EN ÄNGELS ANKOMST

Som jag berättade i tidigare inlägg,  så har en trailer spelats in i Juli,  inför en kommande dokumentär om Eva-Marre. Jag berättade aldrig då vilka som gör denna dokumentär. Men nu så är det officiellt:

Det är Arte France/ Arte Germany som gör dokumentären. För er som inte vet,  så är de bolagen de största inom dokumentär filmning i Europa ( och är ledande världen över.)  Lite ironiskt är att även Sverige har en del sammarbete med dem,  men har inget att säga till om här. 

Jag fick också veta att trailern skickats in till IDFR,  som är världens största dokumentärfilmfestival – och om de antar dokumentären går den ut över hela världen!  En både hisnande och lite skrämmande tanke. 

Även om inte IDFR antar dokumentären ( man måste ju vara realist också,  mitt i glädjen och hoppet) så kommer dokumentären visas i många länder. 
I denna dokumentär kommer allt tas upp, hur det började med att barnen togs på falska grunder,  vem/ vilka som ligger bakom. Hur mordet möjliggjordes,  hur Joels hat piskades upp,  varför alla så tydliga signaler på hans ” livsfarliga sjukdom” som det står i RPU:n blundades för. Hur barnen kunde sättas i denna mycket störda, missbrukande mannens vård. Om varenda en av vårdnadsrättegångarna,  där fler än en ifrågasatt Eva-Marrees advokat flathet,  den charadliknande rättegången efter mordet,  trakasserierna gentemot mig. Barnens utsatthet. Ja – allt. 

Ibland är jag glad att jag är lite av en hamster och att jag sparat alla papper,  inte bara gällande Eva-Marree,  utan även en viss annan persons förföljelse och trakasserier gentemot mig genom åren,  där hon försökte  göra mot mig, det hon gjorde mot Eva-Marree. 

Hon kan ljuga sig blå om allt,  utom sitt eget namn på papper. 
Men denna dokumentär är ingen hämnd gentemot henne, utan om en liten, varm ,klok, stark kvinna: Eva-Marree. 

Den blir också ett slags arv till hennes barn,  där denna sanna historien om deras mor berättas. Om hennes kärlek till dem. 

Efter tre års kamp är det alltså nu officiellt: Eva-Marres röst och berättelse kommer att höras! 

Efter tre års kamp, och lite känslor

Efter tre års kamp att få upprättelse för Eva-Marree, hennes barn och även mig själv, så har något fantastiskt hänt!

Jag har stångat mig blodig för att få någon – vem som helst egentligen – svensk journalist att ta tag i och granska allt som hände Eva-Marree medans hon levde, i samband med mordet och det som hänt efteråt. Men ingen har vågat granska detta.

För lite drygt två månader sedan, blev jag kontaktad av en journalist / dokumentärfilmare från ett annat Europeiskt land, en kvinna som följt mordet från början och som reagerat starkt på ” allt som hänt”, men också enormt mycket på det som inte hänt. Hon frågade mig fall jag var intresserad av att låta göra en dokumentär, där hela sanningen kommer fram i ljuset.

JA! JA! svarade jag och började gråta av lättnad och glädje. NÅGON hade lyssnat, och nu var tiden mogen att få fram allt.

För två veckor sedan träffades vi och filmade in en trailer för tv-bolaget i fråga, och något som normalt tar månader att få svar på: “Ja, vi gör detta” eller ” Nej, detta är inte intressant”, av tv-bolaget, blev inom loppet av tre veckor ett ” Det här måste absolut göras och berättas om”.

Denna kvinna är inget mindre än en ängel som visade sig. Det är så ofattbart, så enormt, så fantastiskt!

Jag hade inte räknat med hur detta skulle påverka mig, hur tungt det skulle kännas, att alla minnen och känslor skulle komma så starkt. Men det är som att återuppleva det  som hänt de tre senaste åren, och det gör ont.

Men jag är fast besluten att genomföra detta, det är ett löfte jag gav Eva-Marree: att berätta hennes historia. Men det är inte enbart det, detta handlar om andra kvinnor som hamnat i, hamnar i och kan komma hamna i som Eva-Marree.

När jag bett människor omkring mig att respektera att jag mår dåligt och är låg p.ga alla minnen och känslor, så vet jag inte om de väljer att missuppfatta detta, eller bara inte klarar att jag säger att nu orkar jag inte hålla er under armarna, jag har fullt upp att hantera det som händer inom mig själv.

Under tre år har jag fått höra att jag ska “släppa” kampen om upprättelse för Eva-Marree, att jag ska “glömma”. Under tre år har jag tvingats att hålla sorgen inom mig – bloggen har varit min enda ventil.

Människor har vänt ryggen och gått, för det är för “tungt” för dem. Det är “fel” att ens säga att jag har sår på insidan som aldrig kommer läkas. Sår orsakade av mordet, av hatet emot mig, Eva-Marree och barnen. Sår skapade av människor som på fullt allvar tror att detta är något man kan ” glömma” och bara gå vidare från. Det är inte så verkligheten fungerar.

Det är heller inte så, att mordet styr livet. Eller att jag går omkring med “offerkofta” och lever i självömkan. Eller försöker “ursäkta” mig på något vis.

Jag är glad att jag inte lyssnat på dessa människor – för idag, efter tre år i motvind – så kommer sanningen fram. Inte via en blogg enbart, utan via en dokumentärfilm där allt noga granskats innan det tas upp. Det gör ju det en aningens svårare för de som skriker ” lögnare! lögn!” att skrika just dessa ord, och försöka dölja sanningen.

Sedan finns det givetvis ett antal underbara människor som finns i mitt liv och som jag aldrig skulle vilja vara utan.

 

Det är inte alls så här det ska vara

1133250-bigthumbnail

Det var inte alls så här April 2016 skulle vara – det var inte alls så här vi planerade den 17 April 2016. Du skulle inte vara borta, du skulle inte vara död.
Vi skulle ju fira din 30-års dag med pompa och ståt – fira att – som du själv sa: att du tog steget in i den verkliga vuxenvärlden.

För tre år sedan satt vi och planerade middagsmeny, tårtor, ostbrickor, vin. Var vi skulle vara. Lite nådigt så skulle jag och Uffe få komma och fira dig redan på morgonen med den där Mascarponetårtan du tyckte så mycket om. Resten av dagen och kvällen skulle gå i vänners lag – och middagen jag skulle laga. Din favorit-rätt – vegetarisk variant såväl som “orginalet”.

Du skulle inte vara död, mördad, slaktad.

Du skulle leva, vara varm. Inte ligga kall i marken.

Det var inte det här som skulle bli din 30-års present.
11065005_664853253641987_1777410147_o

Ditt kors, som jag väntat med att sätta upp till i år – väntat med till din 30-års dag. Jag bryr mig inte om fall andra tycker det är konstigt, jag vet att du förstår, och det är huvudsaken.

Du tyckte att  vi skulle göra den där resan till Egypten, som du köpte åt mig 2012, men som inte blev av. Du sa alltid att du skulle åka dit med mig, att du ville att jag guidade genom faraonernas invecklade historia. När jag berättade för dig om Hathepshut så blev Deir El- Bahri en plats du bara måste besöka. Du ville se denna starka och fascinerande kvinnliga Faraos tempel.

Jag reser dit med dig i mina drömmar. I mina drömmar är du med mig, i mitt hjärta, mitt minne, i mina tankar är du för alltid levande.

Jag saknar dig så jag går sönder, du skulle inte vara död – du skulle leva och vi skulle fira din stora dag.

 

” Du och din förbannade hor-dotter har förstört livet för så många”

Tankfulla

Senast i december förra året, strax före jul, fick jag dessa ord kastade i ansiktet. Det tog hårt.
Jag fick då höra av min käre svärmor en lång harang om hur jävligt det var att Eva-Marree låtit sig mördas ( alltså: återigen låtit sig mördas , som om hon bad Joel om att mörda henne! ) och hur jag i.om detta dragit in hennes stackars son i en sorg han inte har med att göra alls. Varför skulle han drabbas när det inte ens var hans barn?

 


Hon har väl en egen pappa som ska ta det där, min son ska inte behöva lida för någon annans unge. Du har ingen rätt att dra in honom i en sorg som inte angår honom alls. 

Jag försökte förklara för henne, att jag inte påtvingat honom något alls. Att Eva-Marree inte hade för avsikt att “låta sig mördas för att “skada” honom”. Men nej, hon var helt inställd på att allt som hänt var för att “skada” honom.

Med hennes nådiga tillåtelse så kunde jag få sakna mina barnbarn – men att sörja min dotter? Absolut inte! 

Det kanske kan låta både löjligt och “ofarligt” – men denna kvinna är fullt övertygad om att jag – och Eva-Marree – med vilja förstört och förstör livet för min man och hans barn.

Varifrån kommer detta? Hur kan någon ens säga sådana saker?

Hon är ju inte den första – redan från den stund Joel mördade Eva-Marree, så blev ju han det stackars offret som tvingats mörda henne och därmed förstöra livet för honom och hennes barn. Sociala i Västerås tyckte det var höjden av fräckhet att hon låtit sig mördas på deras utsedda säkra plats – med deras kniv. Och i processen nästan fick en assistent mördad. Och et värsta av allt: Eva-Marree lät sig mördas brutalt framför sin son! 
Jag har behandlats på ett sätt som jag inte önskar någon som genomgår ett liknande trauma: med förakt, med total brist på respekt för den sorg jag har, för den chock jag hamnade i. 
1. Sociala försökte stoppa begravningen
2. Jag blev ljugen för från första stund
3. Jag möttes dagligen av rubriker och artiklar i VLT där de totalt svartmålade min dotter – oemotsagda. Jag försökte prata med chefredaktören – men fick till svar att de ” minsann skrev vad de ville – och hon var ju bara en hora, det visste de eftersom de läst ( sekretesskyddade ) papper från soc.”
4.Rättegången var en fars med fokus på ” offret Joel”.
5. Mina vapen togs baserat på att jag utgjorde en fara för dem som hotade mig! Jag fick kämpa i 14 månader för att få dem tillbaka – och i processen visade det sig att polisen gravt misskött ärendet från start – de hade ens inga skäl som var starka nog att ta mina vapen.
6. Mina påpekande om att jag hotats viftades bort med att det ju handlade om “småbus”. ( Med tanke på allt som skett senaste året – med brutala mord begångna tillsynes “vanliga om än lite tillbakadragna” personer – så borde dessa för polisen “kända småbus” hot tas på mera allvar – kan man ju tycka.)
7. Näthat i massor – inkl. mail och PM
8. Mina syskon som skickat mail med innehåll som enbart går ut på att förnedra mig, b.la till organisationer Eva-Marree varit med i.
9. Jag blir anklagad för att “bära offerkofta” – för jag är inget “offer” i detta – jag vill ju bara “tjäna pengar (!?)” på mordet på min dotter
10. Jag får inte vara glad – då sörjer jag inte nog. Jag får inte sörja – då förstör jag andras liv.

Ja, alla dessa punkter + mera, har jag fått kastat på mig, i en tid när jag behövt få sörja. Komma till insikt, försöka förstå det som inte kan förstås.

Och jag är så less på att tvingas lägga energi på att förklara att Nej! Jag bär ingen offerkofta! Nej! jag tycker inte synd om mig själv!

Det är en enorm skillnad på självömkan och sorg.

Och därför undviker jag numera att ha kontakt med folk, jag undviker att ens andas min dotters namn: för jag orkar inte längre bli anklagad för att “förstöra” någons liv p.ga den oerhörda sorg jag känner. Den saknad jag känner. Hur ont det gör inom mig. Det är något dessa personer tagit ifrån mig; att våga sörja öppet – istället har de fått mig känna skam över den sorg, smärta och saknad jag känner.

Hoppas ni är nöjda nu, när ni lyckats sparka på någon som redan ligger, och som legat en lång stund. Att ni knäckt min vilja att leva, tagit ifrån mig förmågan att känna glädje utan att må dåligt av dåligt samvete över det. För att ni gett mig grava sömnsvårigheter. Tack för att ni gjort mitt liv till ett än större helvete!

För en månad sedan – när den sista “knuffen” kom, från svärmor, så slutade det nästan i skilsmässa – och det är inte säkert att vi kommer fortsätta leva ihop i fortsättningen. Så illa har ni skurit mig, så djupa sår har ni gett mig.

 

Hoppas ni är nöjda med ert verk nu.

 

 

Från 13 augusti 2013

Klicka på länken och lyssna.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=5615805#

En liten minneshyllning till Eva-Marree

Igår var det två år sedan vi tog farväl i kyrkan av Eva-Marree. Igår hade jag inte ork till annat än minnas henne och den dagen. Många tankar som for igenom mig, många minnen.

Ett minne som verkligen etsat sig fast är något en mycket nära och mycket kär vän till Eva-Marree skrev på sin FB efter begravningen.

Jag har aldrig förr hört en präst ta ordet sexarbetare i sin mun, och det i samband med att han även sa att allt Eva-Marree ville var att sprida kärlek

Men så var det, denne underbare präst hade läst Eva-Marrees blogg b.la och läste stycken ur den, han betonade att hennes val av liv inte var “felaktigt”, han fördömde henne inte. Istället belyste han just kärleken och styrkan i att våga sprida värme och kärlek. Och hur hatad man kan bli för att våga göra just det.

För tvåtusen år sedan levde en man , sa prästen, och allt denna man ville var att sprida kärlek till sin näste, att lära oss alla att älska varandra oavsett vem vi är. Denne man hatades och fruktades och slutligen mördades han. Liksom Eva-Marree blev mördad för att vilja sprida ljus, kärlek och kunskap.

Jo, jag vet mycket väl att det finns många som tagit anstöt ( minst sagt ) för just dessa ord han använde – och för att han vågade prata i kyrkan om sexarbetarens betydelse när det kommer till kärlek och ljus i tillvaron. juste det där som är så “fel” att prata om – då detta är ett “skammens ämne”.

Och reaktionerna lär inte vänta på sig – men de kom från folk som inte ens närvarat på begravningen.

Den där begravningen var ju bara en enda lång hyllning till en hora

Dessa näthatare var snabba hugga från början – redan samma dag Eva-Marree mördades – och det har inte avtagit än idag. Men, ja, om man vill uttrycka det så om begravningen så stämmer det. Det stämmer att begravningen var en hyllning till en otroligt varm, kärleksfull kvinna. En kvinna som med all rätt ansåg att hennes kropp var hennes, hennes känslor var hennes, hennes kamp för rättvisa var en kamp för alla. Hon var ödmjuk, hon var varm, hon var ett ljus i mörkret för många. Detta tycks ha retat många – varför? Eva-Marree var stark – oerhört stark, men också svag och mjuk. Hon hade känslor precis som alla vi andra. Ingen av oss kan nog någonsin förstå under vilken press och skräck hon levde pga hoten från Joel. Ingen kvinna ska behöva avtvinga sin bästa och närmaste väninna, eller sin mor ett löfte ” berätta min historia när han mördad mig”. Inte bara en gång avtvingade hon detta löfte, utan flera.

Både jag och Eva-Marrees väninna ( och flera med oss ) har försökt hålla detta löfte, men ingen är beredd att lyssna, eller vilja ta tag i det och belysa det som hänt. I synnerhet inte när de hör att hon var sexarbetare. Och att Joel är från Uganda.

Men Eva-Marree var inte enbart sexarbetare – hon var så mycket mera: hon var en kämpe, en förkämpe, hon slogs för de svaga, hon gav röst åt de som inte vågade tala. Hon var intelligent, hon var vältalig, hon var påläst.

Skulle jag ta bort ordet ” sexarbetare” när jag beskriver henne, så skulle folk reagera annorlunda – så mycket har jag förstått. Men det tänker jag inte – för jag tänker inte plocka ner Eva-Marree i delar för att det ska passa andra bättre.

Vissa av Eva-Marrees sk “familjemedlemmar” , de där som påstår att de är hennes ” bevakare” nu när hon är borta – de där som ska “bevaka” att hennes minne inte besudlas av mig – genom att de sitter och skriver till folk att jag är ” psykiskt sjuk” mm – de skäms över Eva-Marree val av liv.

Men vad de borde skämmas över är inte min dotters val av liv – utan sina egna val att till varje pris dölja just den skammen de känner över den person de säger sig ha älskat helhjärtat.

Det här är Eva-Marree, det här är hennes egna ord. Kan ni säga emot dem? Kan ni hata henne för dem?

Eva-Marree var ljuset för många – på många olika sätt. 

Näthat

12843585_s

Jag kan inte svära mig fri från att hata, absolut inte. Jag hatar Joel, jag hatar Linda. Men – jag sitter inte och startar tråd på tråd på Flashback, eller matar Exponerat, Fria Tider mfl liknande slasksidor med ” information” för att piska upp hat.
Linda och Kevin ( Eva-Marrees moster och morbror ) sitter och matar nämnda sidor med sitt hat gentemot mig OCH Eva-Marree själv – såsom “närstående väl insatta i familjen”. Ja, de t.om sitter och letar rätt på organisationer Eva-Marree varit medlem i och skriver mail till dem i desperata försök att svartmåla mig och framhäva sig själva. Ska jag känna mig smickrad över att de spenderar så många timmar vid datorn för min skull?

Att de i samma veva förnedrar Eva-Marree har aldrig slagit dem in – deras hat och vilja att krossa än mera är starkare. Jag vet inte – kanske känner de sig betydelsefulla när de driver sina hatdrev?

Men det som egentligen förvånar mig, är att deras vänner faktiskt inte ifrågasätter deras beteende. Anser deras vänner ( om de nu har några dvs ) att det är ett normalt beteende att göra som Linda och Kevin gör? Att dessa “vänner” skulle anse det vara “normalt” att hata en mamma de inte känner, vars dotter/son mördats brutalt,är skrämmande. Att dessa “vänner” anser att det även är normalt att syskon driver ett enormt näthat mot sin egen syster vars dotter blivit brutalt mördad, deras systerdotter,DET ÄR TAMEJFAN ÄNNUMERA SKRÄMMANDE! 

Kevin har bl.a påstått att jag försett Exponerat och Fria Tider med ” lättklädda bilder” på Eva-Marree… När han själv är källan dessa sidor får information från.

Detta näthat och hat IRL dessa två driver så frenetiskt tär på mig – självklart.

Jag vågar knappt känna glädje i livet – för då startar en ny lavin av hat av dessa två. Vad jag än gör – så utlöses en ny lavin.

Folk säger: ” Men bry dig inte om dem – de är sjuka. Bryr du dig inte om dem slutar de.”

Men det är fel! Jag har ignorerat dessa två i åratal – men deras hatdrev har pågått ständigt och i en aldrig sinande kraft. Jag har insett att det aldrig kommer sluta – oavsett vad jag gör – eller inte gör för den delen.

Och “lustigt” nog, så slår det aldrig fel. Om jag berättar om denna terror dessa utsatt mig för i åratal – långt innan Eva-Marree mördades ( mordet verkar snarare ha triggat dem än mer ) så drar jag på mig “offerkofta”. Hur i hela friden tänker folk där? Och berättar jag om vad de sysslar med så blir jag per automatik skurken i dramat – och de oskyldiga offer.

Ja, det kanske är fel att slå tillbaka med deras egna medel – men ni som aldrig upplevt att leva med denna terror, detta massiva hatdrev som piskas upp – som du får leva med dagligen , har inga förutsättningar att förstå hur det verkligen är.

Nej, jag svär mig absolut inte fri från hat – men jag berättar heller inte vad de gör för att skapa hat gentemot dem. Det är för att jag är desperat nog att vilja öppna ögon på folk för just det de gör – för att få ett slut på det. För om folk ser dem för vad de är – renodlade onda människor – så kanske, kanske detta kan få ett slut och jag kan få sörja och försöka gå vidare i livet utan rädsla för deras hat. Plocka upp bitarna av mig själv.

Är det för mycket begärt?

Nu kanske jag låter som en hemsk människa

20140411-122308.jpg

Jag fick för ett tag sedan reda på att den gode man min son hade 2010, som var ansvarig för att min son hamnade hos den kvinna som startade alla händelser som ledde fram till mordet på Eva-Marree – tagit sitt eget liv genom att skjuta sig själv. Jag kan inte säga att jag kände någon sorg över detta besked, då han svindlat min son, skadat honom allvarligt genom att alliera sig med Linda.

Men det fick mig att tänka på hur döden följer i hennes spår. Nu är två människor avlidna som en direkt följd av att ha umgåtts med henne, trott hennes lögner. Min familj är skadad för all framtid pga hennes framfart. Två små barn har mått dåligt i åratal och fortsätter må dåligt pga hennes handlingar. Dessa två små barn miste sin mamma under traumatiska förhållanden inte bara en gång utan två – tack vare henne. Första gången pga hennes falska anklagelser, då soc tillsammans med polis stormade in i Eva-Marrees lägenhet och slet barnen ur hennes famn. Anklagelser som soc sedan inte kunde verifiera eftersom Linda gjorde sig onåbar efter “lyckat arbete”. Hon kanske inte kan lastas för socialas fortsatta linje att dölja sanningen om sina grova tjänstefel till varje pris – men faktum kvarstår att hon var den pådrivande startaren av de som senare hände. Liksom i fallet med Åke ( Gode mannen ), så föll hennes lögner så naturligt att folk tog dem för sanningar – sociopater har ju den förmågan, även om de inte kan hålla lögnerna vid liv länge utan att bli genomskådade. I dessa två fall blev detta genomskådande dödliga.

Är hon nöjd nu, honspindeln? Nej, hon kommer inte nöja sig förenns jag också är död. Det har jag svart på vitt. Hon driver hatkampanjer gömd bakom sin brors rygg, låter honom ta smällarna – för hon är ju oskyldig, eller hur? Eftersom hon inte syns.

Undrar om Åkes familj håller med? De som miste sin far, sin make,sin son….

Visst, han var ett svin – men – hans familj har inte förtjänat detta.

Orsaken till hans självmord? Han stod inför att ställas till rätta för det han gjort mot min son. Svindeln, den själsliga skadan. Inte på mitt initativ utan på Överförmyndarens, som efter 4 år började se på fallet i sig.

Hur stoppar man en sociopat? Ska flera dö i hennes spår?

Ja, vi må ha samma föräldrar – men mer är det inte. jag har inga “syskon-känslor” för denna sjuka människa – bara ett brinnande hat och ett enormt förakt. I hela mitt liv har jag drabbats av hennes vansinne – men så fan att jag kommer tillåta det fortsätta.

Ja, jag må vara en hemsk människa som öppet skriver om detta – men då får det vara så; att jag är en hemsk människa. Men innan någon dömer mig, så skaffa alla fakta först.

Ett smakprov på denna “friska” människas handlingsätt. Min dotter ringde henne och bad gråtandes om hjälp då barnen togs från henne. Vad svarade Linda: Nej jag tänker inte hjälpa dig, jag har hjärtproblem och bryr mig inte”. Här säger hon själv att hon visste allt var lögn – allt hon behövt göra var att lyfta luren och berätta sanningen – men ack nej…

Eva-Marree0008-003 Eva-Marree0009

Ni som fortfarande tror på “polismyndighetens trygghet för individen” del 2

Jag är så ledsen att behöva göra er besvikna. Polismyndigheten är inte där för våran trygghets skull i ett allt hårdare samhälle.’

Låter bilderna tala för sig själva:

11249464_692325007561478_925499275_o
11221056_692326374228008_1906245419_o 11246351_692326247561354_458209490_o 11221056_692326374228008_1906245419_o (1) 11221056_692326374228008_1906245419_o (2) 11265885_692326167561362_420684013_o

Ja, som ni kan läsa själva så var det så att polismyndigheten var de som stötte på och utövade påtryckningar på läkaren för att få fram en orosanmälan. Polisen provocerade fram denna anmälan genom att upprepade ggr ringa läkaren, slänga på luren i hans öra då han inte kunde ge dem det svar de ville – tillslut påstod polisen – för att framtvinga läkarens beslut – att en ” nära anhörig uppgett oro”. Nu är det så att den nära anhöriga de ( först i KR nämndes ens detta – TROTS frågor om det fanns något polisen undanhållit oss och de svarat ” Nej” och sedan slänger fram detta med den oroliga nära anhöriga som ett desperat försök att rättfärdiga sig. För ingen stans – i några papper från polismyndigheten framkommer något om en orosanmälan av nära anhörig! Men efter 14 månader och efter att först ha förnekat det i KR – så “trollar” de fram detta!” försökte lägga skulden på, satt med i rätten och kunde svara för sig. Så deras försök där föll platt!

Ja, så här fungerar svenska polisen i verkligheten.

Och ni som fortfarande tror på polisen som en “god, rättrådig och hjälpsam” instans kan sluta läsa HÄR.

En liten seger – men dock en seger!
stronger

Igår var jag på rättegång ang att polisen omhändertog mina vapen, samma dag som domen från HR gentemot Joel fastställdes. Det var den 6 februari förra året. Skälet de FÖRST angav var absurt: Jag “utgjorde en fara för dem som hotade mig”. Nu, efter över ett års kamp genom diverse rättsinstanser, blev det alltså slutligen rättegång av det hela. Jag hade då liknats vid en alkoholist (!? – jag är nykterist) som på fyllan kört på och dödat ett barn bla, från polisens sida. Ja det fanns ingen måtta på vad de drog på med – UTAN att kunna ge ett enda skäl för omhändertagandet överhuvudtaget.
Första överklagan jag skrev så svarade polisen med att inkomma med ett “svar” som i princip gick ut på att jag skulle förklara för kammarrätten varför POLISEN omhändertagit mina vapen. Sedan följde ett år av överklagningar från båda håll, och jag skickade även in läkarintyg från MYCKET kompetenta överläkare på Vuxenpsyk.
Detta intyg avfärdade polisen med en fnysning. Så alltså blev det en ny överklagan från mig.

Skriftligt yttrande gentemot polisjurist Sofia Mansfeldts yttrande per den 2015-01.16.

Jag ställer mig fortfarande frågande till att jag gång på gång påtalas att det är sakfrågan som skall behandlas – något jag mycket väl förstått. Men min undran nu är om detta inte även gäller berörda jurist inom polisyrket?

Sofia Mansfeldt har i 12 månader nu upprepat sitt antagande ang. mitt mående, och hänvisar till  Dr. Leandersson, Västerås Psykiatriska klinik, avd 95, där jag mycket riktigt frivilligt lade in mig för hjälp i ett känsligt läge i mitt sorgearbete efter det mycket brutala mordet på min dotter. Och där domen gentemot mördaren skulle meddelas från HR.
Detta “hänvisande” Jurist Sofia Mansfeldt åberopar utelämnar att hon ringde sagda läkare inte mindre än 6 ggr, för att få fram det svar hon önskade.

Jag åberopar Kammarätten att höra Dr. Leandersson själv i detta. Han kände sig tvingad och pressad att slutligen ge det svar Juristen krävde.

Dr. Leandersson ansåg alltså inte att det förelåg någon fara att jag skulle missbruka mina vapen – vilket även framgår av tidigare dokument i detta fall.

Idag har  det snart gått 19 månader sedan detta brutala mord, och jag mår -om inte “bra”-  så mycket bättre. Jag har kämpat mig igenom den omedelbara skarpa sorgen. det vore fel att säga att jag accepterat att min dotter är borta – men det är samtidigt ett större vemod över detta fakta, än den brännande sorg jag kände i det aktuella läget då jag sökte hjälp. Därmed återstår heller inte det akuta behov av hjälp jag då behövde. Däremot fortsätter jag regelbundna samtal med Sjuksköterska Elisabeth Sundberg och kommer göra en lång tid framöver.

Jag upprepar dock det jag sagt hela tiden: jag har aldrig haft i tanke att skada vare sig mig själv eller andra med mina vapen eller på annat sätt!

Jag åberopar alltså Kammarrätten att:

Höra Dr. Soarés , Vuxenpyskiatriska enheten, sala

Sjuksköterska Elisabeth Sundberg, Vuxenpsykiatriska enheten, sala

Dr. Leandersson ,Psykiatriska kliniken avd 95, Västerås.

( Ja, det är offentliga papper, så jag kan publicera min sista överklagan – så slipper någon undra och må dålig över DET ).

Och I samband med denna överklagan ( nr 3 i detta fallet ) , så införskaffade jag även ett nytt läkarintyg – av en mycket kompetent överläkare på vuxenpsyk f.ö –  bara som ett tillägg.

Detta resulterade i gårdagens rättegång ang mina vapen.

Nu tyckte inte polisen om att jag kallat dessa läkare, allra helst Dr. Leandesson – och skälet stod ju klart för var och en i nämnden när han vittnade över telefon.

1. Polisen hade jagat honom i “minst två dagar” – och då de inte kunnat få det svar de hade velat ha ( dvs att jag var olämplig att inneha mina vapen ), så inte bara slängde de på luren i örat på honom 3 ggr (!) utan till sist tog de i med att Uffe – ja min man Uffe alltså) skulle ” ha uttryckt oro till en vapenjurist inom polisen att han var orolig hans hustru skulle missbruka sina vapen”. Leandersson trodde inte ett dugg på detta och fick luren i örat- igen! MEN, då han inte fick tag på Uffe själv för att höra vad han hade att säga – kände sig Leandersson att mot sin vilja – vara sig tvungen att svara som polisen ville. För utan att ha pratat med Uffe, kände han att en viss oro kunde föreligga – även om han i egenskap av överläkare med mångårig vana inte såg några tecken på detta hos mig.

Mao – det framkom med glasklar tydlighet att polisen inte bara fabricerade för att få till ett omhändertagande av vapnen – de drog sig inte ens för att skylla på 3:e part ( min man) för att tvinga Leandersson att ge ett svar som passade dem.

2. Dr. Soarés Vittnesmål fick den lilla polisjuristen att sjunka ännu längre ner på sin stol.

3. ” Min ” sköterska – som har över 30 års erfarenhet, specialistutbildning mm – satte ” spiken i kistan” för den lilla polisjuristen.

Ja, denna Mansfeldt blev röd och vit om vartannat i ansiktet, blicken irrade och hon vågade inte möta ordförandes blick tillslut. Hon avslutade med tunn röst att ” ja, nu motsätter sig inte polsien – men det är upp till kammarrätten att avgöra…”

Jag vet inte var jag fick det ifrån – kanske all ilska jag kände inom mig, all förnedring jag känt av denna kvinnas handlande – men jag bad om att få säga några ord. Jag förklarade för rättens nämndemän ( eller ja, de var kvinnor, alla som satt där ) hur det känns att mista ett barn på det sätt jag gjort, och att oavsett vad, så skulle jag aldrig försätta någon annan i samma situation – inte ens Joels familj. ( Jo, jag sa ” inte ens Joels familj” ). Förklarade om den förnedring jag känt i det bemötande och den behandling jag utsatts för av polis. Ja, jag vet inte exakt vad jag sa, men rättens medlemmar satt alla med fuktiga ögon – och till och med den kallhamrade Mansfeldt ( och hennes kollega som var med som stöd eller nåt) – tittade ner i golvet och slank fort ut ur salen direkt när de kunde.

Det var inte planerat att hålla detta “tal” ( Uffe sa efteråt att han var övertygad ordförande skulle avbryta mig-  och blev förvånad när hon istället lutade sig fram åt mitt håll och hade all uppmärksamhet på vad jag sa. ) utan det liksom bara kom. Men det kom från hjärtat.

Inget är säkert än om jag får tillbaka mina vapen – men just nu känner jag att ” det blir som det blir”.

För just nu känner jag bara en sådan lättnad och inte lite glädje över att polisen avslöjades som provocerande lögnare – vilket betyder att alla som fnyst och mumlat ” konspirationateorier” nu fått svart på vitt hur fel de hade i det. Detta har hänt – detta är verklighet, och jag har 4 mycket trovärdiga vittnen på detta.

Och ja – som en bonus: Kevin – kanske vill du redigera dina ord nu? Du vet de där du skriver till folk att ” för det att Eva-Marreees mamma är djupt störd i huvudet och att jag, hennes morbror tillsammans med hennes moster, däremot är fullt friska”  För jag har nu – tack vare polisens handlande: inte mindre än tre (3) intyg på det motsatta 😉
( Sorry, kunde inte låta bli kosta på mig denna lilla spark i rumpan åt de två som tror sig vara Eva-Marrees ” beskyddare” – men som inte visste ett dugg om hennes vuxna liv som kvinna och som lever i en slags “fairytale -värld” de skapat själva kring resten av min dotters liv – och mitt.)

c145d92c90f6c6b3659f99e7ca3cf6f8