Det har hänt så otroligt mycket sedan jag skrev här senast, såpass att jag faktiskt inte hunnit med bloggen.

B.la så har jag kommit i kontakt med andra föräldrar som mist sitt barn via mord, det är så många tragiska historier jag fått at del av – liksom de fått ta del av min. Detta har lett till en idé att starta upp en grupp för alla oss som mist barn via mord. För hur gärna omgivningen vill oss väl, så kan ingen förstå förens det händer – tragiskt men sant.

Sorgligt nog finns många i omgivningen som har attityden ” Har du inte kommit över det där än? ” Hur? Hur exakt kommer man över att man förlorat ett barn på ett sådant grymt sätt? Hur ska man kunna ” glömma”? Jag har, efter 7 1/2 år fortfarande mardrömmar om mordet på Eva-Marree. Jag var inte på platsen då det hände – men de täta vittnesmålen av 11 personer lämnar via sina redogörelser en mycket tydligt bild av det som hände. Varenda sekund är redogjord för. En film som spelas upp i mitt huvud om och om igen och som inte kan stängas av.

Mordet och även sådant som hänt innan, saker från min barndom, har lett till att jag lider av Extrem PTSD, vilket leder till att kroppen är i konstant ” fight or fly-mode”. Konstant på helspänn. Vissa perioder kan jag inte sova pga detta. Kroppen är som en stålfjäder som reagerar på minsta ljud.
De som skapade detta helvete lider knappast detsamma, för att kunna göra det måste man ha förmågan att känna empati och sympati. Människor som går in medvetet för att förminska en annan, för att konstan förlöjliga, som angriper ens karaktär i försök att krossa den, att göra mig opålitlig, att måla ut mig som lögnare för att bara nämna några saker – dessa två personer lider definitivt inte några skam eller skuldkänslor. De gratulerar varandra när de överträffar varandra i att komma på något som är värre än den andres idé.

Tyvärr är inte jag den enda som har sådana personer i sitt liv. Hade dessa två varit partner till mig, så hade det räknats till ( psykisk ) misshandel och varit straffbart. Bloggar jag tidigare haft, detta var innan mordet på E-M skett, kallar dessa två ” hatbloggar”, enbart baserat på att jag skrev sanningen om deras terror. Hatbloggar? Återigen ett försök att misskreditera mig, och förhöja sig själva. Jag ska i ett annat inlägg lägga ut en mailkonversation från dessa personer, som dels är – i första hand – ett mail skrivet av dem till RA för att misskreditera mig. I andra hand är det en konversation mellan mig och en av dessa två, där jag ifrågasätter h*ns motiv med mailet. När jag gör det så kommer jag även att poängtera ut vissa saker som skrivits, som inte bara är motsägelsefulla, utan direkt visar på “skribentens” syfte: att misskreditera mig totalt.
Men det blir som sagt ett senare blogginlägg. Just nu ska jag lägga fokus på de projekt jag har framför mig.