Ibland kan jag känna att folk lätt får uppfattningen att jag är en rakt-igenom iskall bitch, som inte bryr mig i andra, som är dryg och överlägsen.
Mycket beror på – har jag fått höra lite varstans – att jag inte springer runt och visar “tacksamhet nog”. Om någon erbjuder hjälp av vilket slag det än må vara – så tycks förväntan på evig tacksamhet och snudd på dyrkan, finnas inbäddat på ett underförstått sätt i dessa ” erbjudande”. Och då jag inte är den typen av person som idoliserar och förhärligar och är “tacksam för resten av livet”, så är jag alltså en rakt-igenom iskall bitch. Sådär automatiskt liksom.
Jag svarar inte alltid på FB-inlägg t ex, med den grad av tacksamhet som tydligen begärs. Men varför skulle jag det? Och varför måste dessa krav överhuvudtaget finnas?
Det är mycket få människor i mitt liv, som satt sådana spår och bidragit med så mycket, att de för alltid finns i mitt hjärta. Dessa fåtal människor ( jag räknar inte med min barn, bonusbarn med resp, barnbarn här – för det går osagt att de har min villkorslösa kärlek.) som har lyckats tränga igenom den mur jag byggt upp och verkligen sett mig för den jag är – inte den jag visar – har min villkorslösa kärlek. Och i vissa fall har även några av denna lilla skara människor även blivit de personer jag har som förebilder och – ja även en beundran som gränsar till att jag ser dem som idoler i mitt liv.
Denna mur jag byggt upp har varit – och är – nödvändig för min överlevnad. Denna ” kom inte närmare än 2 meter tack!” gräns jag har, har räddat mig många gånger från att skadas allt förmycket av människor omkring mig.
Jag imponeras inte av människor pga deras “yttre egenskaper”, såsom utbildning, social status, titlar, hur “känd” personen är etc etc. Det jag däremot imponeras av är det inre: hjärtat och själen.
Det tar mycket lång tid innan jag känner mig bekväm nog med någon, att jag litar såpass på den personen att jag visar vem jag är. Den riktiga Zenitha. Jag har vänner sedan över 20 år ( närmar sig väl snart 30 år i vissa fall ) som jag fortfarande har kontakt med – men som inte än idag vet vem jag egentligen är – mitt sanna jag.
I de få fall, där jag litar på en människa ganska omgående så jag vågar blotta mig själv fullständigt, har som sagt inte varit många.
Så – jag får nog fortsätta leva med stämpeln att vara en rakt-igenom iskall bitch som inte är tacksam nog.
Och det får ni ta, som väljer att vara vän eller umgås med mig. Kräv inte denna tacksamhet av mig – för den får ni inte. Jag begär inte den av er. Hjälper jag någon på något vis, så är det med hjärtat och utan baktanke.
Och, falsk blygsamhet är inte heller något jag bryr mig i – tvärtemot jantelagen så tvekar jag inte säga vad jag är bra på – och att det jag är bra på är jag förbannat bra på.
Ja, säkert kan nu någon läsa ut att jag lider av det eller det – men vem bryr sig? Är det något jag vet med säkerhet så är det att jag inte lider av vare sig det ena eller andra psykiskt. Tro mig – jag har tvingats motbevisa påståenden om diverse “psykiska sjukdomar” jag lider av – många ggr om. Dock inte nu längre – efter jag haft turen att träffa en av detta landets absoluta ledande genom tiderna inom psykologi. Då blev det stopp på anklagelserna.
( det är mer än jag kan säga om den kvinna som ägnat åratal åt att hitta på diverse diagnoser på mig – bara för att själv bli diagnostiserad tillslut som borderline med narcissistka och paranoida drag.)
