och sedan får de klara sig själva, med förövaren där ute, väntandes.

Den fördömande kvinnan tycker alltså även att en kvinna mördad i ett relationsmord har sig själv att skylla, att mannen ” gjorde rätt” som mördade henne.

Den fördömande kvinnan har ingen ålder, hon kan vara en främling, en vän, en släkting.

Hon kan fördöma min dotter ex och säga att Eva-Marre ” drog skam” över oss alla, genom att hon var sexarbetare. Den fördömamde kvinnan kan ondgöra sig över att Eva-Marre ” visade upp sig” ( Eva-Marre var mycket stolt över sin kropp och sitt utseende – med all rätt ) och tog betalt för det. Samtidigt som den fördömande kvinnan kan spendera timmar framför spegeln, provandes olika outfits och poser medans hon fotar sig själv med mobilen. Trutar med läpparna, putar ut med baken,  försöker samtidigt puta ut så mycket det går med brösten ( helst ska de nästan ramla ur tröj/linne linningen) försöker sminka sig så de får de där stora barnaögonen etc – för att få ett dagens instafoto.

Så skriver dem fördömande kvinnan om sina små barn…. Samma fördömande kvinna som anser att Eva-Marre och andra kvinnor som stolt visar upp sina kroppar, är och var ” urusla mammor som bara tänkte på sig själva”.

Jag undrar vem som såg efter dessa kvinnors små barn, undertiden de provade outfits och poser och fotograferade sig i spegeln för dagens instabild….