Sedan du slets bort från oss så brutalt. 

Sorgen, smärtan och saknaden är inte mindre. 

Minnena från hur brutalt han tog ditt liv är fortfarande lika levande inom mig, känslorna tumlar runt runt i en ständig virvel. Jag vet, via vittnesmålen, hur du bad för ditt liv tills du inte kunde få fram några ljud. Jag vet att han höll upp dig och fortsatte hugga dig – gång på gång – när du inte längre kunde stå upp. Då hade han jagat dig NIO METER och huggit dig med iniven hela tiden. 32 knivhugg, en minut. En minut högg han dig. En lång minut. Sedan…

Du kämpade för ditt liv fortfarande i ytterligen en minut, kämpade för att andas, men båda dina lungor var punkterade och fylldes sakta med ditt eget blod. Vittnet som tog dig i din famn denna sista minut i ditt liv, berättade om skräcken i dina ögon, innan de slocknade då ditt liv runnit ut.

Joels advokat ville få det till att det saknade betydelse, då han sa att du ” inte lidit nog”, då han sa att ” andra minsann lidit mer ” än du gjorde. Det var ” förmildrande” i hans ögon, för mördaren – och obetydligt för dig, och vi som blev kvar med skräcken inför vad du måste genomlevt dessa sista minuter i ditt liv. Du led inte nog… Vem fan kan ens säga något sådant???

Och varför var dina solglasögon – 2 par – utslängda på gruset? Försökte du slå mot honom med väskan? Ingen har kunnat förklara varför innehåll i din väska låg spridda utanför, men väskan själv ställd prydligt vid trappen där han anföll dig bakifrån. Kanske en obetydlig detalj jag fastnad vid – att dina solglasögon, båda paren – låg på grusgången.

Idag dök några statusar upp i mitt flöde, minnesdagen.

Den första minns jag idag. När jag skrev den hade poliserna just sagt att du var död. Jag vände ryggen åt dem, skrek att det inte var sant, att de tagit fel på person. Jag ville att någon – vem somhelst – skulle säga att de ljög, att du var därute, hos någon. Men ingen kunde yttra de orden….

Senare på kvällen skrev jag detta, ihopp om att du skulle svara och säga att det inte var sant, att du var välbehållen.

Du kunde inte svara….

Inspelnig 10 Juli 2016. Arte France/ Arte Germany, med Ovidie Raziel och Corentin C. Foto: Gunilla Lundquist

Jag är jättenervös inför när dokumentären släpps. Väntan på realesedatum är nagelbitande.

Nervös inför hur den kommer mottas av de som ser den. 

Hur kommer folk reagera? Kommer de lägga fokus på att Eva-Marree var en sexarbetare och därmed döma henne? Så som så många redan gjort. Eller kommer de – vilket jag hoppas – förstå att Eva-Marree främst var en ung kvinna, dotter, mor,vän, som sveks så oerhört av myndigheterna pga sitt eget livsval? Och som fortsätter svikas, hånas och trampas på efter sin fruktanvärda död av samma myndigheter som dömde henne till döden genom att stigmatisera, svika och fördöma henne?

Ja,för det var det dessa myndigheter gjorde: de dömde henne till döden. Varför? För att hon – med all rätt – ansåg att henes kropp var hennes, liksom hennes själ, tankar och hela väsen. Att hon som kvinna hade den rätten att bestämma över sin egen kropp. Hon skadade ingen, hon skadade inte sig själv. Hon gjorde medvetna val, satte upp sina egna villkor. För detta blev hon dömd till döden av myndigheterna, som valde krossa hennes liv fullständigt pga sina fördömanden, antaganden baserade på lögner ffa från en man de själva var och är, livrädda för, stigmatisering, fördomar. 

Man kan ju fråga sig hur sagda myndigheter tillät mördaren stanna på platsen där Eva-Marree skulla återanknyta till sina barn, efter mördaren bedrivit umgängessabbotage i flera år – med sagda myndigheters goda minne och hjälp, när de själva visste hur farlig han är, och hur rädd Eva-Marree var för honom, då han hotat henne till livet fler gånger än man kan räkna. De utsatte inte enbart Eva-Marree för direkt livsfara, de utsatte barnen och de som arbetade på Cederängen för detsamma. Det bevisas inte minst av att Joel högg L.L i halsen.

Joel hade sagt vid ett flertal tillfällen till andra att han en dag skulle döda Eva-Marree, så detta mord var ingen ” impulshandling” så sett, snarare var det planerat, men i stunden en impuls, skapad av Joels hat att sonen ville sitta med sin mor och sedan hålla hennes hand. 

Men myndigheterna valde helt blunda för de hot Joel uttalade. T.om i polisförhören efter mordet så säger ju Minna Wattavaara  ( Västerås barn & ungdom)- som själv anmält Joel 3 ggr på samma höst, för våld och hot mot tjänsteman att ” Nej, vi har aldrig sett Joel visa våldsamma tendenser”! Hur går det ihop? Och varför ifrågasatte ingen detta?

Hon visste att hon skulle bli mördad. Första gången vi träffades visste hon det. 

Hon sa det med ett lugn: 

“Han kommer mörda mig.”

Hon var klädd i ljust och hon var vacker. Vacker som en ängel. Jag körde henne till Stockholm, hon satt i baksätet och pratade om livet. Men mest pratade hon om politik. 

Hennes intellekt var lika förbluffande som hennes skönhet och hennes lugn inför det kommande mordet. 

Ibland föll något mörkt över henne. Det var när hon tänkte på barnen. 

Det var hennes sorg. Att hon aldrig fick vara mamma. 

Hon städade aldrig undan deras leksaker. Sängarna stod kvar och dockorna låg där de släppts på golvet och bredvid en kudde satt en nalle. 

Det var ett avtryck i kudden. Ett avtryck efter ett barnhuvud. 

Jag undrade om hon brukade gå dit och känna om deras doft fanns kvar. 

Barnen var hos pappan. 

Pappan hade psykiska problem, missbrukade, var dömd för våldsbrott och hotade att mörda henne. 

Han hade tagit barnen.

Och samhället tillät honom att göra det.

En våldsman måste väl ända vara bättre än en hora?

Var det så de tänkte?

Jag skjutsade henne till Stockholm för att hon skulle träffa en kund. En person som hon själv hade valt att ha sex med. Hon tyckte om att ha det så. Att sätta upp sina egna regler – och få betalt för det. 

Genom att jobba några timmar på annan ort kunde hon också vara en mer närvarande mamma. Hade hon tänkt. 

Nu fick hon inte vara mamma. 

Fick inte leva.  

Det fick han. 

Han fick vara pappa. 

Fick ha sin frihet. 

Tills han en sommardag tog upp en kökskniv och högg sönder henne. Högg och högg sönder hennes ansikte och hennes kropp. 
Nu hade han mördat henne. 

Det hon hela tiden visste skulle ske men som ingen lyssnade på hade nu hänt. 

När jag fick veta tänkte jag att det måste finnas en vackrare plats någonstans för en sådan som du. 

Att det måste finnas en mer rättvis plats någonstans för en sådan som du. 

En plats som är mer rättvis än denna, där kvinnor blir mördade av sina män och ex-män trots att de hela tiden säger att det ska hända.

Vackra du, jag hoppas att du är på en sådan plats. 

Jag har aldrig glömt dig. 

Har aldrig glömt det brott samhället begick mot dig. 

Det brott som samhället fortsätter begå mot kvinnor. 

Hade du levt så vet jag att du hade stridit för dem.

// Magda Gad, journalist/ 2016.