Ringer polisen för att anmäla Västerås Sociala Myndighet ( eller rättare sagt vissa personer som är anställda där ) och Cederängens behandlingshem – båda ställen som instanser, och även personal/chefer/ägare – som yrkespersoner och privatpersoner. Vad händer?

1. Polisen som varit inkopplat på mordafallet från början och som sett oegentligheter i fallet – får inte ta emot anmälan.

2. Jag blir av dennes chef hänvisad till PKC-avd inom polisen. Ringer dit och de fattar inget varför jag ska ringa dit!

3. Blir kopplad vidare till – och detta fick mig att nästan gapskratta – Polisens interutredare! Nu blev förvirringen total – för detta har ju inget med en intern polisutredning att göra!

4. Blir vidarbefodrad till en annan utredare i Västerås – som…. ja just det – vidarbefodrar mig till polisen i Sala!

5. Ringer polisen i Sala och får ett ” varför just jag?” i örat. 

” Ja du, varför just du vet jag inte, men nu är det så att jag blivit runtskickad hela dagen – även till era internutredare – du fick väl nitlotten antar jag…”

Så, efter att ha talat med olika enheter tvärsöver landet, bara för att slutligen landa i Sala, så ska jag ner i morgon och påbörja anmälan.Eller anmälningarna kanske man ska säga.

Några få vet också att ett visst populärt, duktigt och fantastiskt tv-program står beredda att påbörja en granskning av detta. 

Ja, det börjar röra på sig i det tröga maskineri som krävs för att få en myndighet och ett behandlingshem att hållas ansvariga för sina handlingar – men å andra sidan – när det blir så blir det med storsläggan och inga små mesiga lokala inslag.

Och som en bonus: vi får tillbaka vapnen – för vi var visst inga terrorister som utgör en fara för landet 😉 

Dessutom: Jag gjorde en anmälan för tjänstefel i det ärendet och väntar nu på en skriftlig motivering på hur jag gick från offer till förövare…. något ingen kunnat svara på eller ge en motivering till hur den tanken uppstod…. väntar med spänning på den motiveringen på papper…..

Jag kämpar på från mitt håll för Eva-Marrees och hennes barns upprättelse.

Och jag vet att jag inte kämpar ensam – och det kan jag lova er: Jag kan inte mycket, eller är insatt så mycket som min dotter: men mitt fulla stöd har ni och min kämparanda. Det gäller er alla!

Justice for all of you!

( Ni vet vilka ni är )