I helgen som var, åkte jag och Uffe till bekanta i Gryta ute i Roslagsbro vi kände båda att vi behövde komma bort ett tag. Uffe gjorde sitt och jag mitt kan man säga.

Jag hade bestämt mig för att åka och se på Noor, det enda hus jag känt som “hem” – trots att jag bara bodde där fyra år och trots att det absolut inte var något himmelrike när det kommer till de andra som bodde där samtidigt. Nej, det är huset i sig som har denna speciella dragning. Inte bara för att det är en herrgård – utan det är något annat som ligger djupare inom mig.

Jag träffade nya ägaren ( nya och nya – han har ägt Noor i 15 år nu tror jag) och vi hade långa,många intressanta trevliga diskussioner ang Noor. Historienörd som jag är sög jag i mig allt han kunde berätta om Noors historia! Och han har återställt denna gamla Herrgård till dess forna glans och planlösning på ett kärleksfullt sätt. Och jo, han hade densamma känslan som jag för huset – med skillnaden att han äger det. *Suktar längtansfullt *.

Vi pratade även om vår gemensamme bekant: den “vördnasfulle Greven Alexander Oxenstierna” som bor på Värnsberg Herrgård någon/ra mil bort mot Norrtäljehållet till. Problemet är att Janne hela tiden sa “Alexander” och jag känner denne vördnadsfulle Greve som “Nalle”…. så ibland undrade jag vem han pratade om innan jag kom på Nalles riktiga namn…. “Greve Nalle Oxenstierna” Näää låter inte lika vördnadsfullt precis.

Hursom – här kommer lite bilder på huset i mitt hjärta: ( och ja det har faktiskt en del med Eva-Marree att göra – hon var med mig till Noor några gånger när hon var liten OCH “Farbror Nalle” hade ett gott öga till henne – det önskar jag att jag kommit ihåg och kunnat berätta för henne att hon redan när hon var 5-6 år charmade en (då blivande) Greve. Hon hade nog skrattat åt det.)

Flygelbyggnaden

Vid dubbeldörrarna hade vi ena lilla stallet

Halv tre inatt gav jag upp alla försök att sova. Det är inte första natten det händer, men det var första natten jag tog mina 2 bästa och trognaste vänner i livet och gick ut. Ut på en nattlig promenad på 2½ timme – med tårarna rinnandes och tankarna farandes åt alla håll. Inget kunde stänga dem ute.

Sioux hade jag lös, hade inte ens kopplet med, eller selen på – enbart reflexhalsbandet. Hon lämnade inte min sida annat än för att göra sina behov – hon, min lilla fladdermaja som har så mycket spring i benen, höll sig tätt nära mig.

Molly hade jag i koppel eftersom hon inte kan vara lös helt enkelt.

Dessa tankar… Jag vet inte men ibland känns det som om jag borde be om ursäkt för att min dotter mördades och att jag inte kommit över det än! 

Först nu, över ett år senare, har jag börjat kunna gråta. Först nu börjar alla smärta och sorg komma med all kraft. Och tydligen är det ” fel tid”, för jag borde ” kommit över det nu”. Men hur? Hur ska jag ” komma över det”? Tala gärna om det, för denna smärta, sorg och tomhet är outhärdlig.

Den tanke som fick mig att gråtandes gå runt i 2½ timme, var tanken på att Joel måste ha sett rakt in i Eva-Marrees ögon då han besinningslöst högg henne med kniven då han högg henne i ansiktet 2 ggr – en gång i vardera kind! Han måste ha sett rätt in i hennes ögon då hon låg på rygg och höll upp armarna framför sig och benen uppdragna mot magen för att skydda sig! 

Inte ens en bödel ser sitt offer i ögonen medans h*n dödar. Men Joel gjorde det. Han såg Eva-Marree rätt i ögonen vid de flesta av dessa 31 hugg. Han såg hennes skräck, hennes smärta. Han fortsatte hugga – gång efter gång – kniven ända ner till skaftet, ett blad som var taggat och 2 cm längre än hon var “bred”. Han drog ut kniven 31 gånger.

Kan detta skyllas på mediciner – som det gjordes? Skulle dessa mediciner vara orsaken att han såg henne rätt in i ögonen medans han mördade henne!? 

Endast en galen människa, en sjuk twistad människa som njöt av det han gjorde kan göra så! En människa som är galen, tokig, sinnesjuk ( kalla det vad ni vill, jag kommer inte på flera synonymer just nu) njuter av se skräcken och smärtan på det viset –  de hamnar i en eufori av maktkänsla.

( Ta inte mitt ord på det – utan läs själva om vad bödlar berättat).

Och – som jag sagt förr – tanken på att Sociala i Västerås satte två små oskyldiga barn att leva med en människa kapabel till detta…. tanken får mig att spy! Och de kan inte gömma sig bakom ” Men vi visste inte… vi såg aldrig några tecken… vi kunde aldrig ana…” för de var förvarnade flera gånger av den person han mördade! 

Men hon var ju bara den där ” obekväma horan” som de bestämt inte var värd ett dugg.

Det kommer nog bli många nattliga promenader, många tårar, mycket ilska, mycket hat – men framförallt smärta och sorg.

Jag är ledsen om ni inte kan hantera min sorg utan hellre håller er på avstånd. Det är era beslut – jag varken kan eller vill eller orkar ta 100% hänsyn till att ni mår så dåligt pga min sorg. Men, jag respekterar eran sorg – och önskar ni kunde göra detsamma!

Jag förlorade inte bara min dotter, utan mina barnbarn också. Mina barnbarn som utsätts för rasistiska hatkommentarer – något jag också måste hantera mitt uppe i allt. Fega kräk som under nick sparkar och hånar en avliden som inte kan försvara sig. Och som sparkar och hånar 2 små barn. Ja, ni är allt bra tuffa ni! Kom igen – ge er på mig istället – öppet, med egna namn – jag lever, jag är vuxen, jag kan försvara mig. Men just därför vågar ni inte gå på mig. Ni kallar er ” stolta pursvenskar” men är en skam för detta lands invånare!

Avslutar med en bild på Eva-Marree och hennes hund Rico, båda 8 år gamla på bilden- på dagen lika gamla. Båda föddes 17/4 1986.

Jag väntade ett år på att urnsätta Eva-Marree i förhoppning om att hennes barn kunde vara med och ta ett stilla farväl av sin mor. 365 dagar i väntan på att dessa myndigheter skulle ändra attityd och låta min dotters barn få ta detta farväl.
Datumet bestämde jag redan förra året, för urnsättningen kändes som det farväl vi aldrig fick säga den 11/7 2013.

Men myndigheterna låter sig inte rubbas – barnen ska glömma sin mor och inte veta att vi – deras familj och mors vänner – finns. Alla vi som älskar dessa barn och inget hellre vill än ge dem all kärlek och värme och omtanke vi känner. Alla vi som kan berätta för dem om deras mor, hur mycket hon älskade dem, saknade dem. Ja, alla Eva-Marrees vänner var inte med då vi ville hålla det litet utifall….

 

( några bilder har jag redan publicerat på bloggen )

Dikten är skriven av Eva-Marrees faster Nina Kullander.

 

En spontan tyst stund när klockan slog 11.00 – klockslaget då Eva-Marree avled av sina skador exakt 365 dagar tidigare. Det gick nästan att ta på den tunga sorg som låg över oss alla….
Uffe hade tagit på sig uppdraget att bära urnan till sista viloplatsen – ett uppdrag han utförde med tunga allvarsamma steg och tårar rinnande. Den oerhörda sorgen blandades med kärlek och stolthet han kände att få bära sin styvdotter sedan hon var 12 år gammal till hennes sista viloplats.

Jag lägger en ros vid urnan

Styvfar Uffe lägger sin ros.

Lille ” Jojje” , Eva-Marrees barns kusin, stod och höll en blomma hårt i handen under hela cermonin. När farfar sänkt ned urnan gick Jojje fram och skulle lägga sin nu lite vissna blomma nere vid urnan. 2½ år gammal stod han där och hade ett allvarligt ” samtal” med farfar om Eva-Marree – att hon nu fanns där.

Nästan alla ” barnexperter” säger att barn inte minns – men Jojje hann träffa sin faster två ggr och om man kan kalla det minnen vet jag inte då han då var 1½ år – men jag vet heller inte vad man annars ska kalla det. Han har under detta år talat om henne utan att vi vuxna nämnt hennes namn. Fotona jag har på henne och barnen måste stå på plats här hemma, annars blir han ledsen. Han pekar på dem i tur och ordning och säger deras namn. Ja, än i dag kan han plötsligt nämna hennes namn ( Eva ) och gå fram och peka på fotona på henne. ” Evas barn” och han pekar på deras foton och säger deras namn.

 

I väntan på stenen….

 

Vad jag menar är att jag har magsår som redan en gång spruckit och jag var nära att inte överleva det. Detta var på hösten 2012 och jag åkte in med sprucken tarm. Låg med antibiotikadropp i två veckor, varför de valde att inte operera vet jag inte – men ” frisk” blev jag tillslut. 

Jag har haft känningar av detta magsår ett tag nu – vilket inte är så konstigt med tanke på allt som hänt.

Jag ska nu ” citera” några av de kommentarer som skrivits i samband med mordet på Eva-Marree , visserligen i Nasserasse tidningar – men orden gör inte mindre ont för det. Innan jag lägger upp det ska jag berätta om den kvinna som skrev till mig på ett mycket otrevligt sätt då jag la upp en bild på mina barnbarn i bloggen att jag omedelbart borde ta bort den bilden nu när jag äntligen fått en bild på dem ( att jag har foton på dem från deras MOR har tydligen aldrig slagit denna kvinna in ) för bilden kan användas ofördelaktigt och det kan skrivas negativt om barnen pga deras hudfärg.  På allvar alltså kvinna: hur naiv är du? Att du är en av dem som med glädje är med i kidnappningen av dessa barn var tydlig på det du skrev – men en sak ska du veta: Mina barnbarn kommer ALDRIG bli dina! Och att du skäms över att de är mulatter och borde gömmas undan pga detta – ja ska du verkligen vara så involverad i dem som du är? Ytterligare ett ex på soc oförmåga att se till barnens bästa! För att sätta dem hos folk som skäms över att de är mulatter är ju verkligen underbart!  Lär barnen att skämmas för sitt ursprung – hurra! Fast i Västerås soc fall så är det så att de vill att barnen ska skämmas för att mamman är ” vit “. Omvänd rasism alltså.

Nu till dessa kommentarer:
( Och titta noga på datumen dessa skrevs – och säg sedan att den bild jag med stolthet publicerade på min blogg på mina barnbarn är upphovet till dessa kommentarer! )

 

 

 

Kansallismielinen skriver: 2013-11-08 kl. 19:03
De vore ändå aldrig en naturlig del av samhället. Dessa mulattungar är ett problem, sjuka människor blandar sig med negrer, då det bildas en ännu sämre avkomma.

 

 

Anonym skriver: 2013-11-09 kl. 15:03
Nej, och därför borde de skickas ut ur Sverige och ner till sina farföräldrar och övriga artfränder nere i Uganda.
Här hör de inte hemma. De kan aldrig, och ska inte heller bli en del av det svenska samhället pga sit afrikanska ursprung med alla problem det automatiskt medför.

 

 

Eugenianna skriver: 2013-11-10 kl. 22:06
Mikael Forsten är du genetiskt invävd i den judevävda mångetniska rasfientliga mattan genom vänskap eller släktband som gör att du blivit en av de som deltar i massgenmordet på de av Sveriges befolkning som är svenskar och vilken ras är du? Uppskattar du din ras?
Halvnegroider som med sin närvaro riskerar att bidra till oåterkalleligt genmord på den vita befolkningen som världsligt sett är minoritet kan inte logiskt av människoälskande uppmuntras stanna i Sverige oavsett om de bidrar ekonomisk till ett land, det accepteras endast få rasblanda med den svenska befolkningen av de som judelärts sätta högre värde på hur mycket kapital en människa drar in till storbankerna än värdet av bevarandet av landets ursprungsbefolkning.

 

 

Pursvensk skriver: 2013-11-12 kl. 19:01
Härligt att den satans jävla niggerhoran är död!!! Egentligen borde en svensk nationalist ha dödat henne…men nu är det ändå gjort! Hehe..

Jag älskar när sossar och annat pack blir dräpta. Jag är svensk! Pursvensk!!

 

Trevliga kommentarer va? Och fega kräken gömmer sig bakom nick och spelar stora. 

Dessa kommentarer och andra skickades till mig av ” vänner som ville väl och visa vad som skrevs”, men de tänkte inte på hur mycket det skadade mig. 

 

Dessa och liknande kommentarer finns i överflöd – och det värsta i det hela är att det finns de som inte är obekanta för mig heller – utan är ex tillsammans med min mans brors dotter – som aldrig träffat Eva-Marree personligen utan enbart vill framstå som en ” väl insatt i familjen närstående”. Äckliga as allihopa: han, Linda, Kevin och hon som kallar sig ” Tomtemor” Anita – som alla sålt ut min dotter och svikit henne å det grövsta! Och som fortsätter svika henne. 

Blev ett mera ” hatinlägg” igen – men vad kan folk begära? Att jag bara ska sitta och passivt ta emot allt skit som sprids? Att jag ska vara tyst och ” tacksam” över deras övergrepp? Att jag inte ska ( eller kan) visa känslor som spänner över hela registret?

Betyder det att jag inte älskar mina barnbarn över allt annat och vill ge dem trygghet och kärlek? Att jag vill att de ska minnas sin mor, få veta vem hon var? 

NEJ!!! Det är bara idioter som dessa och sociala myndigheten i Västerås som kan dra en sådan slutsats när det kommer till sorg, chock,saknad……