Hur många gånger har vi inte läst desa svarta rubriker, som tyvärr blir allt vanligare.

” Idag blev en kvinna knivmördad.”

“Idag blev en man knivmördad”

Hur många gånger har man inte läst och förfasat, vänd blad i tidningen och gått vidare…

Idag gör jag inte det – idag bläddrar jag inte förbi.

Idag stannar jag upp och läser, idag vet jag vad det innebär, idag vet jag vad som ligger bakom oden ” Idag blev ” hen ” knivskuren till döds “.

 

Jag vet att det inte är en snabb omedelbar död – utan en långdragen, utdragen smärtfull död full av ångest för offret.

Jag vet inte exakt hur lång tid Joel högg denna kniv i min dotter – men det handlar om 1-2 minuter – minst.

Under denna tid hann han hugga henne brutalt och med kraft 31 gånger.

Hon försökte värja sig, hon försökte komma undan – hon tom reste sig vid ett tillfälle medans han fortfarande högg henne i ryggen, och ta sig några meter frammåt.

De har säkrat spår av blod längs en sträcka av nio meter! Nio meter, där hon försökte krypa, kravla, åla och alltså tom reste sig och tagit några steg  för att fly undan.

Vittnena berättar alla om skräcken i hennes ögon, om skräcken, rädslan gråten i hennes röst då hon bad för sitt liv.

 

Under hela denna attack överlevde hon, och levde 1-½ minut ytterligare….

 

Så våldsamma var huggen att han skar rakt genom näsbenet, genom kinden, ut i hakan och ini halsen igen, han punkterade hennes högra lunga bakifrån och därmed även knäckte hennes revben så det lossnade helt från sitt fäste!  Och det år inte det enda revben han knäckte.

 

Nej, jag kommer aldrig kunna läsa om ett mord, utan att stanna upp och känna den enorma sorg, smärta och skräck inte bara offret kände, utan det som de efterlevande känner – och alltid kommer känna.