En liten seger – men dock en seger!
Igår var jag på rättegång ang att polisen omhändertog mina vapen, samma dag som domen från HR gentemot Joel fastställdes. Det var den 6 februari förra året. Skälet de FÖRST angav var absurt: Jag “utgjorde en fara för dem som hotade mig”. Nu, efter över ett års kamp genom diverse rättsinstanser, blev det alltså slutligen rättegång av det hela. Jag hade då liknats vid en alkoholist (!? – jag är nykterist) som på fyllan kört på och dödat ett barn bla, från polisens sida. Ja det fanns ingen måtta på vad de drog på med – UTAN att kunna ge ett enda skäl för omhändertagandet överhuvudtaget.
Första överklagan jag skrev så svarade polisen med att inkomma med ett “svar” som i princip gick ut på att jag skulle förklara för kammarrätten varför POLISEN omhändertagit mina vapen. Sedan följde ett år av överklagningar från båda håll, och jag skickade även in läkarintyg från MYCKET kompetenta överläkare på Vuxenpsyk.
Detta intyg avfärdade polisen med en fnysning. Så alltså blev det en ny överklagan från mig.
Skriftligt yttrande gentemot polisjurist Sofia Mansfeldts yttrande per den 2015-01.16.
Jag ställer mig fortfarande frågande till att jag gång på gång påtalas att det är sakfrågan som skall behandlas – något jag mycket väl förstått. Men min undran nu är om detta inte även gäller berörda jurist inom polisyrket?
Sofia Mansfeldt har i 12 månader nu upprepat sitt antagande ang. mitt mående, och hänvisar till Dr. Leandersson, Västerås Psykiatriska klinik, avd 95, där jag mycket riktigt frivilligt lade in mig för hjälp i ett känsligt läge i mitt sorgearbete efter det mycket brutala mordet på min dotter. Och där domen gentemot mördaren skulle meddelas från HR.
Detta “hänvisande” Jurist Sofia Mansfeldt åberopar utelämnar att hon ringde sagda läkare inte mindre än 6 ggr, för att få fram det svar hon önskade.Jag åberopar Kammarätten att höra Dr. Leandersson själv i detta. Han kände sig tvingad och pressad att slutligen ge det svar Juristen krävde.
Dr. Leandersson ansåg alltså inte att det förelåg någon fara att jag skulle missbruka mina vapen – vilket även framgår av tidigare dokument i detta fall.
Idag har det snart gått 19 månader sedan detta brutala mord, och jag mår -om inte “bra”- så mycket bättre. Jag har kämpat mig igenom den omedelbara skarpa sorgen. det vore fel att säga att jag accepterat att min dotter är borta – men det är samtidigt ett större vemod över detta fakta, än den brännande sorg jag kände i det aktuella läget då jag sökte hjälp. Därmed återstår heller inte det akuta behov av hjälp jag då behövde. Däremot fortsätter jag regelbundna samtal med Sjuksköterska Elisabeth Sundberg och kommer göra en lång tid framöver.
Jag upprepar dock det jag sagt hela tiden: jag har aldrig haft i tanke att skada vare sig mig själv eller andra med mina vapen eller på annat sätt!
Jag åberopar alltså Kammarrätten att:
Höra Dr. Soarés , Vuxenpyskiatriska enheten, sala
Sjuksköterska Elisabeth Sundberg, Vuxenpsykiatriska enheten, sala
Dr. Leandersson ,Psykiatriska kliniken avd 95, Västerås.
( Ja, det är offentliga papper, så jag kan publicera min sista överklagan – så slipper någon undra och må dålig över DET ).
Och I samband med denna överklagan ( nr 3 i detta fallet ) , så införskaffade jag även ett nytt läkarintyg – av en mycket kompetent överläkare på vuxenpsyk f.ö – bara som ett tillägg.
Detta resulterade i gårdagens rättegång ang mina vapen.
Nu tyckte inte polisen om att jag kallat dessa läkare, allra helst Dr. Leandesson – och skälet stod ju klart för var och en i nämnden när han vittnade över telefon.
1. Polisen hade jagat honom i “minst två dagar” – och då de inte kunnat få det svar de hade velat ha ( dvs att jag var olämplig att inneha mina vapen ), så inte bara slängde de på luren i örat på honom 3 ggr (!) utan till sist tog de i med att Uffe – ja min man Uffe alltså) skulle ” ha uttryckt oro till en vapenjurist inom polisen att han var orolig hans hustru skulle missbruka sina vapen”. Leandersson trodde inte ett dugg på detta och fick luren i örat- igen! MEN, då han inte fick tag på Uffe själv för att höra vad han hade att säga – kände sig Leandersson att mot sin vilja – vara sig tvungen att svara som polisen ville. För utan att ha pratat med Uffe, kände han att en viss oro kunde föreligga – även om han i egenskap av överläkare med mångårig vana inte såg några tecken på detta hos mig.
Mao – det framkom med glasklar tydlighet att polisen inte bara fabricerade för att få till ett omhändertagande av vapnen – de drog sig inte ens för att skylla på 3:e part ( min man) för att tvinga Leandersson att ge ett svar som passade dem.
2. Dr. Soarés Vittnesmål fick den lilla polisjuristen att sjunka ännu längre ner på sin stol.
3. ” Min ” sköterska – som har över 30 års erfarenhet, specialistutbildning mm – satte ” spiken i kistan” för den lilla polisjuristen.
Ja, denna Mansfeldt blev röd och vit om vartannat i ansiktet, blicken irrade och hon vågade inte möta ordförandes blick tillslut. Hon avslutade med tunn röst att ” ja, nu motsätter sig inte polsien – men det är upp till kammarrätten att avgöra…”
Jag vet inte var jag fick det ifrån – kanske all ilska jag kände inom mig, all förnedring jag känt av denna kvinnas handlande – men jag bad om att få säga några ord. Jag förklarade för rättens nämndemän ( eller ja, de var kvinnor, alla som satt där ) hur det känns att mista ett barn på det sätt jag gjort, och att oavsett vad, så skulle jag aldrig försätta någon annan i samma situation – inte ens Joels familj. ( Jo, jag sa ” inte ens Joels familj” ). Förklarade om den förnedring jag känt i det bemötande och den behandling jag utsatts för av polis. Ja, jag vet inte exakt vad jag sa, men rättens medlemmar satt alla med fuktiga ögon – och till och med den kallhamrade Mansfeldt ( och hennes kollega som var med som stöd eller nåt) – tittade ner i golvet och slank fort ut ur salen direkt när de kunde.
Det var inte planerat att hålla detta “tal” ( Uffe sa efteråt att han var övertygad ordförande skulle avbryta mig- och blev förvånad när hon istället lutade sig fram åt mitt håll och hade all uppmärksamhet på vad jag sa. ) utan det liksom bara kom. Men det kom från hjärtat.
Inget är säkert än om jag får tillbaka mina vapen – men just nu känner jag att ” det blir som det blir”.
För just nu känner jag bara en sådan lättnad och inte lite glädje över att polisen avslöjades som provocerande lögnare – vilket betyder att alla som fnyst och mumlat ” konspirationateorier” nu fått svart på vitt hur fel de hade i det. Detta har hänt – detta är verklighet, och jag har 4 mycket trovärdiga vittnen på detta.
Och ja – som en bonus: Kevin – kanske vill du redigera dina ord nu? Du vet de där du skriver till folk att ” för det att Eva-Marreees mamma är djupt störd i huvudet och att jag, hennes morbror tillsammans med hennes moster, däremot är fullt friska” För jag har nu – tack vare polisens handlande: inte mindre än tre (3) intyg på det motsatta 😉
( Sorry, kunde inte låta bli kosta på mig denna lilla spark i rumpan åt de två som tror sig vara Eva-Marrees ” beskyddare” – men som inte visste ett dugg om hennes vuxna liv som kvinna och som lever i en slags “fairytale -värld” de skapat själva kring resten av min dotters liv – och mitt.)
Stillstanding 