När jag fick veta att jag utsetts till årets Jasminepris-mottagare, började tårarna rinna. Den stolthet, den glädje och den varma känslan jag kände kan inte beskrivas med ord. 

Och när jag läste de ord som skrivits, och motiveringen, så grät jag än mer.

Inte enbart för att jag fått detta fantastiska pris, instiftat till min dotters ära, utan för de ord som stod. För mig är det en självklarhet att Eva-Marrees vänner sörjde henne – precis så som jag gjorde och gör – och att deras sorg var och är lika berättigad som min. I många år var Rose Alliance Eva-Marrees familj, de stod upp för henne och hon för dem. De tog emot henne med öppna armar i en tid när hela hennes värld rasade.

I min värld fanns således inte ens tanken på att inte de skulle ” få” sörja sin vän, sin kollega. Och att då läsa att de ” fick tillåtelse att sörja, när “sådana som dem” inte gavs utrymme till detta” tog mig hårt. För som jag sagt: för mig var det en självklarhet. Jag tänker inte på Eva-Marrees vänner och kollegor som SW i första hand, jag tänker på och ser dem som människor före allt annat. Och då var de människor som lika mycket som jag drabbades av detta trauma.

Så började jag tänka lite. Är det verkligen så att SW inte tillåts sörja vänner och kollegor som avlider – vilken anledning det än må vara? Kan det verkligen vara så, att de hindras av släkt? För mig låter det ofattbart. Men, så minns jag scenen i Jonas Gardells filmatisering av ” Torka aldrig tårar utan handskar”: när en av killarna avlider i AIDS, så gör hans föräldrar ALLT för att dölja att sonen var homosexuell, att han dött av AIDS. De konstruerar en flickvän vid begravningen. Där sitter pojkvännen på begravningen, osynlig för alla, oaccepterat av alla. Samma när huvudpersonen avlider. Först hans föräldrars ” medkänsla” och “värme” gentemot pojkvännen – bara för att i samma sekund deras son avlider, låter maslkerna falla och visar sitt rätta jag. Så grymt. Så fruktansvärt.

Är det samma eller liknande för SW? 

Obegripligt, grymt, elakt, vidrigt. 
” Jo, men de hade ju inget förhållande, såsom de i boken” kanske du tänker – och glömmer därmed bort den närhet vänskap kan skapa. Den enda vänskap de kunnat lita på, då resten av samhället fördömt dem.
Jag gav inte tillåtelse att sörja, jag såg det som en självklarhet. 

Jag har kämpat hårt för att hålla mitt löfte till Eva-Marree, men utan Pye, Carina, Johan, Mariaorna, Yazmina, Fredrik mfl, så hade det aldrig gått. Utan min franska ängel Ovidie och den hundrädda Corentin ( som jag tror vi lyckades bota från hundskräcken med våra då fem vuxna hundar och #15valpskullen ), så hade det aldrig gått. Vi gjorde detta tillsammans.

Och jag hoppas med hela mitt hjärta, att jag får fortsätta kämpa vid er sida. För det är mycket kvar att kämpa för.
Jag kommer aldrig överge er, aldrig vända ryggen till, alltid ha en dörr öppen vid behov, mat, dryck, värme och kärlek

 

 

(English version coming shortly)

En av de vanligaste frågor man får som sexarbetsaktivist är: Hur skulle du känna om din dotter blev sexarbetare? Frågan anses oftast vara retorisk, och ingen är egentligen särskilt intresserad av att höra vad sexarbetares föräldrar verkligen känner, då frågan egentligen handlar om något helt annat: Idén om att ingen vill föreställa sig att vara förälder till en sexarbetare, inte ens sexarbetarna själva. 

 

Årets Jasminepristagare gavs inte en sekund till eftertanke när hennes dotter Eva-Marree mördades för 5 år sedan. Löpsedlarna var överallt, journalister ringde, kända och okända människor krävde hennes uppmärksamhet. Hon själv fokuserade enbart på det löfte hon hade gett sin dotter några veckor tidigare – ”Lova att berätta min historia när han mördat mig.” Det skulle ta fem år innan hon lyckades infria sitt löfte. Fem år  av nedlåtande och respektlöst bemötande från berörda myndigheter, hatkampanjer på social media och anklagelser om att hon försökte profitera på sin dotters död. Fem års kamp i ett land där myndigheters maktmissbruk mörkläggs för att skydda framgångssagan om sexköpslagen. Fem långa år, och hon förtjänar ett pris för vartenda ett av de åren. Men det är inte därför Zenitha Smith Westberg är utsedd till årets Jasminepristagare. 

 

Mitt i sin egen ofattbara sorg såg Zenitha Smith Westberg till att vi förstod att den acceptans hon visat sin dotter, även omfattade Eva-Marrees kollegor i Rose Alliance. Hon såg vår sorg, tillät den ta en självklar plats, och gav oss därmed rätten att sörja Eva-Marree utan att samtidigt be om ursäkt för vår existens. Det gjorde det något lättare. Det är nämligen svårt att få ro att sörja när man helst inte ska existera. Den generositet och kärlek hon visade oss förtjänar sannerligen ett pris, men inte heller det är anledningen till att årets val var det enklaste vi någonsin gjort. 

 

 

 

 

Edited with BlogPad Pro

När det kommer till respekt och lojalitet, så är inte det en självklarhet som kommer med exv vänskap. Fast många tycks tro att det är så. Eller rent av att de ska visas respekt och lojalitet “bara sådär”, detycks inte ha förstått att det är något man måste förtjäna. Likväl som vänskap är något man måste förtjäna. 

Jag sitter här och funderar på just detta med respekt, lojalitet och vänskap, och vad det kan leda till när endast den ena parten följer de oskrivna ” regler” som gäller.

Som Eva-Marree. Hon var så lojal, hade sådan respekt för vänskap och respekterade människor, som hon kanske inte skulle ha gjort. För faktum är, att just hennes lojalitet blev hennes död. För det finns en sanning som inte berättats, en sanning om total illojalitet rörande några hon trodde var nära vänner. Men är det min sak att berätta? Är det min sak att berätta hur hennes tillit krossades? Är det min sak att berätta hur de svek henne på det grymmaste sätt man kan tänka? 

Jag vet att Eva-Marree inte berättade detta för många, faktum är att jag tror att bara jag och mycket möjligt Pye, kan ha varit de som visste. Att Eva-Marree kom till insikt med att hon matats med grova lögner och därmed förlorat många år mellan henne och mig, det vet jag, just tack vare Pye. Och för att Eva-Marree själv berättade. Det var jag som såg henne uppkurad i min soffa och med förkrossad röst berätta, vad hon nyss fått bekräftat av en av dessa personer hon litat så på.

Jo, jag är övertygad att personen idag skulle förneka att den sagt så, men det bryr jag mig inte i. Det var som sagt jag som såg min dotter förkrossad över att ha trott dessa lögner vara sanna.

Och nu sitter jag här och brottas med tanken om jag ska vara lika lojal mot dem, för hennes skull, som hon var.

Eller ska jag berätta sanningen? Oavsett at jag vet att den kommer skada dessa personer?

Det är inte utav hämnd jag funderar på at berätta sanningen, utan dels pga den lojalitet jag känner gentemot Eva-Marree och dels den lojalitet jag alltid visat dessa personer – vilket i sin tur let till ett antal övergrepp på mig i form av lögner ffa, men även direkt skada på båda mina barn och mina barnbarn.

Hur långt ska min lojalitet sträcka sig gentemot dem, som skadade min dotter? Min son? Mina barnbarn? Är inte den lojaliteten förbrukad nu? Och är det inte dags att sanningen bakom hur Eva-Marree ens hamnade i SW-branschen? För det var inte så, att hon vaknade en dag och sa att ” Ja! Så ska jag göra!”

Är det inte dags att den som ledde in henne på den banan, avslöjas? För även om Eva-Marree sedan valde att fortsätta kämpa för SW rättigheter, efter barnen togs ( och ja, personen som ledde in henne i SW har i allra högsta grad en stor roll även i detta – då det var den personen som..nåja, gjorde något hemskt), så fortsatte hon också skydda denna person – och de som är inblandade i det hela – trots vad de gjort. 

Jag vet varken in eller ut, om jag ska berätta eller ej. Ska hela sanningen ut, så att även de som förstörde Eva-Marrees och barnens liv, också straffas på det sätt som Eva-Marree gjorde?

Vad tjänar det till egentligen? Annat än att just sanningen kommer i dagen. Det som gör det svårt, är att jag inte vill skada en familj på samma sätt som de förstörde Eva-Marrees. På så många sätt.

Edited with BlogPad Pro