Got it now?? Når det hela vägen fram? Eller ska vi ta en runda till med detta?
Vad gäller dokumentären, som ju inte etiska rådet i Sverige låter våga visa i detta land, så är jag mycket stolt över att den uttagits till detta stora pris – Franska motsvarigheten på Pulitzerpriset. Detta innebär att den nu, sedan den släpptes i februari 2018, fått 4 nomineringar, ett pris, och nu ett uttagande till detta pris. Bara att ens få, inte bara en nominering, utan en uttagning att få chansen att tävla om ” La Prix Albert Londres”, är enormt smickrande och en seger i sig. Varenda nominering, inklusive de som trailern fick, är en ära och en vinst.
Jag sitter och är förstummad över Sveriges styvnackade försök att gömma denna tragedi så stenhårt. De gömmer sig bakom etiska rådet, och begreppet ” Zenitha attackerar en svensk lag som är utomordentligt och klanderfritt fungerande”.
Jag undrar: Exakt HUR jag ” attackerar ” denna lag? Genom att berätta sanningen om den? Vad den EGENTLIGEN fungerar som? Är sanningen en attack mot svenska samhället? Svaret tycks vara: Ja!
Amnesty Internationals avdelning i Sverige fortsätter förneka sanningen i dokumentären, att det begås grava brott mot mänskliga rättigheter i Sverige, så grava att de leder till mord. Deras ” försvar” är minst sagt patetiska. ” Det är bara en liten kortfilm” – jasså? Baserat på att de endast sett den c:a 5 minuter långa trailern – för dokumentären i sig är nästan 1 timme ( 60 minuter för er som har svårt att räkna ut hur många minuter en timme är) och alltså en full-längds dokumentär. Vidare säger Svenska Amnesty International att Amnesty INTE antagit att ” den svenska modellen ” Sexköpslagen, som ett brott mot mänskliga rättigheter. Hmm, konstigt, för det var några år sedan detta hände, och Sverige tycks vara den enda avdelningen inom denna organisation som inte hört talas om detta.
Många som arbetar ( frivilligt och som volontärer?) inom denna Svenska avdelning, vet heller inte att Amnesty International har en filmtävling varje år, där priser delas ut till dem som avslöjat brott mot mänskliga rättigheter, till olika dokumentärer som visar dessa brott. Där dokumentären om Eva-Marree alltså vann ett pris i kategorin ” Crimes agents humanr rights “.
Och jag ställer fortfarande frågan: Vad är det resten av världen ser, som inte Sverige ser? Jag får mail, mess och andra interaktioner från hela världen, där folk uttrycker sin avsky, sin chock över att detta hänt i Sverige, som undrar varför inte Sverige tar sitt ansvar etc etc. Ja, jag har hört från människor från alla våra fyra kontinenter, från olika länder inom dessa – Afrika, Australien, Amerika, Europa. Vad är det alltså dessa människor ser, som inte Sverige ser – eller vill visa?
Ärligt talat, så trodde jag aldrig att det skulle bli så stort som det blev. Men jag är glad idag att jag var så envis att hålla det löfte jag gav Eva-Marree, trots alla som sa att jag skulle släppa det, som trodde sig veta att Eva-Marree inte skulle velat att hennes historia berättades. Som menade på att Eva-Marree ju var död, så vad spelar det för roll då?
Självklart så spelade det en stor roll, då Eva-Marree fick mig lova att berätta hennes historia EFTER Joel mördat henne! EFTER. Tänk på det ett tag. På vad det innebär.
Kevin skrev – tillsammans med Linda ( vad annars?) – till RA där han anklagade mig för både det ena och det andra, där han påstod sig vara ” Eva-Marrees beskyddare i livet och i döden”. Säkert inte de enda dessa skrivit till. Men, hans egna ord slog honom och Linda i ansiktet, för de visade klart att Eva-Marree INTE litade på dem som de tror. Hon berättade uppenbarligen inget om RA när det kommer till hennes egen roll där. Dessa två frågade efter kontakt med ” en vän till Eva-Marree – om någon sådan fanns?” Inom RA. Visste de alltså inte att Eva-Marree var styrelsemedlem, ett ansikte utåt, den betydelse hon hade där, hennes roll? Att hon var känd över hela världen under sitt aktivistnamn? Visste de ens vad hennes aktivistnamn var? Och om de nu stod henne så nära, som de påstår, anförtrodde sig Eva-Marree denna del av sitt liv? Enligt deras egna ord och även Eva-Marrees egna ord, så är svaret ” nej “. Hon kände att de var fördömande gällande det. Att de inte accepterade henne för den hon var fullt ut.
OM hon litat på dem, så hade hon berättat, och bett dem berätta hennes historia – såsom hon bad mig och Pye. Men det gjorde hon inte, och det säger mycket om Eva-Marree för de som verkligen kände henne.
Ja, jag är glad att jag fick denna chans, denna enorma chans, att berätta Eva-Marrees historia. Att Ovidie hörde av sig den där dagen i Juni 2016. Något jag först reagerade med att tro att detta var ytterligare ett av K och L´s grymma tricks. Från den dagen jag och Ovidie träffades – den 10 Juli 2016 – så kände jag hopp. Inget var alltså “spikat” eller klart öht att det ens skulle bli något mer än denna trailer. Men hoppet steg hos både Ovidie och mig, då Arte i rekordfart bestämde sig. Deras första reaktion hade varit ” Varför ska du göra en dokumentär om en svensk mördad hora, när så många mördas i Frankrike Ovidie?” Men Ovidie stod på sig, hon hade följt detta sedan mordet skedde, och häpnade och kände sorg och ilska och förundran över att Sverige valt att gömma detta i en mörk vrå. Att de straffade mig som förälder istället.
Nu vet vi hur det gick och vad som hände, både i Sverige och ffa utomlands, när sanningen kom fram. Att tas ut till detta pris, är ett ” kvitto” på hur världen reagerat.
Men inget hade kunnat bli, om det inte vore för alla som ställde upp och berättade sina historier om Eva-Marree. För detta är jag evigt tacksam.
