Det är inte alls så här det ska vara

1133250-bigthumbnail

Det var inte alls så här April 2016 skulle vara – det var inte alls så här vi planerade den 17 April 2016. Du skulle inte vara borta, du skulle inte vara död.
Vi skulle ju fira din 30-års dag med pompa och ståt – fira att – som du själv sa: att du tog steget in i den verkliga vuxenvärlden.

För tre år sedan satt vi och planerade middagsmeny, tårtor, ostbrickor, vin. Var vi skulle vara. Lite nådigt så skulle jag och Uffe få komma och fira dig redan på morgonen med den där Mascarponetårtan du tyckte så mycket om. Resten av dagen och kvällen skulle gå i vänners lag – och middagen jag skulle laga. Din favorit-rätt – vegetarisk variant såväl som “orginalet”.

Du skulle inte vara död, mördad, slaktad.

Du skulle leva, vara varm. Inte ligga kall i marken.

Det var inte det här som skulle bli din 30-års present.
11065005_664853253641987_1777410147_o

Ditt kors, som jag väntat med att sätta upp till i år – väntat med till din 30-års dag. Jag bryr mig inte om fall andra tycker det är konstigt, jag vet att du förstår, och det är huvudsaken.

Du tyckte att  vi skulle göra den där resan till Egypten, som du köpte åt mig 2012, men som inte blev av. Du sa alltid att du skulle åka dit med mig, att du ville att jag guidade genom faraonernas invecklade historia. När jag berättade för dig om Hathepshut så blev Deir El- Bahri en plats du bara måste besöka. Du ville se denna starka och fascinerande kvinnliga Faraos tempel.

Jag reser dit med dig i mina drömmar. I mina drömmar är du med mig, i mitt hjärta, mitt minne, i mina tankar är du för alltid levande.

Jag saknar dig så jag går sönder, du skulle inte vara död – du skulle leva och vi skulle fira din stora dag.

 

” Du och din förbannade hor-dotter har förstört livet för så många”

Tankfulla

Senast i december förra året, strax före jul, fick jag dessa ord kastade i ansiktet. Det tog hårt.
Jag fick då höra av min käre svärmor en lång harang om hur jävligt det var att Eva-Marree låtit sig mördas ( alltså: återigen låtit sig mördas , som om hon bad Joel om att mörda henne! ) och hur jag i.om detta dragit in hennes stackars son i en sorg han inte har med att göra alls. Varför skulle han drabbas när det inte ens var hans barn?

 


Hon har väl en egen pappa som ska ta det där, min son ska inte behöva lida för någon annans unge. Du har ingen rätt att dra in honom i en sorg som inte angår honom alls. 

Jag försökte förklara för henne, att jag inte påtvingat honom något alls. Att Eva-Marree inte hade för avsikt att “låta sig mördas för att “skada” honom”. Men nej, hon var helt inställd på att allt som hänt var för att “skada” honom.

Med hennes nådiga tillåtelse så kunde jag få sakna mina barnbarn – men att sörja min dotter? Absolut inte! 

Det kanske kan låta både löjligt och “ofarligt” – men denna kvinna är fullt övertygad om att jag – och Eva-Marree – med vilja förstört och förstör livet för min man och hans barn.

Varifrån kommer detta? Hur kan någon ens säga sådana saker?

Hon är ju inte den första – redan från den stund Joel mördade Eva-Marree, så blev ju han det stackars offret som tvingats mörda henne och därmed förstöra livet för honom och hennes barn. Sociala i Västerås tyckte det var höjden av fräckhet att hon låtit sig mördas på deras utsedda säkra plats – med deras kniv. Och i processen nästan fick en assistent mördad. Och et värsta av allt: Eva-Marree lät sig mördas brutalt framför sin son! 
Jag har behandlats på ett sätt som jag inte önskar någon som genomgår ett liknande trauma: med förakt, med total brist på respekt för den sorg jag har, för den chock jag hamnade i. 
1. Sociala försökte stoppa begravningen
2. Jag blev ljugen för från första stund
3. Jag möttes dagligen av rubriker och artiklar i VLT där de totalt svartmålade min dotter – oemotsagda. Jag försökte prata med chefredaktören – men fick till svar att de ” minsann skrev vad de ville – och hon var ju bara en hora, det visste de eftersom de läst ( sekretesskyddade ) papper från soc.”
4.Rättegången var en fars med fokus på ” offret Joel”.
5. Mina vapen togs baserat på att jag utgjorde en fara för dem som hotade mig! Jag fick kämpa i 14 månader för att få dem tillbaka – och i processen visade det sig att polisen gravt misskött ärendet från start – de hade ens inga skäl som var starka nog att ta mina vapen.
6. Mina påpekande om att jag hotats viftades bort med att det ju handlade om “småbus”. ( Med tanke på allt som skett senaste året – med brutala mord begångna tillsynes “vanliga om än lite tillbakadragna” personer – så borde dessa för polisen “kända småbus” hot tas på mera allvar – kan man ju tycka.)
7. Näthat i massor – inkl. mail och PM
8. Mina syskon som skickat mail med innehåll som enbart går ut på att förnedra mig, b.la till organisationer Eva-Marree varit med i.
9. Jag blir anklagad för att “bära offerkofta” – för jag är inget “offer” i detta – jag vill ju bara “tjäna pengar (!?)” på mordet på min dotter
10. Jag får inte vara glad – då sörjer jag inte nog. Jag får inte sörja – då förstör jag andras liv.

Ja, alla dessa punkter + mera, har jag fått kastat på mig, i en tid när jag behövt få sörja. Komma till insikt, försöka förstå det som inte kan förstås.

Och jag är så less på att tvingas lägga energi på att förklara att Nej! Jag bär ingen offerkofta! Nej! jag tycker inte synd om mig själv!

Det är en enorm skillnad på självömkan och sorg.

Och därför undviker jag numera att ha kontakt med folk, jag undviker att ens andas min dotters namn: för jag orkar inte längre bli anklagad för att “förstöra” någons liv p.ga den oerhörda sorg jag känner. Den saknad jag känner. Hur ont det gör inom mig. Det är något dessa personer tagit ifrån mig; att våga sörja öppet – istället har de fått mig känna skam över den sorg, smärta och saknad jag känner.

Hoppas ni är nöjda nu, när ni lyckats sparka på någon som redan ligger, och som legat en lång stund. Att ni knäckt min vilja att leva, tagit ifrån mig förmågan att känna glädje utan att må dåligt av dåligt samvete över det. För att ni gett mig grava sömnsvårigheter. Tack för att ni gjort mitt liv till ett än större helvete!

För en månad sedan – när den sista “knuffen” kom, från svärmor, så slutade det nästan i skilsmässa – och det är inte säkert att vi kommer fortsätta leva ihop i fortsättningen. Så illa har ni skurit mig, så djupa sår har ni gett mig.

 

Hoppas ni är nöjda med ert verk nu.

 

 

Från 13 augusti 2013

Klicka på länken och lyssna.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=5615805#

En liten minneshyllning till Eva-Marree

Igår var det två år sedan vi tog farväl i kyrkan av Eva-Marree. Igår hade jag inte ork till annat än minnas henne och den dagen. Många tankar som for igenom mig, många minnen.

Ett minne som verkligen etsat sig fast är något en mycket nära och mycket kär vän till Eva-Marree skrev på sin FB efter begravningen.

Jag har aldrig förr hört en präst ta ordet sexarbetare i sin mun, och det i samband med att han även sa att allt Eva-Marree ville var att sprida kärlek

Men så var det, denne underbare präst hade läst Eva-Marrees blogg b.la och läste stycken ur den, han betonade att hennes val av liv inte var “felaktigt”, han fördömde henne inte. Istället belyste han just kärleken och styrkan i att våga sprida värme och kärlek. Och hur hatad man kan bli för att våga göra just det.

För tvåtusen år sedan levde en man , sa prästen, och allt denna man ville var att sprida kärlek till sin näste, att lära oss alla att älska varandra oavsett vem vi är. Denne man hatades och fruktades och slutligen mördades han. Liksom Eva-Marree blev mördad för att vilja sprida ljus, kärlek och kunskap.

Jo, jag vet mycket väl att det finns många som tagit anstöt ( minst sagt ) för just dessa ord han använde – och för att han vågade prata i kyrkan om sexarbetarens betydelse när det kommer till kärlek och ljus i tillvaron. juste det där som är så “fel” att prata om – då detta är ett “skammens ämne”.

Och reaktionerna lär inte vänta på sig – men de kom från folk som inte ens närvarat på begravningen.

Den där begravningen var ju bara en enda lång hyllning till en hora

Dessa näthatare var snabba hugga från början – redan samma dag Eva-Marree mördades – och det har inte avtagit än idag. Men, ja, om man vill uttrycka det så om begravningen så stämmer det. Det stämmer att begravningen var en hyllning till en otroligt varm, kärleksfull kvinna. En kvinna som med all rätt ansåg att hennes kropp var hennes, hennes känslor var hennes, hennes kamp för rättvisa var en kamp för alla. Hon var ödmjuk, hon var varm, hon var ett ljus i mörkret för många. Detta tycks ha retat många – varför? Eva-Marree var stark – oerhört stark, men också svag och mjuk. Hon hade känslor precis som alla vi andra. Ingen av oss kan nog någonsin förstå under vilken press och skräck hon levde pga hoten från Joel. Ingen kvinna ska behöva avtvinga sin bästa och närmaste väninna, eller sin mor ett löfte ” berätta min historia när han mördad mig”. Inte bara en gång avtvingade hon detta löfte, utan flera.

Både jag och Eva-Marrees väninna ( och flera med oss ) har försökt hålla detta löfte, men ingen är beredd att lyssna, eller vilja ta tag i det och belysa det som hänt. I synnerhet inte när de hör att hon var sexarbetare. Och att Joel är från Uganda.

Men Eva-Marree var inte enbart sexarbetare – hon var så mycket mera: hon var en kämpe, en förkämpe, hon slogs för de svaga, hon gav röst åt de som inte vågade tala. Hon var intelligent, hon var vältalig, hon var påläst.

Skulle jag ta bort ordet ” sexarbetare” när jag beskriver henne, så skulle folk reagera annorlunda – så mycket har jag förstått. Men det tänker jag inte – för jag tänker inte plocka ner Eva-Marree i delar för att det ska passa andra bättre.

Vissa av Eva-Marrees sk “familjemedlemmar” , de där som påstår att de är hennes ” bevakare” nu när hon är borta – de där som ska “bevaka” att hennes minne inte besudlas av mig – genom att de sitter och skriver till folk att jag är ” psykiskt sjuk” mm – de skäms över Eva-Marree val av liv.

Men vad de borde skämmas över är inte min dotters val av liv – utan sina egna val att till varje pris dölja just den skammen de känner över den person de säger sig ha älskat helhjärtat.

Det här är Eva-Marree, det här är hennes egna ord. Kan ni säga emot dem? Kan ni hata henne för dem?

Eva-Marree var ljuset för många – på många olika sätt. 

Näthat

12843585_s

Jag kan inte svära mig fri från att hata, absolut inte. Jag hatar Joel, jag hatar Linda. Men – jag sitter inte och startar tråd på tråd på Flashback, eller matar Exponerat, Fria Tider mfl liknande slasksidor med ” information” för att piska upp hat.
Linda och Kevin ( Eva-Marrees moster och morbror ) sitter och matar nämnda sidor med sitt hat gentemot mig OCH Eva-Marree själv – såsom “närstående väl insatta i familjen”. Ja, de t.om sitter och letar rätt på organisationer Eva-Marree varit medlem i och skriver mail till dem i desperata försök att svartmåla mig och framhäva sig själva. Ska jag känna mig smickrad över att de spenderar så många timmar vid datorn för min skull?

Att de i samma veva förnedrar Eva-Marree har aldrig slagit dem in – deras hat och vilja att krossa än mera är starkare. Jag vet inte – kanske känner de sig betydelsefulla när de driver sina hatdrev?

Men det som egentligen förvånar mig, är att deras vänner faktiskt inte ifrågasätter deras beteende. Anser deras vänner ( om de nu har några dvs ) att det är ett normalt beteende att göra som Linda och Kevin gör? Att dessa “vänner” skulle anse det vara “normalt” att hata en mamma de inte känner, vars dotter/son mördats brutalt,är skrämmande. Att dessa “vänner” anser att det även är normalt att syskon driver ett enormt näthat mot sin egen syster vars dotter blivit brutalt mördad, deras systerdotter,DET ÄR TAMEJFAN ÄNNUMERA SKRÄMMANDE! 

Kevin har bl.a påstått att jag försett Exponerat och Fria Tider med ” lättklädda bilder” på Eva-Marree… När han själv är källan dessa sidor får information från.

Detta näthat och hat IRL dessa två driver så frenetiskt tär på mig – självklart.

Jag vågar knappt känna glädje i livet – för då startar en ny lavin av hat av dessa två. Vad jag än gör – så utlöses en ny lavin.

Folk säger: ” Men bry dig inte om dem – de är sjuka. Bryr du dig inte om dem slutar de.”

Men det är fel! Jag har ignorerat dessa två i åratal – men deras hatdrev har pågått ständigt och i en aldrig sinande kraft. Jag har insett att det aldrig kommer sluta – oavsett vad jag gör – eller inte gör för den delen.

Och “lustigt” nog, så slår det aldrig fel. Om jag berättar om denna terror dessa utsatt mig för i åratal – långt innan Eva-Marree mördades ( mordet verkar snarare ha triggat dem än mer ) så drar jag på mig “offerkofta”. Hur i hela friden tänker folk där? Och berättar jag om vad de sysslar med så blir jag per automatik skurken i dramat – och de oskyldiga offer.

Ja, det kanske är fel att slå tillbaka med deras egna medel – men ni som aldrig upplevt att leva med denna terror, detta massiva hatdrev som piskas upp – som du får leva med dagligen , har inga förutsättningar att förstå hur det verkligen är.

Nej, jag svär mig absolut inte fri från hat – men jag berättar heller inte vad de gör för att skapa hat gentemot dem. Det är för att jag är desperat nog att vilja öppna ögon på folk för just det de gör – för att få ett slut på det. För om folk ser dem för vad de är – renodlade onda människor – så kanske, kanske detta kan få ett slut och jag kan få sörja och försöka gå vidare i livet utan rädsla för deras hat. Plocka upp bitarna av mig själv.

Är det för mycket begärt?

Nu kanske jag låter som en hemsk människa

20140411-122308.jpg

Jag fick för ett tag sedan reda på att den gode man min son hade 2010, som var ansvarig för att min son hamnade hos den kvinna som startade alla händelser som ledde fram till mordet på Eva-Marree – tagit sitt eget liv genom att skjuta sig själv. Jag kan inte säga att jag kände någon sorg över detta besked, då han svindlat min son, skadat honom allvarligt genom att alliera sig med Linda.

Men det fick mig att tänka på hur döden följer i hennes spår. Nu är två människor avlidna som en direkt följd av att ha umgåtts med henne, trott hennes lögner. Min familj är skadad för all framtid pga hennes framfart. Två små barn har mått dåligt i åratal och fortsätter må dåligt pga hennes handlingar. Dessa två små barn miste sin mamma under traumatiska förhållanden inte bara en gång utan två – tack vare henne. Första gången pga hennes falska anklagelser, då soc tillsammans med polis stormade in i Eva-Marrees lägenhet och slet barnen ur hennes famn. Anklagelser som soc sedan inte kunde verifiera eftersom Linda gjorde sig onåbar efter “lyckat arbete”. Hon kanske inte kan lastas för socialas fortsatta linje att dölja sanningen om sina grova tjänstefel till varje pris – men faktum kvarstår att hon var den pådrivande startaren av de som senare hände. Liksom i fallet med Åke ( Gode mannen ), så föll hennes lögner så naturligt att folk tog dem för sanningar – sociopater har ju den förmågan, även om de inte kan hålla lögnerna vid liv länge utan att bli genomskådade. I dessa två fall blev detta genomskådande dödliga.

Är hon nöjd nu, honspindeln? Nej, hon kommer inte nöja sig förenns jag också är död. Det har jag svart på vitt. Hon driver hatkampanjer gömd bakom sin brors rygg, låter honom ta smällarna – för hon är ju oskyldig, eller hur? Eftersom hon inte syns.

Undrar om Åkes familj håller med? De som miste sin far, sin make,sin son….

Visst, han var ett svin – men – hans familj har inte förtjänat detta.

Orsaken till hans självmord? Han stod inför att ställas till rätta för det han gjort mot min son. Svindeln, den själsliga skadan. Inte på mitt initativ utan på Överförmyndarens, som efter 4 år började se på fallet i sig.

Hur stoppar man en sociopat? Ska flera dö i hennes spår?

Ja, vi må ha samma föräldrar – men mer är det inte. jag har inga “syskon-känslor” för denna sjuka människa – bara ett brinnande hat och ett enormt förakt. I hela mitt liv har jag drabbats av hennes vansinne – men så fan att jag kommer tillåta det fortsätta.

Ja, jag må vara en hemsk människa som öppet skriver om detta – men då får det vara så; att jag är en hemsk människa. Men innan någon dömer mig, så skaffa alla fakta först.

Ett smakprov på denna “friska” människas handlingsätt. Min dotter ringde henne och bad gråtandes om hjälp då barnen togs från henne. Vad svarade Linda: Nej jag tänker inte hjälpa dig, jag har hjärtproblem och bryr mig inte”. Här säger hon själv att hon visste allt var lögn – allt hon behövt göra var att lyfta luren och berätta sanningen – men ack nej…

Eva-Marree0008-003 Eva-Marree0009

Ni som fortfarande tror på “polismyndighetens trygghet för individen” del 2

Jag är så ledsen att behöva göra er besvikna. Polismyndigheten är inte där för våran trygghets skull i ett allt hårdare samhälle.’

Låter bilderna tala för sig själva:

11249464_692325007561478_925499275_o
11221056_692326374228008_1906245419_o 11246351_692326247561354_458209490_o 11221056_692326374228008_1906245419_o (1) 11221056_692326374228008_1906245419_o (2) 11265885_692326167561362_420684013_o

Ja, som ni kan läsa själva så var det så att polismyndigheten var de som stötte på och utövade påtryckningar på läkaren för att få fram en orosanmälan. Polisen provocerade fram denna anmälan genom att upprepade ggr ringa läkaren, slänga på luren i hans öra då han inte kunde ge dem det svar de ville – tillslut påstod polisen – för att framtvinga läkarens beslut – att en ” nära anhörig uppgett oro”. Nu är det så att den nära anhöriga de ( först i KR nämndes ens detta – TROTS frågor om det fanns något polisen undanhållit oss och de svarat ” Nej” och sedan slänger fram detta med den oroliga nära anhöriga som ett desperat försök att rättfärdiga sig. För ingen stans – i några papper från polismyndigheten framkommer något om en orosanmälan av nära anhörig! Men efter 14 månader och efter att först ha förnekat det i KR – så “trollar” de fram detta!” försökte lägga skulden på, satt med i rätten och kunde svara för sig. Så deras försök där föll platt!

Ja, så här fungerar svenska polisen i verkligheten.

Och ni som fortfarande tror på polisen som en “god, rättrådig och hjälpsam” instans kan sluta läsa HÄR.

En liten seger – men dock en seger!
stronger

Igår var jag på rättegång ang att polisen omhändertog mina vapen, samma dag som domen från HR gentemot Joel fastställdes. Det var den 6 februari förra året. Skälet de FÖRST angav var absurt: Jag “utgjorde en fara för dem som hotade mig”. Nu, efter över ett års kamp genom diverse rättsinstanser, blev det alltså slutligen rättegång av det hela. Jag hade då liknats vid en alkoholist (!? – jag är nykterist) som på fyllan kört på och dödat ett barn bla, från polisens sida. Ja det fanns ingen måtta på vad de drog på med – UTAN att kunna ge ett enda skäl för omhändertagandet överhuvudtaget.
Första överklagan jag skrev så svarade polisen med att inkomma med ett “svar” som i princip gick ut på att jag skulle förklara för kammarrätten varför POLISEN omhändertagit mina vapen. Sedan följde ett år av överklagningar från båda håll, och jag skickade även in läkarintyg från MYCKET kompetenta överläkare på Vuxenpsyk.
Detta intyg avfärdade polisen med en fnysning. Så alltså blev det en ny överklagan från mig.

Skriftligt yttrande gentemot polisjurist Sofia Mansfeldts yttrande per den 2015-01.16.

Jag ställer mig fortfarande frågande till att jag gång på gång påtalas att det är sakfrågan som skall behandlas – något jag mycket väl förstått. Men min undran nu är om detta inte även gäller berörda jurist inom polisyrket?

Sofia Mansfeldt har i 12 månader nu upprepat sitt antagande ang. mitt mående, och hänvisar till  Dr. Leandersson, Västerås Psykiatriska klinik, avd 95, där jag mycket riktigt frivilligt lade in mig för hjälp i ett känsligt läge i mitt sorgearbete efter det mycket brutala mordet på min dotter. Och där domen gentemot mördaren skulle meddelas från HR.
Detta “hänvisande” Jurist Sofia Mansfeldt åberopar utelämnar att hon ringde sagda läkare inte mindre än 6 ggr, för att få fram det svar hon önskade.

Jag åberopar Kammarätten att höra Dr. Leandersson själv i detta. Han kände sig tvingad och pressad att slutligen ge det svar Juristen krävde.

Dr. Leandersson ansåg alltså inte att det förelåg någon fara att jag skulle missbruka mina vapen – vilket även framgår av tidigare dokument i detta fall.

Idag har  det snart gått 19 månader sedan detta brutala mord, och jag mår -om inte “bra”-  så mycket bättre. Jag har kämpat mig igenom den omedelbara skarpa sorgen. det vore fel att säga att jag accepterat att min dotter är borta – men det är samtidigt ett större vemod över detta fakta, än den brännande sorg jag kände i det aktuella läget då jag sökte hjälp. Därmed återstår heller inte det akuta behov av hjälp jag då behövde. Däremot fortsätter jag regelbundna samtal med Sjuksköterska Elisabeth Sundberg och kommer göra en lång tid framöver.

Jag upprepar dock det jag sagt hela tiden: jag har aldrig haft i tanke att skada vare sig mig själv eller andra med mina vapen eller på annat sätt!

Jag åberopar alltså Kammarrätten att:

Höra Dr. Soarés , Vuxenpyskiatriska enheten, sala

Sjuksköterska Elisabeth Sundberg, Vuxenpsykiatriska enheten, sala

Dr. Leandersson ,Psykiatriska kliniken avd 95, Västerås.

( Ja, det är offentliga papper, så jag kan publicera min sista överklagan – så slipper någon undra och må dålig över DET ).

Och I samband med denna överklagan ( nr 3 i detta fallet ) , så införskaffade jag även ett nytt läkarintyg – av en mycket kompetent överläkare på vuxenpsyk f.ö –  bara som ett tillägg.

Detta resulterade i gårdagens rättegång ang mina vapen.

Nu tyckte inte polisen om att jag kallat dessa läkare, allra helst Dr. Leandesson – och skälet stod ju klart för var och en i nämnden när han vittnade över telefon.

1. Polisen hade jagat honom i “minst två dagar” – och då de inte kunnat få det svar de hade velat ha ( dvs att jag var olämplig att inneha mina vapen ), så inte bara slängde de på luren i örat på honom 3 ggr (!) utan till sist tog de i med att Uffe – ja min man Uffe alltså) skulle ” ha uttryckt oro till en vapenjurist inom polisen att han var orolig hans hustru skulle missbruka sina vapen”. Leandersson trodde inte ett dugg på detta och fick luren i örat- igen! MEN, då han inte fick tag på Uffe själv för att höra vad han hade att säga – kände sig Leandersson att mot sin vilja – vara sig tvungen att svara som polisen ville. För utan att ha pratat med Uffe, kände han att en viss oro kunde föreligga – även om han i egenskap av överläkare med mångårig vana inte såg några tecken på detta hos mig.

Mao – det framkom med glasklar tydlighet att polisen inte bara fabricerade för att få till ett omhändertagande av vapnen – de drog sig inte ens för att skylla på 3:e part ( min man) för att tvinga Leandersson att ge ett svar som passade dem.

2. Dr. Soarés Vittnesmål fick den lilla polisjuristen att sjunka ännu längre ner på sin stol.

3. ” Min ” sköterska – som har över 30 års erfarenhet, specialistutbildning mm – satte ” spiken i kistan” för den lilla polisjuristen.

Ja, denna Mansfeldt blev röd och vit om vartannat i ansiktet, blicken irrade och hon vågade inte möta ordförandes blick tillslut. Hon avslutade med tunn röst att ” ja, nu motsätter sig inte polsien – men det är upp till kammarrätten att avgöra…”

Jag vet inte var jag fick det ifrån – kanske all ilska jag kände inom mig, all förnedring jag känt av denna kvinnas handlande – men jag bad om att få säga några ord. Jag förklarade för rättens nämndemän ( eller ja, de var kvinnor, alla som satt där ) hur det känns att mista ett barn på det sätt jag gjort, och att oavsett vad, så skulle jag aldrig försätta någon annan i samma situation – inte ens Joels familj. ( Jo, jag sa ” inte ens Joels familj” ). Förklarade om den förnedring jag känt i det bemötande och den behandling jag utsatts för av polis. Ja, jag vet inte exakt vad jag sa, men rättens medlemmar satt alla med fuktiga ögon – och till och med den kallhamrade Mansfeldt ( och hennes kollega som var med som stöd eller nåt) – tittade ner i golvet och slank fort ut ur salen direkt när de kunde.

Det var inte planerat att hålla detta “tal” ( Uffe sa efteråt att han var övertygad ordförande skulle avbryta mig-  och blev förvånad när hon istället lutade sig fram åt mitt håll och hade all uppmärksamhet på vad jag sa. ) utan det liksom bara kom. Men det kom från hjärtat.

Inget är säkert än om jag får tillbaka mina vapen – men just nu känner jag att ” det blir som det blir”.

För just nu känner jag bara en sådan lättnad och inte lite glädje över att polisen avslöjades som provocerande lögnare – vilket betyder att alla som fnyst och mumlat ” konspirationateorier” nu fått svart på vitt hur fel de hade i det. Detta har hänt – detta är verklighet, och jag har 4 mycket trovärdiga vittnen på detta.

Och ja – som en bonus: Kevin – kanske vill du redigera dina ord nu? Du vet de där du skriver till folk att ” för det att Eva-Marreees mamma är djupt störd i huvudet och att jag, hennes morbror tillsammans med hennes moster, däremot är fullt friska”  För jag har nu – tack vare polisens handlande: inte mindre än tre (3) intyg på det motsatta 😉
( Sorry, kunde inte låta bli kosta på mig denna lilla spark i rumpan åt de två som tror sig vara Eva-Marrees ” beskyddare” – men som inte visste ett dugg om hennes vuxna liv som kvinna och som lever i en slags “fairytale -värld” de skapat själva kring resten av min dotters liv – och mitt.)

c145d92c90f6c6b3659f99e7ca3cf6f8

Hade de haft den kompetens som behövs för deras yrke!

När jag läser AF granskning och inser att din död kunnat undvikas bara de gjort sitt jobb istället för att fördöma dig, så kommer tårarna igen…Minnena från den charadliknande rättegången – inte heller där togs hänsyn till din person, inte heller där behandlades du med värdighet…
Du hade kunnat leva med dina barn idag.
* Älskad * *Saknad*

10822458_10204094522017640_1407850139_n

Den 16/3 ringde SVT 1 Morgonprogram upp mig, de skulle på morgonen efter ta upp ämnet om “Mäns våld mot Kvinnor”. Vi hade ett långt samtal där programledaren jag talade med ställde många frågor.Jag kände en enorm glädje att de skulle ta upp detta, och att Eva-Marree var ett av de fall som skulle nämnas som exempel på hur fel dessa kvinnor behandlas. Hur föraktfullt de bemöts – hur nonchalanta myndigheterna är mot utsatta kvinnor över lag – och kvinnor som Eva-Marree i synnerhet.

Men av detta utlovade blev inget alls. Kerstin Wiegle (AF) fick knappt yttra ett ord. En kvinna från Unizon tog “kommandot” och talade i princip enbart om att “utan pengar – ingen hjälp. Utan pengar är vi bakbundna…. utan pengar… osv osv.

Efter c:a 5 minuter av detta ( ja SVT 1 var frikostiga nog att ge denna viktiga fråga om mäns våld mot kvinnor och varför ingen lyssnar på de varningssignaler som faktiskt finns en hel kvart! Men vad vet jag-  det kanske är mycket tid i det programmet.) Resterande tid så intervjuades regeringens utredare Juno Blom, som är särskilt sakkunning från Länstyrelsen – och som lyckades med konststycket att i nästan tio minuter säga: absolut ingetting! Kanske det beror på – som en vän till mig sa – att Juno hade munkavle på sig. Skulle inte förvåna mig om det vore så.

Det var bla DETTA som det var meningen SVT1 skulle ta upp igår – men varför föll det ifrån agendan? kan man ju fråga sig….

“• Mannen som mördade Eva-Marree Smith Kullander med 31 hugg hade spår av sju mediciner i kroppen, varav tre tunga ångestdämpande preparat. Han utkämpade en vårdnadstvist.


Vilken farlighetsbedömning som gjordes av mannen vet vi inte.
Redan 2012 gav regeringen uppdraget till Socialstyrelsens dödsfallsutredare att ta fram kunskap om vilka myndighetskontakter som funnits innan en kvinna dödas. Men utredarna läser aldrig mördarnas sjukjournaler. Det ingår inte i deras arbetsbeskrivning.
Nu har vi tagit reda på att var fjärde man som dödade sin kvinna hade en aktuell vårdkontakt. Men ingen ställs till svars, ingen ny kunskap kommer fram och vårdens misslyckande kan fortsätta.”

“Vården är skyldig att anmäla när en person begår självmord och har haft en vårdkontakt inom fyra veckor. Men det görs inte alltid. Minst elva av de 40 män som tog sitt liv direkt efter mordet hade en pågående vårdkontakt.
Vi har hittat fyra anmälningar. Totalt har vi hittat åtta lex Maria-ärenden. I tre fall riktas allvarlig kritik mot psykiatrin.Fler än var fjärde man som dödade sin kvinna hade en aktuell vårdkontakt, avslöjar vår granskning.
De flesta inom psykiatrin.
Minst elva män sökte vård samma dag de dödade.
Läkarna fångade aldrig upp varningssignalerna – men misstagen utreds nästan aldrig.

Ja, så var det: det var detta som skulle tagits upp i SVT 1 – men som de valde bort av någon anledning. Och det var inte enbart om Eva-Marree detta handlade utan alla mördade kvinnor! Kerstin W. hann nämna Susanne som skrev om hur mannen skulle mörda henne – sen blev hon tystad! 

• Eva Marree Kullander Smith var livrädd för sin ex-sambo. Socialtjänsten visste. Ingen säkerhetsåtgärd vidtogs.

För de störda männen är kvinnan allt. Han accepterar inte att hon bara går.
Efter mordet har han svårt att förklara brottet.
Ur vår undersökning: ”Det svartnade.” ”Jag ville bara prata.” ”Allt rasade, jag tappade kontrollen.” ”Vi grälade men jag förstår inte varför jag hämtade vapnet.” ”Jag minns bara att jag stod med en blodig kniv.” ”Jag ville bara skrämmas.” ”Jag ville bara få tyst på henne.”

Samarbete skulle bli bättre, lovade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt.

På sex år har 1,3 miljarder satsats för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Men flera av regeringens satsningar blev fiaskon visar vår genomgång.

1. Haverikommissioner. Socialstyrelsen skulle utreda alla mord i nära relation för att lära av misstagen. Facit: Efter två år hade Socialstyrelsen hittat och granskat fyra av de 28 mord som begåtts. Vårdmisstag får de inte forska i. Fiaskot har kritiserats i Statskontorets rapport: ingen hade haft nytta av haverikommissionerna.

2. Fotboja. De farligaste männen med kontaktförbud skulle övervakas elektroniskt och tvingas bära fotboja. Facit: Men fram till i dag har bara två personer kvalificerat sig för att bära en sådan.

3. Vårdnaden. Barnen skulle slippa styras av en pappa som dödat mamma.Facit: Socialstyrelsen tyckte inte att någon lagändring behövs och papporna fortsätter att behålla vårdnaden av barnen.

4. Samordning. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt lovade bättre samarbete och samordning mellan myndigheterna. Facit: Vår granskning av nu 237 dödade kvinnor visar att samordning inte fungerar. Utredning efter utredning har konstaterat det. Ingen nationell handlingsplan är framtagen.

5. Pengar. Kvinnojourerna skulle få mer pengar, lovade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt. Facit: 2012 kom 23 extra miljoner till alla kvinnojourerna, men som en engångssumma. Det finns fortfarande ingen fast finansiering utan anslagen bestäms från år till år.

6. Behandling. Våldsamma män skulle gå i behandling. Facit:Socialstyrelsen har under två år utrett hur det ska gå till. Rapporten kommer i slutet av mars, sedan ska metoderna utvärderas.

7. Hårdare straff. En av Alliansregeringens viktigaste satsningar mot kvinnovåld har varit skärpta straff för våldsbrott. Facit: Straffen har skärpts men det finns ingenting som pekar på att det skulle ha en förebyggande effekt för att minska mord i nära relation.

8. Vidareutbildning. Vården och andra myndigheter skulle få bättre kunskap om våld i nära relationer.10 000 poliser utbildades. Facit: Många av utbildningarna har varit kortsiktiga och av engångskaraktär, konstateras i en statlig utredning av regeringens satsningar 2010-2013.

9. Mer forskning. ”Kunskapen måste öka”, hör vi hela tiden från politiker. Facit: De som arbetar med våldsamma män och våldsutsatta kvinnor vet fortfarande inte alltid vilka metoder som fungerar. De har ingen vetenskap och beprövad erfarenhet att luta sig mot. Ingen myndighet räknar hur många kvinnor som dödas av sin man eller exman.

10. Farlighetsbedömningar. Strukturerade riskbedömningar skulle göras.Facit: Polisen har sin metod, Socialstyrelsen en annan och åklagarmyndigheten en tredje. Det är väldigt olika hur mycket de används och hur bra de blir. Sekretessregler hindrar dem från att samarbeta.

Ja, allt låter ju bra – men inget av det har ju blivit verklighet!

När ska samhället vakna och se vad som försegår? Eller är det så bekvämt att blunda och välja tror på de styrande när de säger att de gör sååå mycket för dessa kvinnor?

En helt vanlig ung kvinna

1133250-bigthumbnailEn helt vanlig ung kvinna ringde mig igår. En kvinna som är i slutet av 20-årsåldern. Hon kommer från en mellanstor stad, skötte skolan, umgicks med vänner, inget missbruk i bagaget. I dagens klimat känns det som om det är viktigt att påpeka just detta: att inget missbruk förekommit.

Ja, denna unga kvinna – vi kan kalla henne Alicia – är precis som alla andra: Hon är ensamstående mamma med en son som hon kämpar för, såsom mammor gör.

Men hennes historia är inte som alla andras – även om den tyvärr blir allt vanligare.

Alicias förhållande med sonens far höll inte och de särade på sig. Några år senare träffade Alicia en man som hon förälskade sig i, som hon trodde var “mannen i hennes liv”.

Det började med små saker, som okvädningsord. Snart dög inget Alicia gjorde. Mannen började styra hennes liv – hennes tankar. Sakta men säkert.
Så började slagen.

Ingen lyssnade på Alicias vädjan om hjälp, ingen lyssnade på hennes vänners oro över situationen.

En dag hände det: Mannen slog nästan ihjäl Alicia – något hade gjort honom  förbannad”. Han slog ner henne inne i lägenheten, fortsatte sparka och slå över hela hennes kropp – så pass att hon fick minst en bestående skada.

När polisen kom till lägenheten, satt mannen och tittade på tv med Alicia liggandes livlös  i en blodpöl bara någon meter från honom. Att polisen kom var inte det som förvånade honom mest – utan det som inte bara förvånade, utan retade honom – var att Alicia fortfarande levde!

Alicia tvingades tillbringa lång tid på sjukhuset, och när hon kom ut därifrån fick hon och sonen ett boende hos Kvinnojouren.

Under efterföljande rättegång, så dömdes mannen till vård på ett LVM -hem. Därifrån rymde han – något som inte meddelades Alicia förenns efter de fått tag på honom igen – i den stad där Alicia och hennes son nu befann sig.

Efter detta började saker hända. Alicia bor fortfarande i skyddat boende i en mellanstor stad, tillsammans med sin son. Men detta skyddade boende är också det den enda hjälp Alicia och hennes son fått.

Då Alicia fruktar för sitt och sonens liv, eftersom mannen som nästan misshandlat henne till döds, stalkar henne, har svurit på att han ska döda henne. Alicia kan inte ens ha kontakt med sin mor, annat än på telefon. De har knappt träffats alls på ett års tid.

Vad gör då myndigheterna? Jo, de ifrågasätter om inte sonen kanske skulle ta och placeras hos någon annan… För är Alicia, som ju faktiskt låtit sig misshandlas så svårt, verkligen en lämplig mamma? Så, de kontaktar den frånvarande fadern och frågar fall sonen kan bo hos honom – och får ett ” NEJ” till svar, han ville inte ha något barn! ( Han har aldrig varit aktiv i sonens liv någonsin ).

Någon hjälp till eget boende får Alicia inte heller – trots att hon själv sökt bostad och enbart behöver ett intyg att ” hon är en lämplig hyresgäst”. Hon är fortfarande sjukskriven efter misshandeln och många hyresvärdar är skeptiska att hyra ut åt “sjukskrivna” och vill ha någon form av garanti från ex Sociala myndigheter.

Alicia vill stå på egna ben igen, med sin son. Hon har en utbildning där arbete aldrig kommer vara ett problem att få. Hon behöver alltså bara ett intyg från myndigheterna för en period – men nej.

Alicia har fått höra att hon inte kan bo kvar i det skyddade boendet länge till – boendet har sagt ifrån att hon inte behöver denna form av stöd längre” . Myndigheterna vägrar hjälpa henne med boende – deras fokus har hamnat på om inte det bästa vore att ta sonen och placera honom, så får mamman väl klara sig som hon vill.

Mannen som stalkar och hotar, som hotat med att döda Alicia – och som visat att han är mer än kapabel att göra detta – går fri idag.

Varje dag lever Alicia under skräcken vad som kan hända – samtidigt som hon kämpar för att bygga upp sitt liv igen. Hon har fått lämna släkt och vänner, då mannen riktat hot gentemot dem också. Men hur länge ska hon orka kämpa, med dels de skador hon fick permanent? Dels att hon måste kämpa för att bli tagen på allvar – trots denna grova misshandel av henne – av de myndigheter som ska finnas där för att hjälpa henne! Myndigheter, vars enda och optimala lösning på “problemet” är att splittra den lilla familjen och placera barnet hos främlingar.

Jag vill inte vakna en morgon och mötas av Alicias bild i tidningen och rubriken: “Ung kvinna hittad död – polisen misstänker mord” eller ” Ung kvinna hittad mördad”.

Det finns så många paralleller jag kan dra mellan Alicias fall och det som hände Eva-Marree – framför allt just detta att myndigheterna vägrar lyssna på deras rop på hjälp. 

Med så många kvinnor som mördas varje år i detta land, i relationsmord, hur kan allt gå ” baklänges” när det kommer till att dessa kvinnor inte tas på allvar. Istället för framåt. Varför ges inte mer resurser till att hjälpa dessa kvinnor, istället för att mata in miljoner på forskning kring ämnet kvinnomord och män som begår dem.

Vi vet redan att män mördar kvinnor – att sitta och klia sig i huvudet för att komma på “varför” har ingen betydelse. Det som betyder något är att höra dessa kvinnors rop INNAN DET ÄR FÖRSENT!.

Alicia är inte den enda kvinna jag kommit i kontakt med, som misshandlats svårt. Redan innan Joel mördade Eva-Marree har jag stöttat och hjälpt kvinnor som lever i våld. Jag har drivit igenom att starta upp grupper för kvinnor i denna situation i samband med sociala myndigheter redan på 80-talet ( varav två grupper existerar än idag ).

Det är dags att agera NU – inte sitta och vänta och fundera. När inte ens debattprogram på tv, eller ens någon form av media vågar ta upp och kritisera och granska de myndigheter som ska hjälpa men inte gör det, utan journalisterna lägger sig flata och nickar med i de “experters” svada, istället för att ställa sina frågor och kräva svar. Som med sin flathet och rädsla för att granska – med sin tysthet ger sitt samtycke till att lösningen på “allt och alla problem” är att splittra familjer och kidnappa barn.

images