Halv tre inatt gav jag upp alla försök att sova. Det är inte första natten det händer, men det var första natten jag tog mina 2 bästa och trognaste vänner i livet och gick ut. Ut på en nattlig promenad på 2½ timme – med tårarna rinnandes och tankarna farandes åt alla håll. Inget kunde stänga dem ute.

Sioux hade jag lös, hade inte ens kopplet med, eller selen på – enbart reflexhalsbandet. Hon lämnade inte min sida annat än för att göra sina behov – hon, min lilla fladdermaja som har så mycket spring i benen, höll sig tätt nära mig.

Molly hade jag i koppel eftersom hon inte kan vara lös helt enkelt.

Dessa tankar… Jag vet inte men ibland känns det som om jag borde be om ursäkt för att min dotter mördades och att jag inte kommit över det än! 

Först nu, över ett år senare, har jag börjat kunna gråta. Först nu börjar alla smärta och sorg komma med all kraft. Och tydligen är det ” fel tid”, för jag borde ” kommit över det nu”. Men hur? Hur ska jag ” komma över det”? Tala gärna om det, för denna smärta, sorg och tomhet är outhärdlig.

Den tanke som fick mig att gråtandes gå runt i 2½ timme, var tanken på att Joel måste ha sett rakt in i Eva-Marrees ögon då han besinningslöst högg henne med kniven då han högg henne i ansiktet 2 ggr – en gång i vardera kind! Han måste ha sett rätt in i hennes ögon då hon låg på rygg och höll upp armarna framför sig och benen uppdragna mot magen för att skydda sig! 

Inte ens en bödel ser sitt offer i ögonen medans h*n dödar. Men Joel gjorde det. Han såg Eva-Marree rätt i ögonen vid de flesta av dessa 31 hugg. Han såg hennes skräck, hennes smärta. Han fortsatte hugga – gång efter gång – kniven ända ner till skaftet, ett blad som var taggat och 2 cm längre än hon var “bred”. Han drog ut kniven 31 gånger.

Kan detta skyllas på mediciner – som det gjordes? Skulle dessa mediciner vara orsaken att han såg henne rätt in i ögonen medans han mördade henne!? 

Endast en galen människa, en sjuk twistad människa som njöt av det han gjorde kan göra så! En människa som är galen, tokig, sinnesjuk ( kalla det vad ni vill, jag kommer inte på flera synonymer just nu) njuter av se skräcken och smärtan på det viset –  de hamnar i en eufori av maktkänsla.

( Ta inte mitt ord på det – utan läs själva om vad bödlar berättat).

Och – som jag sagt förr – tanken på att Sociala i Västerås satte två små oskyldiga barn att leva med en människa kapabel till detta…. tanken får mig att spy! Och de kan inte gömma sig bakom ” Men vi visste inte… vi såg aldrig några tecken… vi kunde aldrig ana…” för de var förvarnade flera gånger av den person han mördade! 

Men hon var ju bara den där ” obekväma horan” som de bestämt inte var värd ett dugg.

Det kommer nog bli många nattliga promenader, många tårar, mycket ilska, mycket hat – men framförallt smärta och sorg.

Jag är ledsen om ni inte kan hantera min sorg utan hellre håller er på avstånd. Det är era beslut – jag varken kan eller vill eller orkar ta 100% hänsyn till att ni mår så dåligt pga min sorg. Men, jag respekterar eran sorg – och önskar ni kunde göra detsamma!

Jag förlorade inte bara min dotter, utan mina barnbarn också. Mina barnbarn som utsätts för rasistiska hatkommentarer – något jag också måste hantera mitt uppe i allt. Fega kräk som under nick sparkar och hånar en avliden som inte kan försvara sig. Och som sparkar och hånar 2 små barn. Ja, ni är allt bra tuffa ni! Kom igen – ge er på mig istället – öppet, med egna namn – jag lever, jag är vuxen, jag kan försvara mig. Men just därför vågar ni inte gå på mig. Ni kallar er ” stolta pursvenskar” men är en skam för detta lands invånare!

Avslutar med en bild på Eva-Marree och hennes hund Rico, båda 8 år gamla på bilden- på dagen lika gamla. Båda föddes 17/4 1986.