Jag har fött tre barn – och begravt två. Båda mina döttrar är borta. 

Jag minns mera av C´s begravning än Eva-Marrees, även om det nu gått 23 år sedan hon föddes ” stillborn”. 

Antagligen pga de omständigheter som råder: C. visste jag var död innan hon föddes, Eva-Marrees död är den ultimata chocken.Men minnen börjar återvända – och de gör ont!

Omgivnings reaktion när C föddes är mycket snarlika de som jag fått när det gäller Eva-Marree. Hade internet funnists då hade det med all sannorlikhet stått precis lika mycket skit då som nu. Detta visar bara på hur lite som förändras i männsikans natur, hur människans ondska får totalt fritt spelrum vid tradgedier – så länge de inte drabbas själva dvs.

 

När C. föddes var reaktionerna – som nu – först nyfikenhet, sedan likgiltighet. Samman med dessa pekpinnar om  

Hur jag borde sörja.

Hur jag borde göra si och/ eller så

Att jag inte borde sörja för det ” blev ju inget” ( I C´s fall)

Hur kan du vara glad överhuvudtaget?

Hur ka du ens uttala orden ” glädje och framtidstro”?

Du har inga känslor. du kan inte älska någon. Allra minst dina barn.

Osv osv

 

Nej, enligt vissa, ska jag gå i ett sorgmodets träsk resten av mitt liv, annars är jag en isbit utan känslor.

Enligt samma personer är jag en ” labil psykopat med borderline (!) ” om jag visar känslor och min sorg öppet.

Eller ja- det gäller visst om jag visar känslor alls.

 

Man ska visa sig ” sval och oberörd” även i den mest pressade situation – annars är man ett vrak – gärna då med en diagnos och/ eller drogberoende av något slag i kombination.

Men samma sak gäller ju om man visar sin sorg, sina känslor!

 

Det som är underligt i det hela är att just de personer som går ut och skriver, skriker osv om hur  jag ska vara, samt att om jag visar känslor ( det må vara gråt, ilska, hat, hopplöshet – eller glädje över något ), själva är oförmögna att uppvisa någotdera, såvida inte någon form av ” belöning” finns att hämta. Såsom “tycka synd om” . 

 

Att sko sig på någon annans olycka i livet för att fiska sympatier och fördelar av något slag, äcklar mig. 

Vad vill de egentligen? Vill de att deras egna barn ska råka ut för detta? Eller vill de ta alla brutala knivhugg? 

 Den fråga ställde den sköterska jag går i samtal till, efter att ha läst några av påhoppen. ( Opps, skrev jag att jag går i samtal – men jisses då måste jag ju vara sjuk!).

 

Jag önskar ingen människa att genomgå detta! Inte ens de jag hatar som mest.

Jag önskar ingen att tvingas sitta och lyssna till detaljerade redogörelser för dennes barns sista skräckfyllda minuter i livet!

Ovh jag önskar ingen att bli påhoppad, förnedrad, nedtryckt och föraktad om nu olyckan skulle vara framme på ett eller annat sätt! och jag önskar ingen att behöhva läsa/ lyssna till hur deras mördade ( eller på annat sätt avlidna) barn förnedras och dras i skiten av mänskliga asätare!

Ja, jag har valt att blogga om mordet på min dotter. det bli ett inlägg då och ett då, allteftersom jag orkar.

Varför?

Jo, för att sätta ett levande ansikte bakom rubrikerna, ett levande ansikte bakom bilderna i tidningarna.

Eva-Marree var en varm omtänskam kvinna, en kvinna med ett enormt stort hjärta. Hon förtjänade inte att bli mördad – lika lite som någon annan gör det ( med undantag för de personer som man just nu kanske känner faktiskt förtjänar att få en långsam plågsam död, beroende på det hat man känner emot deras agerande i just detta fall..)

Så återigen säger jag: Nej, jag förstår inte erat avståndstagande, eran totala ignorering. Och det är inte heller min uppgift att förstå er och era känslor om detta som hänt!

Inte ens ni kan begära att jag ska hålla kontakt kontinuerligt – utan borde förstå själva att bara en enkel fråga om hur det är kan betyda enormt mycket.