Jag kan inte säga att jag inte är lite nyfiken på vad det nya -20-talet för med sig. Men en sak är säkert: det kan absolut inte bli värre än -10 talet vi lämnar bakom oss.

Det ska bli spännande se vad som kommer hända på kvinno-vålds sidan. Om Sveriges styrande kommer inse allvaret i bristerna när det kommer till våld inom familjen, mord inom familjen etc, och fall de kommer inse att kidnappa barn inte är lösningen på problemet. Heller inte att låta våldsmännen få vårdnaden eller umgänge, när barnen själva uppger att fadern är våldsam mot gentemot dem. Som det är idag, så säger sociala att barnen ljuger, uppmanade av modern. Inte bara visar de barnen att vuxna inte kan litas på – de tar ifrån dem all trygghet barnen borde få känna som en naturlig del i sina liv.

Kanske det är dags att BBIC-utredningarna vänds mot socionomerna istället? Att de undersöks grundligt – och då ffa deras sex-liv, som de ju så gärna ” utreder ” moderns. Faderns spelar ingen roll, han är ju man! Gubevars.

Jag läste något på nätet som fick mig hajja till rejält idag: Det stod att nu är tiden över när kvinnors ( sexuella ) anklagelser gentemot mannen är över! Kvinnors ord står inte över mannens längre.

När fasiken har kvinnans ord stått högre än mannens, när det kommer till just sexualmål? När?

Vad som triggade just denna text var ett manligt triumferande över Cissi Wallina och Virtanens case. Det är skrämmande att läsa sådana triumferande uttalanden. Det spelar ingen roll när övergreppet skedde, och när man gör anmälan. För många gömmer undan minnena av traumat i åratal. Man känner sig smutsig, ner skitad, ovärdig osv, efter ett övergrepp.

För mig tog det 13 år att inse att jag blivit våldtagen – även om jag givetvis visste det. Men 13 år tog det för känslorna att komma, alla känslor jag gömt, hållit tillbaka.

Det var hemskt när minnena kom rasande alla på en gång.

Jaha, nu tyckte tydligen min man att jag skrivit nog, för nu drog han på radion på hög volym. Det där med respektera andra är inte hans starkaste sida.

men nåja: Gott nytt år och alla lycka i det nya -20-talet.

När Eva-Marree mördades för 6 /2 år sedan, fanns det knappt några “kvinnogrupper” på FB. Alltså, grupper där kvinnor tar upp våld i relationer, där de mördade kvinnorna ska minnas och hedras, där kampen emot våldet är syftet.

Dessa grupper började dyka upp i samband med #metoo.

Grundarna av dessa grupper brukar tendera till att starta “mjukt”, för att i snabb stigande spiral börja slå hårdare och hårdare på de stora trummorna. Grupperna, som startades för att samla utsatta kvinnor, anhöriga till mördade kvinnor, blir snart en slags ” NED MED PATRIAKATET! “-grupp, en manshatarklubb. Och grundarna för gruppen börjar ofta i detta läge, att starkt sätta restriktioner för vad som får skrivas kontra vad som inte får skrivas. Oftast så får man exv inte ifrågasätta heller.

En sådan grupp kan innehålla över 3000 medlemmar, men oftast bara två som kan reglera gruppen. Tänk er själva: två personer ska hålla reda på 3000 personers kommentarer, så att inga påhopp, “förbjudna samtalsämnen” etc förekommer. Det säger sig självt att det aldrig kan fungera!

Då brukar en ny regel dyka upp: Alla har ansvar för vad de själva skriver. Egentligen ganska självklart kan man ju tycka. Men – här har grundarna då gått ifrån sin egen regel om att en admin ska taggas om överträdelse begås, så att DE kan gå in och radera, stoppa tråden och / eller stänga av den medlem som missköter sig. M.a.o : grundarna har insett att de inte räcker till. Och eftersom jag är jag, så tvekar jag inte säga detta till dem heller.

Likaså brukar jag ifrågasätta fall de ( grundarna, som väl hade goda intentioner från början) tycker det är så lämpligt att lova saker så stort som de gör, med tanke på att det är så många trasiga själar som följer och tror på deras stora ord om agerande. Grundarna tycker absolut inte om detta! Inget ifrågasättande tack!

Och det går inte att få dem förstå, att en trasig själ kan känna så mycket mera hopp och tro, än den som kanske aldrig genomgått det verkliga helvetet att leva med en våldsam man. ( eller kvinna). Hur de sugs in i de stora orden och ser en väg ut. Bara för att sakta inse att det var just bara det: ORD!

Allt fint prat om att agera, att gruppens admins har media i sin hand och sitter med makten att faktiskt förändra – rinner bara ut i sanden. Oftast efter admins uppnått sina egna mål.

Där sitter den trasiga själen och… ja, inser att den blivit sviken igen.

Jag har nu ganska tjock hud, efter den kamp jag fört både före och efter mordet på Eva-Marree, och jag har lärt mig se och känna igen tecknen när gruppen glider utför. De jag tänker på främst är de trasiga själarna, som än en gång svikits.
Det är det som retar mig mest och irriterar mig mest!

Jag kan ge ett exempel: Detta utspelar sig innan dokumentären haft premiär. En admin för en grupp sitter och lovar mig – gång på gång – att hon minsann ska se till att mordet på Eva-Marree blir känd över hela världen! Och detta inom ett år! Jag låter henne hållas. Jag kan kosta på mig att låta sådana personer hållas. Jag visste ju att dokumentären skulle ge gensvar – även om jag inte förstod hur stort gensvar . Vad gäller att “göra Eva-Marree känd över hela världen” så var hon redan det medans hon levde. Men nu skulle ju hennes historia bli känd. Hursomhelst: givetvis kunde inte denna människa hålla sitt löfte som hon trumpetade ut så ofta.

Tänk om jag nu hade varit en av dessa trasiga själar, som inte lärt mig vara hårdhudad och cynisk? Förstår denna människa vad hon kunde ställt till med? Troligen inte. Lika lite som alla som startar kvinnogrupper gör.

Ja, intentionen är god – men snart nog växer allt dem över huvudet – och då lämnas alla åt sina öden.