Hur kan människor ens tro att jag skulle ge upp jakten på rättvisa gentemot Eva-Marree och barnen? Skulle de själva göra det om de mist ett barn via ett mord?

Jo, en del tycks göra just det – iallafall utåt – för att omgivningen kräver detta!

Det finns allt för mycket felaktigheter när det kommer till mordet av min dotter för att jag bara ska sätta mig och säga ” Jaha, ok, jag ger mig väl då”.

Detta är inte bara mina ord, Dokumentären säger detsamma, Mr M William Phelps säger detsamma: Här har begåtts sådana grova övergrepp att det måste komma fram i ljuset! Mr Phelps är inte den som tar sig an vilka fall som helst i sin podd, men när han hörde om mordet på Eva.. Marree blev han rasande. ( Hans egna ord ). Podden är mycket stark, mycket kritisk mot svenska systemet. Återigen ska vi betänka att det begås mord på kvinnor – ffa sexarbetare – i USA varje minut, så det ska ju verkligen till något extra för att en person som Phelps, som arbetat med detta i 20 år, blir så berörd att han tar upp detta fallet.

I 9 år har jag kämpat för upprättelse för min dotter och hennes barn. Något Mr Phelps förstått. Han har också förstått vilka krafter som försökt tysta mig – inklusive min egen familj. ( Om man nu kan kalla dme det efter vad de gjort.) Fram till nu har jag skyddat mina s.k syskon och systerdoter till stor del, ibland har ilskan pyst ut som ånga som bara måste ut för att inte koka över. Men hela sanningen? Nej, den har aldrig berättats. Linda och Kevin kallar det ” hat ” när jag berättar sanningen – och jag kan förstå dem på ett sätt: Hade jag bettet mig som dem hade jag också gjort allt jag kunnat för att kalla det ” hat” och misskreditera den som berättar. Är man som de, direkt inblandade i mordet på sin egen systerdotter och kusin, ja då vill man nog inte att det ska komma ut.
Kalla det gärna ” hat ” – men vänta tills ni läst deras egna ord, hört vad de egentligen gjort. Sedan kan ni döma mig om ni vill. Jag känner inga som helst åtaganden att tiga längre, i 9 år har de där tre gått omkring och fiskat sympatier för ett mord de investigerat! Samtidigt har de attackerat mig obärmhärtigt på ffa Flashback och IRL – allt för att skydda sig själva. För hur skyddar man sig bäst från andras frågor, om inte genom att med alla medel försöka få bort ljuset från sig själv?

Så, vem ska jag börja med? Linda & Kevin? radarparet som är livrädda för sanningen? Eller Madeleine, som valt att dölja vissa relevanta saker i rädsla för att framstå som ” dålig kvinna ” – den stämpel hon satte på min dotter då hon ringde sociala?

Vi får se…

Det har hänt så otroligt mycket sedan jag skrev här senast, såpass att jag faktiskt inte hunnit med bloggen.

B.la så har jag kommit i kontakt med andra föräldrar som mist sitt barn via mord, det är så många tragiska historier jag fått at del av – liksom de fått ta del av min. Detta har lett till en idé att starta upp en grupp för alla oss som mist barn via mord. För hur gärna omgivningen vill oss väl, så kan ingen förstå förens det händer – tragiskt men sant.

Sorgligt nog finns många i omgivningen som har attityden ” Har du inte kommit över det där än? ” Hur? Hur exakt kommer man över att man förlorat ett barn på ett sådant grymt sätt? Hur ska man kunna ” glömma”? Jag har, efter 7 1/2 år fortfarande mardrömmar om mordet på Eva-Marree. Jag var inte på platsen då det hände – men de täta vittnesmålen av 11 personer lämnar via sina redogörelser en mycket tydligt bild av det som hände. Varenda sekund är redogjord för. En film som spelas upp i mitt huvud om och om igen och som inte kan stängas av.

Mordet och även sådant som hänt innan, saker från min barndom, har lett till att jag lider av Extrem PTSD, vilket leder till att kroppen är i konstant ” fight or fly-mode”. Konstant på helspänn. Vissa perioder kan jag inte sova pga detta. Kroppen är som en stålfjäder som reagerar på minsta ljud.
De som skapade detta helvete lider knappast detsamma, för att kunna göra det måste man ha förmågan att känna empati och sympati. Människor som går in medvetet för att förminska en annan, för att konstan förlöjliga, som angriper ens karaktär i försök att krossa den, att göra mig opålitlig, att måla ut mig som lögnare för att bara nämna några saker – dessa två personer lider definitivt inte några skam eller skuldkänslor. De gratulerar varandra när de överträffar varandra i att komma på något som är värre än den andres idé.

Tyvärr är inte jag den enda som har sådana personer i sitt liv. Hade dessa två varit partner till mig, så hade det räknats till ( psykisk ) misshandel och varit straffbart. Bloggar jag tidigare haft, detta var innan mordet på E-M skett, kallar dessa två ” hatbloggar”, enbart baserat på att jag skrev sanningen om deras terror. Hatbloggar? Återigen ett försök att misskreditera mig, och förhöja sig själva. Jag ska i ett annat inlägg lägga ut en mailkonversation från dessa personer, som dels är – i första hand – ett mail skrivet av dem till RA för att misskreditera mig. I andra hand är det en konversation mellan mig och en av dessa två, där jag ifrågasätter h*ns motiv med mailet. När jag gör det så kommer jag även att poängtera ut vissa saker som skrivits, som inte bara är motsägelsefulla, utan direkt visar på “skribentens” syfte: att misskreditera mig totalt.
Men det blir som sagt ett senare blogginlägg. Just nu ska jag lägga fokus på de projekt jag har framför mig.

Jag kan inte säga att jag inte är lite nyfiken på vad det nya -20-talet för med sig. Men en sak är säkert: det kan absolut inte bli värre än -10 talet vi lämnar bakom oss.

Det ska bli spännande se vad som kommer hända på kvinno-vålds sidan. Om Sveriges styrande kommer inse allvaret i bristerna när det kommer till våld inom familjen, mord inom familjen etc, och fall de kommer inse att kidnappa barn inte är lösningen på problemet. Heller inte att låta våldsmännen få vårdnaden eller umgänge, när barnen själva uppger att fadern är våldsam mot gentemot dem. Som det är idag, så säger sociala att barnen ljuger, uppmanade av modern. Inte bara visar de barnen att vuxna inte kan litas på – de tar ifrån dem all trygghet barnen borde få känna som en naturlig del i sina liv.

Kanske det är dags att BBIC-utredningarna vänds mot socionomerna istället? Att de undersöks grundligt – och då ffa deras sex-liv, som de ju så gärna ” utreder ” moderns. Faderns spelar ingen roll, han är ju man! Gubevars.

Jag läste något på nätet som fick mig hajja till rejält idag: Det stod att nu är tiden över när kvinnors ( sexuella ) anklagelser gentemot mannen är över! Kvinnors ord står inte över mannens längre.

När fasiken har kvinnans ord stått högre än mannens, när det kommer till just sexualmål? När?

Vad som triggade just denna text var ett manligt triumferande över Cissi Wallina och Virtanens case. Det är skrämmande att läsa sådana triumferande uttalanden. Det spelar ingen roll när övergreppet skedde, och när man gör anmälan. För många gömmer undan minnena av traumat i åratal. Man känner sig smutsig, ner skitad, ovärdig osv, efter ett övergrepp.

För mig tog det 13 år att inse att jag blivit våldtagen – även om jag givetvis visste det. Men 13 år tog det för känslorna att komma, alla känslor jag gömt, hållit tillbaka.

Det var hemskt när minnena kom rasande alla på en gång.

Jaha, nu tyckte tydligen min man att jag skrivit nog, för nu drog han på radion på hög volym. Det där med respektera andra är inte hans starkaste sida.

men nåja: Gott nytt år och alla lycka i det nya -20-talet.

När Eva-Marree mördades för 6 /2 år sedan, fanns det knappt några “kvinnogrupper” på FB. Alltså, grupper där kvinnor tar upp våld i relationer, där de mördade kvinnorna ska minnas och hedras, där kampen emot våldet är syftet.

Dessa grupper började dyka upp i samband med #metoo.

Grundarna av dessa grupper brukar tendera till att starta “mjukt”, för att i snabb stigande spiral börja slå hårdare och hårdare på de stora trummorna. Grupperna, som startades för att samla utsatta kvinnor, anhöriga till mördade kvinnor, blir snart en slags ” NED MED PATRIAKATET! “-grupp, en manshatarklubb. Och grundarna för gruppen börjar ofta i detta läge, att starkt sätta restriktioner för vad som får skrivas kontra vad som inte får skrivas. Oftast så får man exv inte ifrågasätta heller.

En sådan grupp kan innehålla över 3000 medlemmar, men oftast bara två som kan reglera gruppen. Tänk er själva: två personer ska hålla reda på 3000 personers kommentarer, så att inga påhopp, “förbjudna samtalsämnen” etc förekommer. Det säger sig självt att det aldrig kan fungera!

Då brukar en ny regel dyka upp: Alla har ansvar för vad de själva skriver. Egentligen ganska självklart kan man ju tycka. Men – här har grundarna då gått ifrån sin egen regel om att en admin ska taggas om överträdelse begås, så att DE kan gå in och radera, stoppa tråden och / eller stänga av den medlem som missköter sig. M.a.o : grundarna har insett att de inte räcker till. Och eftersom jag är jag, så tvekar jag inte säga detta till dem heller.

Likaså brukar jag ifrågasätta fall de ( grundarna, som väl hade goda intentioner från början) tycker det är så lämpligt att lova saker så stort som de gör, med tanke på att det är så många trasiga själar som följer och tror på deras stora ord om agerande. Grundarna tycker absolut inte om detta! Inget ifrågasättande tack!

Och det går inte att få dem förstå, att en trasig själ kan känna så mycket mera hopp och tro, än den som kanske aldrig genomgått det verkliga helvetet att leva med en våldsam man. ( eller kvinna). Hur de sugs in i de stora orden och ser en väg ut. Bara för att sakta inse att det var just bara det: ORD!

Allt fint prat om att agera, att gruppens admins har media i sin hand och sitter med makten att faktiskt förändra – rinner bara ut i sanden. Oftast efter admins uppnått sina egna mål.

Där sitter den trasiga själen och… ja, inser att den blivit sviken igen.

Jag har nu ganska tjock hud, efter den kamp jag fört både före och efter mordet på Eva-Marree, och jag har lärt mig se och känna igen tecknen när gruppen glider utför. De jag tänker på främst är de trasiga själarna, som än en gång svikits.
Det är det som retar mig mest och irriterar mig mest!

Jag kan ge ett exempel: Detta utspelar sig innan dokumentären haft premiär. En admin för en grupp sitter och lovar mig – gång på gång – att hon minsann ska se till att mordet på Eva-Marree blir känd över hela världen! Och detta inom ett år! Jag låter henne hållas. Jag kan kosta på mig att låta sådana personer hållas. Jag visste ju att dokumentären skulle ge gensvar – även om jag inte förstod hur stort gensvar . Vad gäller att “göra Eva-Marree känd över hela världen” så var hon redan det medans hon levde. Men nu skulle ju hennes historia bli känd. Hursomhelst: givetvis kunde inte denna människa hålla sitt löfte som hon trumpetade ut så ofta.

Tänk om jag nu hade varit en av dessa trasiga själar, som inte lärt mig vara hårdhudad och cynisk? Förstår denna människa vad hon kunde ställt till med? Troligen inte. Lika lite som alla som startar kvinnogrupper gör.

Ja, intentionen är god – men snart nog växer allt dem över huvudet – och då lämnas alla åt sina öden.

Att komma igång och skriva igen. Viljan finns där, men orden?

Det har gått 6 1/2 år snart sedan Eva-Marree mördades, och så mycket har hänt – och så mycket har inte hänt. Vissa saker står och stampar på samma fläck.

Såsom socinomernas åsikter. Inte bara inom Västerås, utan socinomer runt hela landet, är snabba att fördöma Eva-Marree och försvara socialas ageranden på alla plan.
Här sitter jag, 6 1/2 år senare, med en dokumentär gjord av Arte Europe, som prisats utomlands. Väckt avsky mot ett Sverige inte många trott existerar. En prisvinnande dokumentär – tunga priser. Priser från kvinnororganisationer världen över, pris från Amnetsy International. Eva-Marree hyllas som en ikon för sitt arbete och aktivism för kvinnliga rättigheter. Senaste priset kom från Spanien i våras.
Dokumentären var en av 7 (!) uttagna filmer som nominerades till Albert Londrés pris förra året – Franska motsvarigheten till Pulitzer-priset. Finare kan det knappast bli!

Ändå fortsätter Sverige att skamma dokumentären och mig. Sociala myndigheter hotade medverkande att ta hennes barn. Ja, de hotade även vittnen och personal på Öppna förskolan, BVC,MVC etc att medverka i dokumentären – vilket dessa inte vågade. Det säger en del om modet de som medverkade besitter! Trots riskerna att hamna illa ut, så ställde de upp.

Men, som sagt, Sverige fortsätter att skamma dokumentären och Eva-Marree i första hand – och mig. Ffa är det just socinomer och de som utger sig för att vara ” feministernas feminister” som skriker högst. När jag ställer dem mot väggen i olika diskussionstrådar, så försöker de först gå till angrepp med sina ( som de tror själva) välformulerade åsikter, när det inte hjälper ( då jag ju kan verifiera allt jag säger ) så går de över till personangrepp och härskarmentalitet. Utan att tänka på att de ju faktiskt representerar hela sin yrkeskår när de poängterar att de minsann är socionomer. Gud bevare mig för sådana människor som sitter på stolar där de ska hjälpa personer! Trångsynta, bigotta, drar sig inte för personpåhopp och härskartekniker – de visar upp hela provkartan på hur hjärtlösa och sympatilösa dessa personer är. De visar bättre än något annat, hur sann denna grupps brott mot mänskliga rättigheter är. De lutar sig mot lagen för att framföra sina ståndpunkter att de aldrig gör fel – men när jag då ifrågasätter varför och hur de så lätt bryter mot dessa lagar, samt skriver ut lagnr, paragraf och innehåll, så blir hysterin fullkomlig. Då handlar det minsann inte om att ” alla som bor i Sverige ska böja sig för Svensk lag”, nej, då är det en tolkningsfråga av lagen ifråga! Men enbart från deras håll, såklart. Vi andra dödliga ska följa lagen till punkt och pricka, för oss finns inget tolkningsutrymme.

De påstår sig sett dokumentären, men missat dess innehåll. För fortfarande kan de enbart fokusera på Eva-Marrees sexliv. Och att hon borde lärt sig hålla käft. Det sista är sant, det skrev tre olika socinomer i en och samma tråd senast idag. Dessa tre sa gång på gång att ” hon hade bara sig själv att skylla som blev mördad”. När jag slutligen frågade fall de var medvetna om att hon mördats på socialas lokaler, med en kniv tagen på plats, och att en av de arbetande socionomerna per faktum hängde ut genom fönstret med pojken i famnen, så han såg nästan hela mordet – hur förklarar de detta? Det kunde de inte, då försökte de ignorera mig istället – med dåligt resultat. Jag inbjöd dessa tre att komma hit och läsa alla journaler, då de ju inte är insatta i fallet. Eller ens hört talas om det enligt sig själva – varpå en kvinna replikerade : ” Va?? påstår ni att inte skulle hört om en av Sveriges största skandaler i modern tid??”. Då blev det tyst för en stund, innan de attackerade Yazmina å de grövsta igen och igen och igen…..

Dokumentären är en succé inte minst visar det sig genom att den haft TVÅ premiärer på 18 månader – Arte har ALDRIG två premiärer på en dokumentär! Och att Artes ena chef sa till mig att denna dokumentär var ett av det bästa verk de någonsin gjort! Ändå försöker Sverige få mig känna mig som jag misslyckats. Gång på gång på gång…..

Det var läge sedan jag skrev här sist, men så mycket har hänt i livet, att det är dags att börja skriva igen.
Detta blir bara ett kort, mer annonserade, att jag kommer återuppta bloggen.
Den kanske blir lite annorlunda, då allt förändras med tiden – så även känslor. Jag är inte längre inne i den brännheta chocken, utan kan se saker mer nyanserat.
Hoppas ni kommer tycka om och fortsätta följa bloggen.

När jag fick veta att jag utsetts till årets Jasminepris-mottagare, började tårarna rinna. Den stolthet, den glädje och den varma känslan jag kände kan inte beskrivas med ord. 

Och när jag läste de ord som skrivits, och motiveringen, så grät jag än mer.

Inte enbart för att jag fått detta fantastiska pris, instiftat till min dotters ära, utan för de ord som stod. För mig är det en självklarhet att Eva-Marrees vänner sörjde henne – precis så som jag gjorde och gör – och att deras sorg var och är lika berättigad som min. I många år var Rose Alliance Eva-Marrees familj, de stod upp för henne och hon för dem. De tog emot henne med öppna armar i en tid när hela hennes värld rasade.

I min värld fanns således inte ens tanken på att inte de skulle ” få” sörja sin vän, sin kollega. Och att då läsa att de ” fick tillåtelse att sörja, när “sådana som dem” inte gavs utrymme till detta” tog mig hårt. För som jag sagt: för mig var det en självklarhet. Jag tänker inte på Eva-Marrees vänner och kollegor som SW i första hand, jag tänker på och ser dem som människor före allt annat. Och då var de människor som lika mycket som jag drabbades av detta trauma.

Så började jag tänka lite. Är det verkligen så att SW inte tillåts sörja vänner och kollegor som avlider – vilken anledning det än må vara? Kan det verkligen vara så, att de hindras av släkt? För mig låter det ofattbart. Men, så minns jag scenen i Jonas Gardells filmatisering av ” Torka aldrig tårar utan handskar”: när en av killarna avlider i AIDS, så gör hans föräldrar ALLT för att dölja att sonen var homosexuell, att han dött av AIDS. De konstruerar en flickvän vid begravningen. Där sitter pojkvännen på begravningen, osynlig för alla, oaccepterat av alla. Samma när huvudpersonen avlider. Först hans föräldrars ” medkänsla” och “värme” gentemot pojkvännen – bara för att i samma sekund deras son avlider, låter maslkerna falla och visar sitt rätta jag. Så grymt. Så fruktansvärt.

Är det samma eller liknande för SW? 

Obegripligt, grymt, elakt, vidrigt. 
” Jo, men de hade ju inget förhållande, såsom de i boken” kanske du tänker – och glömmer därmed bort den närhet vänskap kan skapa. Den enda vänskap de kunnat lita på, då resten av samhället fördömt dem.
Jag gav inte tillåtelse att sörja, jag såg det som en självklarhet. 

Jag har kämpat hårt för att hålla mitt löfte till Eva-Marree, men utan Pye, Carina, Johan, Mariaorna, Yazmina, Fredrik mfl, så hade det aldrig gått. Utan min franska ängel Ovidie och den hundrädda Corentin ( som jag tror vi lyckades bota från hundskräcken med våra då fem vuxna hundar och #15valpskullen ), så hade det aldrig gått. Vi gjorde detta tillsammans.

Och jag hoppas med hela mitt hjärta, att jag får fortsätta kämpa vid er sida. För det är mycket kvar att kämpa för.
Jag kommer aldrig överge er, aldrig vända ryggen till, alltid ha en dörr öppen vid behov, mat, dryck, värme och kärlek

 

 

(English version coming shortly)

En av de vanligaste frågor man får som sexarbetsaktivist är: Hur skulle du känna om din dotter blev sexarbetare? Frågan anses oftast vara retorisk, och ingen är egentligen särskilt intresserad av att höra vad sexarbetares föräldrar verkligen känner, då frågan egentligen handlar om något helt annat: Idén om att ingen vill föreställa sig att vara förälder till en sexarbetare, inte ens sexarbetarna själva. 

 

Årets Jasminepristagare gavs inte en sekund till eftertanke när hennes dotter Eva-Marree mördades för 5 år sedan. Löpsedlarna var överallt, journalister ringde, kända och okända människor krävde hennes uppmärksamhet. Hon själv fokuserade enbart på det löfte hon hade gett sin dotter några veckor tidigare – ”Lova att berätta min historia när han mördat mig.” Det skulle ta fem år innan hon lyckades infria sitt löfte. Fem år  av nedlåtande och respektlöst bemötande från berörda myndigheter, hatkampanjer på social media och anklagelser om att hon försökte profitera på sin dotters död. Fem års kamp i ett land där myndigheters maktmissbruk mörkläggs för att skydda framgångssagan om sexköpslagen. Fem långa år, och hon förtjänar ett pris för vartenda ett av de åren. Men det är inte därför Zenitha Smith Westberg är utsedd till årets Jasminepristagare. 

 

Mitt i sin egen ofattbara sorg såg Zenitha Smith Westberg till att vi förstod att den acceptans hon visat sin dotter, även omfattade Eva-Marrees kollegor i Rose Alliance. Hon såg vår sorg, tillät den ta en självklar plats, och gav oss därmed rätten att sörja Eva-Marree utan att samtidigt be om ursäkt för vår existens. Det gjorde det något lättare. Det är nämligen svårt att få ro att sörja när man helst inte ska existera. Den generositet och kärlek hon visade oss förtjänar sannerligen ett pris, men inte heller det är anledningen till att årets val var det enklaste vi någonsin gjort. 

 

 

 

 

 

När det kommer till respekt och lojalitet, så är inte det en självklarhet som kommer med exv vänskap. Fast många tycks tro att det är så. Eller rent av att de ska visas respekt och lojalitet “bara sådär”, detycks inte ha förstått att det är något man måste förtjäna. Likväl som vänskap är något man måste förtjäna. 

Jag sitter här och funderar på just detta med respekt, lojalitet och vänskap, och vad det kan leda till när endast den ena parten följer de oskrivna ” regler” som gäller.

Som Eva-Marree. Hon var så lojal, hade sådan respekt för vänskap och respekterade människor, som hon kanske inte skulle ha gjort. För faktum är, att just hennes lojalitet blev hennes död. För det finns en sanning som inte berättats, en sanning om total illojalitet rörande några hon trodde var nära vänner. Men är det min sak att berätta? Är det min sak att berätta hur hennes tillit krossades? Är det min sak att berätta hur de svek henne på det grymmaste sätt man kan tänka? 

Jag vet att Eva-Marree inte berättade detta för många, faktum är att jag tror att bara jag och mycket möjligt Pye, kan ha varit de som visste. Att Eva-Marree kom till insikt med att hon matats med grova lögner och därmed förlorat många år mellan henne och mig, det vet jag, just tack vare Pye. Och för att Eva-Marree själv berättade. Det var jag som såg henne uppkurad i min soffa och med förkrossad röst berätta, vad hon nyss fått bekräftat av en av dessa personer hon litat så på.

Jo, jag är övertygad att personen idag skulle förneka att den sagt så, men det bryr jag mig inte i. Det var som sagt jag som såg min dotter förkrossad över att ha trott dessa lögner vara sanna.

Och nu sitter jag här och brottas med tanken om jag ska vara lika lojal mot dem, för hennes skull, som hon var.

Eller ska jag berätta sanningen? Oavsett at jag vet att den kommer skada dessa personer?

Det är inte utav hämnd jag funderar på at berätta sanningen, utan dels pga den lojalitet jag känner gentemot Eva-Marree och dels den lojalitet jag alltid visat dessa personer – vilket i sin tur let till ett antal övergrepp på mig i form av lögner ffa, men även direkt skada på båda mina barn och mina barnbarn.

Hur långt ska min lojalitet sträcka sig gentemot dem, som skadade min dotter? Min son? Mina barnbarn? Är inte den lojaliteten förbrukad nu? Och är det inte dags att sanningen bakom hur Eva-Marree ens hamnade i SW-branschen? För det var inte så, att hon vaknade en dag och sa att ” Ja! Så ska jag göra!”

Är det inte dags att den som ledde in henne på den banan, avslöjas? För även om Eva-Marree sedan valde att fortsätta kämpa för SW rättigheter, efter barnen togs ( och ja, personen som ledde in henne i SW har i allra högsta grad en stor roll även i detta – då det var den personen som..nåja, gjorde något hemskt), så fortsatte hon också skydda denna person – och de som är inblandade i det hela – trots vad de gjort. 

Jag vet varken in eller ut, om jag ska berätta eller ej. Ska hela sanningen ut, så att även de som förstörde Eva-Marrees och barnens liv, också straffas på det sätt som Eva-Marree gjorde?

Vad tjänar det till egentligen? Annat än att just sanningen kommer i dagen. Det som gör det svårt, är att jag inte vill skada en familj på samma sätt som de förstörde Eva-Marrees. På så många sätt.

…. Efter premiären på ” I Sverige finns inga horor” i Stockholm på Capitol Biograf.
Det var en kväll full av magiska stunder, värme, kärlek – trots den tragiska verklighet filmen visar. Eller var det kke just därför? För att mörkret, stigmatiseringen, det svarta som väller upp, som skapade kontrasterna?
För utan tvekan är det en tung film att se, och bevisligen en chock för många som inte förstått eller vill förstå – som inte sett, eller inte velat se, – som inte hört eller inte vill höra.
Många som nu sett dokumentären – verkligen SETT den – är alla tagna av det du nu insett: att det handlar om en ung, vacker, intelligent mamma, som sålde sex fem ggr och fick betala med sitt liv efter ÅR av trakasserier från både Joel ( barnens pappa) och sociala myndigheterna i Västerås.

På Capitol mötte jag många fina underbara människor; både sådana jag känt sedan tidigare, sådana jag bara talat med via FB och telefon tidigare, såväl som totalt okända.
Det var utan tvekan den tystaste filmvisning jag någonsin varit på, inget viskande eller annat tissel tassel. Endast några gånger gav publiken ifrån sig ljud – och då “kollektivt” – men aldrig enbart någon enstaka.

Och visst var det surrealistiskt att sitta där och se sig själv på en ENORM duk, och veta att en fullsatt biograf ( 82-84 platser tror jag det var) satt där och såg detsamma. Men, all nervositet, känslan av panikattack – bara försvann när filmen rullade igång. Känslan av overklighet upphörde där: för detta var sant. Jag satt på en biograf och tittade på premiären av min dotters historia. Den historia jag kämpat så länge för att hålla mitt löfte att berätta. Den historien som visar den sanna bilden av sexköpslagens verkan. Liksom den visar den sanna bilden av Sociala myndighetens framfart som egen suverän makt, i vårat land. Hur kidnappning av barn satts i system, att vi fråntagits våra mänskliga rättigheter som mödrar, mor och farföräldrar etc. Att i Sverige så hotas medborgarna in att “lyda”, annars kan de bli av med sina barn. Hot, mutor, vapen, påtryckningsmedel: ja sociala myndigheten har visat att de är beredda gå genom eld och använda barnen i dessa syften – “för barnens bästa i centrum”.
Ändå…. Ändå så dödas barn som Bobby, i hemmet, av sina föräldrar. Eller lilla Yazmina, som mördades av sina släktingar. Hemskt nog så kan man räkna upp många liknande fall. Men var fanns den så nitiska sociala myndigheten då? De som har som paradord just BBIC? Var fanns de? För dessa barn?
Kanske hade de fullt upp att trakassera oskyldiga ffa ensamstående mammor? Kanske så kämpade de för att “uppfostra” dessa mödrar i deras anda, tvinga dem till lydnad under hot om att annars tas barnen? barnen som bor hos en kärleksfull mamma. Barnen som är trygga. Så, när det hemska öden barn som Bobby och Yazmina råkade ut för avslöjas, så rycker sociala myndigheterna på axlarna och säger ” Hoppsan! De föll nog BARA mellan stolarna”.
I verkligheten så höll Sociala myndigheten på med sina “utredningar” av utsatta kvinnor, där de vidare skuldbelägger kvinnorna med hot om att ta deras barn FÖR DE LÅTER SIG MISSHANDLAS INFÖR BARNEN! ” Låter sig misshandlas…” Något dessa myndigheter inte tvekar säga till en mamma som nästan slagits ihjäl, medans hon ligger på sjukhus! Och vem ska då få vårdnaden och ansvaret för dessa barn, vilka är de ultimata vårdnadshavarna? Jo – förövarna! De som misshandlade mamman nästan till döds – eller t.om till döds – framför barnen!

( Nu skulle detta blogginlägg egentligen handla om premiären av dokumentären – men jag blir så arg när jag tänker på detta, att nu får fingrarna skriva vad huvudet tänker).
En orsak till denna ilska kommer till utryck här och nu, har samband med premiären. Jag träffade nämligen en unga mamma där, en ung kvinna jag pratat mycket med på nätet. En ung, varm intelligent kvinna – en kvinna såsom Eva-Marree. Kaisa Basia della Orba heter hon. Och hennes son, sonen hon är biologisk mor till, fråntogs henne i samband med en skilsmässa från sin partner. En våldsam partner. Jag har sett bilder på hur ett avhämt kan ske, när Kaisa någon gång har fått träffa sin son för denna förövare – som med socialas goda minne använder barnet som vapen gentemot Kaisa. I synnerhet en bild gjorde mig så arg, så ledsen, upprörd och känslan av vanmakt fullkomligt vällde in över mig. Det är när pojken gråter och strävar att få koma till sin mamma, ögonen stora av sorg och fyllda av saknad. Förövaren lyfter upp pojken ( som jag inte vet exakta åldern på – men 4-5 år?) och klämmer fast honom under armen, så hans huvud pekar frammåt och fötterna bakåt, som om han vore en matta eller något annat materiellt och inte en levande, rädd pojke – och stormar iväg med honom så. Inga försök till att prata med pojken från NN.s sida, inga försöka att gemensamt med Kaisa lugna pojken. NN kan alltså inte ens lyfta upp pojken i sin famn och trösta honom – utan störtar iväg med honom fastklämd under armen!
SÅDANT tillåter sociala myndigheten, eftersom de BESTÄMT att Kaisa är en dålig mor. Kaisa har aldrig rört droger, aldrig tagit ett snedsteg som inte vilken annan ung person kan göra innan de får barn, men hon råkade ut för en förövare i ett förhållande. Förövaren är inte ( om jag uppfattat rätt) ens biologisk släkt med Kaisas son. I Sverige duger alltså i princip vem som helst som INTE är mamma till barnet/barnen mycket bättre än den biologiska mamman? Likväl som en våldsam partner anses vara en mycket bättre förälder.

Och även en annan ung mor har hamnat under socialas lupp nu, rejält. En av kvinnorna som medverka i dokumentären. Hon kollas mycket noga, ja så noga att sociala gör hembesök med motiveringen att kvinnan och barnen blir misshandlade – kvinnan är ensamstående mor och lever ensam!

Man tappar ju andan helt.
Och samtidigt utsätter förövare barn för misshandel och Gud vet vad – utan att sociala lyfter ett ögonbryn. För föräldrarna är inte i deras skottglugg!

Och så länge Sverige går till ytterligheter att gömma denna smutsiga sanning, så kommer det fortsätta. Och inte många har orken att kämpa, eller modet. Att klaga – ja, men att aktivt kämpa? Nej. Så länge rösterna bara hörs med jämna mellanrum i korta perioder, tills sociala tigit ihjäl dem – eller hotat med barnen – så kommer detta ALDRIG upphöra!

Så har det varit för mig, sociala har försökt tiga ihjäl mig. De har använt mina barnbarn som påtryckningsmedel, som mutor – som vapen. Ja, de har t.o,m i samarbete med polisen beslagtagit mina vapen en gång – men då fick de en så skarp tillsägelse att jag tror inte de gör om samma misstag en gång till. Annars förväntar jag mig i princip vad som helst från deras sida nu.
Jag har inga illusioner kvar om att jag ska få träffa mina barnbarn, av många olika anledningar. B.la så har utan tvekan Linda och Kevin ett finger med i det spelet och har utmålat mig som rent livsfarlig. ( Det har hänt förr, mer än en gång). Sedan har vi då detta att jag inte är tyst, utan fortsätter ansätta dem för att – kanske det är patetiskt – men tvinga dem erkänna de fel och de brott de begått och begår.Sociala myndigheterna alltså.

Jag vet att många sett filmen dessa två sista dagar sedan den släpptes på VIMEO och YT, den finns att hyra på SF- anytime också, liksom att köpas på b.la CDON.

Den otroliga värme jag möttes av på premiären kommer jag bära med mig länge. För en sådan som ja, som ansatts sedan jag var liten för övergrepp både fysiskt och psykiskt, så är det ovant att folk ser MIG för den jag är. Jag har kämpat varenda steg hit, där jag är idag, och kommer fortsätta kämpa så länge jag kan.

Inte ens min egen sjukdom – ADPKD – kommer stoppa mig, eller den kroniska njurinflammationen – båda två obotliga dödliga sjukdomar. Så länge jag har kraft ger jag mig aldrig – och säkert inte när kraften tryter heller för den delen.

Ja, detta blev ju långt… Avslutar med några bilder från premiären. Och vill också tacka SAMTLIGA som kom, som hjälpt till, som funnits där. Alla ni som, kanske inte fullt ut trott på mig alla gånger, men ändå peppat.

Ett särskilt tackinlägg med allas namn kommer senare.

Som en man skämtsamt sa på FB:
” Stort motstånd? Jo, den är inte “pk” ha ha. Inte det minsta. Den berättar bara…SANNINGEN :-D. Usch på dig Zenitha Smith ;-)!
Jag är ledsen för det som din dotter behövde uppleva. Och önskar att denna underbara unga kvinna fortfarande levde, och fick vara den fantastiska mor för sina barn som hon verkligen var <3!. Jo. Sådant där FÅR man inte säga i Sverige. Party-pajare där :-D. Här har de trummar ut en bild av att alla svenska sexarbetare är sönderknarkade, psykiskt sjuka och har blivit utsatta för en ond incestuös far sedan födseln. Och att socialtjänsten är god, fördomsfri, empatisk och rättssäker. Och så kommer du och Eva Marree och stökar till i hela “Åsiktskorridoren”. Jag önskar bara att det skulle ha fått ske med mindre tragik <3″

Och det är ju så. 2016, när det stod klart att dokumentären skulle börja spelas in, redan då började vissa grupper av feminister att mumla. Och vartefter så steg mumlet, för att slutligen bli till ett vrål av ilska. Filmen kunde endast användas i avskräckande syfte – om den skulle visas alls!

Jag känner att nu, när ” I Sverige finns inga horor” snart har premiär, att det är dags att reda ut visa saker som sprids via media – både “etablerad” och privata sociala media. I synnerhet vänder jag mig till Lars Säfström på SVT. Anledningen till detta är, att han är den första som jag med säkerhet vet beskyllde Ovidie för att utnyttja mig,manipulerat mig mm, enbart för hennes egna syften att driva en oppinion gentemot den svenska sexköpslagen.  Inget kan vara längre från sanningen. Men brydde sig Lars Säfström om sanningen, när han la fröet för så många att jag utnyttjats? Att jag inte vet mitt eget bästa? Svaret är såklart: nej, det gjorde han inte. Han antog att det måste vara så. Utan att bry sig om att ens gräva det minsta i fallet, så visste han alltså att jag bara var en marionette, som utnyttjades på synnerligen förfärligt sätt! Och, som sagt, andra etablerad media och privatpersoner hoppade på detta tåg och en slags häxjakt tog sin början. 

Så är det alltså inte.
Ovidie kontaktade mig i juni2016 och ville följa upp vad som hände efter mordet på Egva-Marree , ett mord hon själv skrev om då det skett. Hon såg även reaktionerna världen över – då Eva-Marree ju var känd världen över under sitt aktivistnamn Petite Jasmine. ” #justiceforjasmine ” flög över världen – sedan tvärtystnade det. 
Jag försökte kämpa för att hålla mitt löfte till Eva-Marree – men det var som att springa in i en stenmur om och om igen. Till Ovidie kom…
Ganska snart, så bestämde hon att hon ville följa upp efterspelet av mordet ffa, då det ju är ett mord som skiljer sig från mängden på så många plan.

Den 1O:e juli träffades vi utanför Norrtälje, för att samtala och spela in en trailer. ( Ovidie hade fått osedvanligt kort tid på sig att få ihop en trailer och en hållbar berättelse värd att filma). Trailern godtogs och antogs.

Så började själva inspelningen. En extremt jobbig och känslomässigt sönderslitande tid. För oss alla. Det var så många gånger vi fick avbryta för att någon av oss fyra: Jag, Ulf, Ovidie eller Corentin bröt samman. Vi påverkades alla starkt alltså. Det var inte någon kylig, kall icke-känslomässigt arbete från Ovidies sida. Tvärtom: hon blev chockad över allt hon fick veta, b.la via journaler från sociala och vårdnadsrättegångar. Varenda del av dokumentären är verifierad sanning i form av socialas journaler, domstolspapper etc etc. 

Det fanns inget utnyttjande eller manipulerande – om man inte tänker tanken att vi utnyttjade varandra med ömsesidigt samtycke!  Jag för att hålla mitt löfte – Ovidie för att berätta sanningen. Just det: sanningen. Sanningen om ett Sverige ingen vill kännas vid – därför är det lättare att säga att Ovidie utnyttjade mig för att ” attackera Sverige” och jag likaså, fast som en tomboll utan egen vilja.

Jag blir arg, ledsen och upprörd varje gång jag hör dessa anklagelser, liksom jag blir förbannad på folk som Gunilla Madegård , som anser att dokumentären ” ju kan tjäna som syfte att avskräcka unga tjejer från att börja sälja sex”. Dvs: G.M menar att här ska tjejer/kvinnor skrämmas å det grövsta med att de hamnar i helvetet på jorden och slutligen blir brutalt mördade – OM de skulle välja att sälja sexuella tjänster som SW. Man kanske kan se filmen som så? Om man medvetet ochg med vilja missar budskapet i den helt?

Svenskar bosatta utomlands som sett den, vill också stoppa den. Varför? Jo, för den visar ett mörkt Sverige långt från det perfekta land de vill ska finnas på var mans näthinna vid blotta nämnandet av ordet ” Sverige”.

Ovasett: Nu kanske jag retar upp SVT, när jag publicerar dessa mail – men med den kampanj de kör, så vill jag visa exakt hur de ” resonerar”. Och minns, när ni läser dem – att dessa är av den “trevligare” sorten.

• 

• 

•