Jag startade denna blogg som en slags ” ventil”, ett sätt att försöka behandla sorgen efter mordet på min dotter och allt som hänt före och efter denna hemska händelse.

Hur Eva-Marree behandlades av myndigheter. Hur hennes barn behandlades och behandlas av myndigheterna. Hur vi behandlas av myndigheterna efter mordet.

Hela känsloregistret.

Ibland blir det upprepningar av tidigare bloggars innehåll, eftersom jag skriversom jag tänker just då – och inte som en utbildad skribent – för det är jag ju rakt inte. Vilket märks tydligt.

 

Jag har blivit fövånad många gånger av den övervägande positiva feddback jag fått av att skriva denna blogg, och givetvis oerhört tacksam. Lika tacksam som över konstruktiv kritik jag fått.

Regelrätta påhopp har jag lärt mig se bort ifrån.

 

Ibland är inläggen aggressiva, ibland känslomässiga. Ibland kanske otäcka med beskrivning av mordet i sig – händelseförloppet.

 

Det är ingen ” tyck-synd-om-mig-blogg”, utan, som jag skrev i början, en blogg för att ventilera alla känslor i ett försök att hantera dem.

 

Jag hade inte räknat med så många läsare som det varit. 

 

Men kanske är det just det att jag är väldigt utlämnade? Att jag skriver om allt från den djupa sorgen till den glädje jag kan känna över min dotter – stoltheten jag känner över henne? 

Kankse för att jag skriver så öppet om många detaljer, att jag skriver om verkligehten bakom rubrikerna? Att läsa rubriken ” ett knivmord har skett” är hemskt nog, men att försöka förmedla just det som ligger bakom: all smärta, den dödsångest ingen av oss kan tillfullo förstå min dotter genomled – vid fullt medvetande vartenda ett av dessa 31 hugg.. Att jag skriver om myndigheternas agerande och deras desperata kamp för att dölja sin egen inblandning i detta vansinnesdåd?

 

Att jag helt enkelt skriver om en verklighet som många – tack och lov måste jag säga, även om det är för många ändå som drabbas av detta – inte drabbas av. Jag har fått höra att ” Sverige inte är redo för att höra om sådana här saker”, dvs den mänskliga tradgedi i sin helhet för både offer, anhöriga och vänner som drabbade. Visst spelar det faktum att min dotter var sexarbetare in till stor del i detta – för det är tabu att tala om. Ändå är det just det faktum som starkast drev myndigheterna i deras hetsjakt på henne! 

Men nej, Sverige är inte redo att höra detta. För den gängse synen på ” horan” är rådande och det kan bara inte finnas en annan sida på det myntet! 

Jag kommer inte sluta skriva – och jag kommer fortsätta skriva om mina känslor, mina frågor, min frustration. 

Ibland kommer det bli ” hemska” detaljer – där jag kommer skriva om mina tankar, min skräck, mina teoretiska tankar om vad  min dotter måste känt/tänkt. Och även en del av vittnenas iakttagelser – vilka är oerhörda i sig.

Ibland om mina egna känslor.

Men också om min dotter som person.

Om sorgen att inte få träffa mina barnbarn.

Om myndigheternas förfarande.

 

Om verkligehetn bakom rubriken ” Ett knivmord har skett” – ur min synvinkel som drabbad förälder till en mördad dotter.