Julen har varit minst sagt jobbig. Alla tankar, alla minnen, sorg – men också en glädje, allt blandat i en salig röra.
Det är inte så att sorgen minskar med tiden, snarare tvärtom: mer och mer inser jag vad jag förlorat: mitt älskade barn.
Ja, hon var en vuxen kvinna, men för mig är och kommer hon förbli mitt barn.
Denna Julen hade Eva-Marree planerat vara hos oss – eller att vi skulle vara hos henne, om hon fått tillbaka barnen, vilket var mycket troligt att hon hade fått. För att inte säga säkert hade fått tillbaka hela vårdnaden.
Men så blev det inte…. istället blev hon meningslöst och bestialiskt mördad.
Den smärta och tomhet som jag känt under denna jul önskar jag ingen annan. Den brutala sanningen om hennes lidande, den brutala sanningen om hur han slaktade henne har skjölt över mig i vågor.
Frågor som aldrig kan få svar.
Av någon anledning – kanske som en slags skyddsmekanism av något slag – så är det ett knivhugg som ” retar ” mig mer än alla andra. Det kanske är ett klumpigt uttryck, men jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som jag enbart kan fokusera på det. ” Retar” är definitivt inte rätt ord, det vet jag, men det är just den skadan han tillfogade henne som blivit som en slags symbol för grymheten i hela mordet. och han tillfogade den bland de första huggen.
Varför högg han sönder henes vackra ansikte??!! Varför högg han henne så brutalt i ansiktet?
Eva-Marree hade precis, bara någon månad innan, låtit spruta in fett i sina kinder, för hon ville ha mera ” ryska drag”, dvs höga kindknotor. Hon var vacker som hon var, men hon ville detta – för henne var det viktigt. Kanske är det så att jag fokuserar allt hat gentemot Joel på detta hugg, pga jag vet hur stolt och glad hon var över att ha gjort detta? Jag vet inte – men undermedvetet är det kanske så. Hon var så vacker – och han högg sönder det!
Eller kanske det är så att jag fokuserar på detta, eftersom jag faktiskt inte klarar av att tänka på hennes lidande fullt ut? Kollapsade lungor, sakta kvävas, drunkna i sitt eget blod, blodförlusten, smärtan, ångesten, skräcken….
VARFÖR? DU SAKNAS MIG SÅ MYCKET!
Mitt i all sorgen fick vi ett stort glädjebesked dagen före julafton: vi ska få umgänge med barnen! Redan på fredagen skickade jag julklappar från oss till dem, och på måndagen fick jag de gulligaste kort där de sitter med sina paket som är så stora de knappt kan hålla om dem, med tomteluvor på huvdena sitter de där och ler stort.
Glädjen över att vi äntligen ska få träffa dem och ha umgänge, grumlas med sorgen över att deras mor inte finns med…. Det skulle ju varit hon – deras mamma – som fick träffa sina barn, som fick ha sina barn hos sig!
En annan orsak som grumlar glädjen är också de personer som jag vet kommer nu att skriva så fingrarna blöder – återigen – en massa dynga om detta faktum att vi ska få umgänge. Åh, jag kan redan se framför mig hur de kokar av ilska! Vi förväntar oss inte mindre än att dessa personer kommer bombadera Myndigheterna med diverse anklagelser – för det är deras stil att göra. Missunsamhet, hat och avund är deras ledord i livet.
Och jotack, jag har fått höra mer än nog att jag ” hatar istället för hedrar min dotter genom att skriva vad dessa personer gjort”.
Skillnaden mellan deras hatfullhet gentemot mig och min familj är att den är ogrundad – medans det hat jag känner är högst välfundamenterat: de ligger till grunden för mordet på min dotter, och att mina barnbarn nu är moderslösa! Om inte det är skäl nog att hata, så säg vad som är! Speciellt Linda smith, som i åratal försökt krossa min familj så till den grad att min handikappade son försökte ta livet av sig efter hon lurat honom till sig, såsom hon gjorde med Eva-Marree – Eva-Marree som nu är mördad pga denna varelses handlingar! Att hon sedan sitter och skriker att jag förföljt och trakasserat henne, är det bara hon som ” vet om”, alla andra som genomskådat henne för länge sedan, och som vågar stå emot denna vansinniga sjuka kvinna, vet hur verkligheten ser ut.
Men när hon snart nog står där i rättsalen som anklagad, tror hon fortfarande att hennes ” vänner” är beredda begå mened för hennes skull och riskera fängeslestraff?
Ja, efter åratal av trakasserier från henne gör jag nu det jag skulle gjort för länge sedan.
HON la grunden för denna händelse, jag visste hon var beredd att gå till det yttersta för att krossa min familj, men tanken på att hon skulle gå så långt som till att uppvigla till MORD fanns inte.
Ja, Joel höll kniven, men hon gödde hans hat.
Som sagt: det är blandade känslor nu: alla på en gång.
Och bara så ni vet: mina barnbarn har inget med mitt hat gentemot samtliga inblandade som möjliggjorde detta mord – när de blir stora nog att fråga ska jag svara, men nu är de barn och ska förbli barn, som ska ha trygghet istället för den misär de tvingats leva i pga ren flathet.
En tanke jag har inför att träffa mina älskade barnbarn är:
” Vad svarar jag då de frågar varför jag är ledsen eller gråter”?
Det kommer vara glädjens och sorgens tårar….
Men – vad svarar jag på det?
Stillstanding 