Jag tänket berätta lite om vad som hänt under dessa 10 månader och 23 dagar som gått sedan mordet på Eva-Marree.

Detta är dagens Sverige – detta är hur det går till när en myndighet desperat försöker dölja sina felsteg och sin inblandning.

Hade det varit en privatperson som handlat på detta sättet gentemot en mamma som så brutalt fått sitt barn mördat, hade det säkert gått under en eller annan åtalspunkt: Men iom att detta är en myndighet så har de tillåtelse att krossa liv, stampa på den som ligger och spotta på på den personen. De har fritt spelrum att krossa allas våra liv: Först min dotters liv, mina barnbarns liv , mitt liv, Eva-Marrees styfars liv, hennes syskons liv.
Så, var börjar vi? Från början kanske….

Inte en enda från kommunen hörde av sig för att beklaga sorgen och höra om det fanns någon hjälp de kunde ge – heller ingen från Cederängens Behandllingshem på vars tomt hon blev mördad.

1. Då jag ordnade begravningen för Eva-Marree – som jag skrev på papper om att jag skulle betala ( som om det fanns något tvivel om den saken!)  Så ringde Västerås kommun, Barn och ungdomshenheten, till begravningsbyrån inte mindre än tre – fyra ggr och försökte stoppa begravningen! Begravningsentreprenören var förtvivlad över deras kallsinnighet och inte lite arg över deras respektlöshet. Varför de ville stoppa begravningen? De trodde att jag – på fullt allvar – skrivit på papper om att de skulle faktureras för min dotters begravning!  Trots upprepade försäkringar ( och att begravningsbyrån med mitt tillstånd skickade pappren) så fortsatte de att ringa gång efter annan.
Så mitt uppe i begravningsförberedelserna av min brutalt mördade dotter, och mitt uppe i chocken att försöka förstå att det var min dotters begravning  jag anordnade – så terroriserade Västeråskommun mig!
Jag slogs tillbaka – tro inte annat! Jag bönade, jag bad, jag skrek, – att de skulle låta mig få begrava min dotter ifred.

Så, en vecka före begravningen, ringde den utsedda gode mannen till barnen ( OBS! Inte någon ansvarig från denna myndighet själv alltså) och sa med mycket len stämma att Västerås kommun beslutat sig för att betala begravningen – om jag tyckte det var OK?!
Varför i helvete hade de då bråkat och terroriserat begravningsentrepenören i flera veckors tid – om de nu tänkte betala!?
( Det tänkte de inte visade det sig sedan – de lät pengar från barnens morsarv betala begravningen! Eva-Marrees egna barn fick alltså betala sin mördade mors begravning – efter tingsrätten avslagit deras begäran att fadern/mördaren skulle betala!) Och jag ska se till att barnen får tillbaka vartenda öre av detta!

 

2. Västerås kommun bestämde samma dag mordet skedde att barnen skulle sättas i Ylva Pettersons vård – under uppsyn på Cederängen – för på allvar tänkte Västerås kommun placera barnen hos henne! En människa som hatade deras mor över allt annat eftersom hon aldrig kunde ta hennes plats i Joels sjuka hjärta! En människa som upprepade gånger misshandlat dessa barn för att de inte kallat henne ” mamma”! Den personen ansågs om lämplig att ta hand om två svårt traumatiserade barn – varav den yngsta sett mordet i sig! 

3. Inte en blomma – inte en krans – inte något alls; skickade Västerås kommun till barnens mammas begravning från barnen! Eller sig själva för den delen.

4. Två veckor efter begravningen.

Efter att ha återigen slagits med dessa myndigheter, fast nu ang. beslag hos polisen, samt hurvida de fick gå in i Eva-Marrees lägenhet eller ej utan mig, som var dödsboansvarig – ( en ytterligare strid som pågick under den närmaste tiden av mordet och fram till och efter begravningen!) och där vi fick koppla in Chefsåklagaren att förklara för dessa myndigheter att de inte fick gå in eller röra något som var Eva-Marrees och heller inte hade med beslagen att göra, så fick vi storsint nog 2 dagar på oss att tömma Eva-Marrees lägenhet!

Två veckor efter jag begravt min dotter, tvingades jag att gå in i hennes lägenhet, där allt låg framme som hon lämnat den. Allt som fattades var en lapp på bordet: jag kommer snart!

4. Inte en enda av dessa myndigheters anställda visade sig under rättegången.

5. Jag fick löften om att vi skulle få träffa barnbarnen ( det senaste av Pamela J) dagen före julafton. Glädjen jag kände kan jag inte beskriva! Jag längtade till januari då vi skulle få träffa dem!

Det var ytterligare en blåsning från deras sida…..

5. Jag la in mig för hjälp med sorgen i februari. Dels skulle Hovrättsdomen komma den 8 februari – och dels mådde jag faktiskt oerhört dåligt pga att jag återigen lurats ang barnbarnen. Och vad händer? När jag söker hjälp för att hantera sorgen på rätt sätt? Jo – mina vapen tas!
Inte för att jag sökt hjälp för att hantera min sorg – åh nej – det var ju för att jag utgjorde ett hot mot dem som hotade mig! ( Beslutet togs efter jag blev attackerad av en av Joels bekanta på sjukhuset i närvara av en sköterska – som kunde vittna för att jag inte reagerade på annat vis än att jag bara fortsatte gå.)

Polisen kan INTE motivera detta omhändertagande har det visat sig – men inte ens ett läkarintyg på att jag inte är våldsam, och det faktum att jag inte förekommer i någotsomhelst belastningsregister – så tycker polisens jurist att ” hon inte handlat fel – men det är upp till ( mig) att bevisa fall polisen handlat fel eller ej”.

När ska detta ta slut? När ska jag faktiskt få sörja min dotter?

Och är det så här det får gå till i detta land?

 

Ja, jag är arg, jag är förvirrad, jag skriker och rasar och gråter om vartannat.

Och jag vägrar att tro att det får gå till så här i detta landet – även om jag utsatts för detta.

I see your teardrops falling
I hear you cry my name
I know you can not see me
but I hold you just the same

I watch as you lie abed
as restless as can be
I hear your whispered words
as you pray for dreams of me

every day for you is painful
each breath, each step you take
but as the wise mom I know
a future you will make

I envelope you in my love
as for me you use to do
it’s hard to see you in such pain
forever the strong one’s been you

although our lives journey’s
have bid us to be apart
I am with you, you are with me
always in our hearts