I helgen som var, åkte jag och Uffe till bekanta i Gryta ute i Roslagsbro vi kände båda att vi behövde komma bort ett tag. Uffe gjorde sitt och jag mitt kan man säga.

Jag hade bestämt mig för att åka och se på Noor, det enda hus jag känt som “hem” – trots att jag bara bodde där fyra år och trots att det absolut inte var något himmelrike när det kommer till de andra som bodde där samtidigt. Nej, det är huset i sig som har denna speciella dragning. Inte bara för att det är en herrgård – utan det är något annat som ligger djupare inom mig.

Jag träffade nya ägaren ( nya och nya – han har ägt Noor i 15 år nu tror jag) och vi hade långa,många intressanta trevliga diskussioner ang Noor. Historienörd som jag är sög jag i mig allt han kunde berätta om Noors historia! Och han har återställt denna gamla Herrgård till dess forna glans och planlösning på ett kärleksfullt sätt. Och jo, han hade densamma känslan som jag för huset – med skillnaden att han äger det. *Suktar längtansfullt *.

Vi pratade även om vår gemensamme bekant: den “vördnasfulle Greven Alexander Oxenstierna” som bor på Värnsberg Herrgård någon/ra mil bort mot Norrtäljehållet till. Problemet är att Janne hela tiden sa “Alexander” och jag känner denne vördnadsfulle Greve som “Nalle”…. så ibland undrade jag vem han pratade om innan jag kom på Nalles riktiga namn…. “Greve Nalle Oxenstierna” Näää låter inte lika vördnadsfullt precis.

Hursom – här kommer lite bilder på huset i mitt hjärta: ( och ja det har faktiskt en del med Eva-Marree att göra – hon var med mig till Noor några gånger när hon var liten OCH “Farbror Nalle” hade ett gott öga till henne – det önskar jag att jag kommit ihåg och kunnat berätta för henne att hon redan när hon var 5-6 år charmade en (då blivande) Greve. Hon hade nog skrattat åt det.)

Flygelbyggnaden

Vid dubbeldörrarna hade vi ena lilla stallet