Jag och min valde, som jag sagt tidigare, att ta ett personligt farväl av Eva-Marree.

Detta betyder alltså att man tar ett sista personligt farväl vid öppen kista i ett kapell.

Varför gjorde jag nu detta? Jag vet att många frågat *varför* och även tyckt det är makabert. Kommentarer som * är det inte bättre minnas henne som hon var” är också vanliga att få höra.

Svaret är enkelt: Nej – kort och gott. Nej till att man inte minns den levande Eva-Marree.

När vi kom in i kapellet, stod kistan där med locket öppet så det skymde själva insidan sas. Vi stannade i dörröppningen ett tag för att hämta styrka och kraft.

Sedan fortsatte vi in i rummet och runt kistan…. där låg hon – med en duk över ansiktet. ( Vilket är brukligt då många ångrar sig och inte vill se.

Vi stod en lång stund och tittade ner på denna lilla kropp som låg där med händerna knäppta över bröstet – ja hon låg givetvis “nedbäddad” och med  – man kan nog kalla det nattlinne – på sig. Som jag bett om så hade de lindat en handuk runt hennes huvud, så det såg ut som håret var upplindat i denna.

Länge och tysta stod vi där. Dessa små små händer….

Ja, de hade varnat oss och avrått oss från att se henne – men mitt modershjärta var tvungen att se henne – i ett försök att verkligen förstå att det var sant att hon var död.

Tillslut nickade jag och begravningsenterprenören tog bort duken från hennes ansikte…

Min gud! 

Fasan i hennes ansiktsuttryck var fastetsat! Såret – det långa som gick in vid näsroten och ut genom hakan och in i halsen – var igentejpat, de två såren på halsen var övertejpade – men de syntes ju.

Jag la min ena hand över hennes händer, de var så kalla! Jag strök henne över den kalla kinden. Satte mig på huk bredvid hennes huvud, grät och pratade högt med henne, gav henne löftet att göra allt för att ge henne upprättelse, rättvisa. Lovade att kämpa för hennes barn.

Och bad om förlåtelse, förlåtelse för att jag inte hört mobilen och kunnat svara. Förlåtelse för jag inte fanns där, just då, i den stunden – hos henne.

Innan jag gick – jag ville inte lämna henne – så kysste jag mina fingrar och tryckte de mot hennes panna. Denna nu iskalla panna, som jag vår sista lördag tillsammans, kysst godnatt, och som  då var varm och levande.

När jag kom ut ur rummet upptäckte jag att det gått en hel timme! Jag märkte aldrig tiden – den stod stilla.

Min ängel – min förstfödda….

Men det är så här jag minns henne i mina tankar : den varma levande livsglada kvinnan – mitt barn.