I hela mitt liv har jag ifrågasatt allt. Jag har aldrig bara ” godkänt och accepterat” alla påtvingade normer och oskrivna lagar vi människor ska tvingas leva under och i för att få ” privilegiet” att kallas normal ,välanpassad samhällsmedborgare, en lagom mellanmjölkens lands alldeles lagom lilla ” puppet on a string”.
Jag har alltid satt en stolthet i att vara lite av ” motvalls kärring” – ett faktum som lett till mycket spott och spe och många mer eller mindre trevliga ” nya namn”.

Men jag valde att gå min egen väg trots det.

Jag var Goth långt långt innan det ens var ett påfunnet nymoderniserad mode. Och jodå, jag vet vilka och vad de ursprungliga Gotherna var – och nej, jag delade inte och delar inte än idag deras Gudstro.
Ska man vara ärlig så fanns väl inte epitetet Goth då som företeelse, inte så som Gotherna tillskrivs idag.
Och tidigt fann jag magin. Och då pratar jag inte om det ordet som det används i mycket idag: ” det är magiskt” används om mångt och mycket, men oftast tycks ordet ha ersatt ordet ” vackert” och andra liknande beskrivande ord.

Nåja, jag har blivit hånad för detta förr, men har aldrig brytt mig och gör det inte nu heller. Jag står för den jag är, vad jag är. En praktiserande häxa med en fot i vardera ” värld “. En medial person som kan hjälpa men också välja att – för att säga det med snälla ord – välja det motsatta.

Min dotter hade skrivit på ett forum, i en diskussion tror jag det var, att hon visste vilka stigma jag slagits mot, men alltid stått fast och att hon var stolt över det.
Jag var och är lika stolt över henne, över min dotters styrka, hennes förmåga och vilja att stå fast trots den orkaniska virvelvind hon stod i.

” Hur skulle hon kunna bli annat än ” sån” ( med sån antar jag de syftar på min dotters val av liv ) med en sådan morsa” läste jag i någon av dessa rassenasse tidningar strax efter mordet.
De menade det som en förolämpling och hån, då de skrev detta i anknytning till en tidningsartikel där jag gått ut öppet med att jag är en stolt praktiserande häxa.
Men det föll platt…

För om det är pga mig som Eva-Marree blev den starka lilla kvinnan som oavsett vad stod fast, som aldrig -trots den ständiga skräck och rädsla för sitt liv Joel utgjorde och den enorma sorg hon bar på över sina barn- svek en medmänniska utan kämpade inte bara för sin egen skull utan för alla som liksom hon, lider av denna stigmatisering, denna oförklarliga skräck för det som är främmande som 99% av de trångsynta invårnarna i detta land med sina robusta skygglappar tycks lida av i sin tur. Eller – lider av? Snarare i rädsla för att ses som annorlunda så förtrycker de sig själva och sina inre drifter – de positiva inre drifter – för att hellre ansluta sig till det kollektiva masstyckandet. I tron att självutplåning får dem må bättre, när de i själva verket svälter sin själ och sitt ego tills intet av det finns kvar.
Ja då är jag stolt om jag bidragit till hennes styrka, värme, kärleksfullhet.

Nej, varken jag eller Eva-Marree lever/ levde i den påtvingade ” standardiserade -och -fan -ta -dig -annars” stöpta formen som står som mall för ” ett normalt accepterat samhällsliv”. Hon på sitt vis och jag på mitt.

Och kanske jag ska tillägga: nej, ingen av oss använde/använder droger – man kan faktiskt vara sig själv 100% utan stimulantia i form av droger eller alkohol.

Jag hade bara för en stund glömt vem jag är.