Ända sedan mordet har tiden varit ur lag, det har varit som att leva i parallella universum. Där tiden runt om varit i realtid, samtidigt som jag rört mig i något slags slowmotion-aktig tid. Ungefär som när man drömmer en mardröm där man försöker fly men hur man än springer kommer man ingen vart. Nu börjar allt komma kapp, alla minnen, insikten om allt som hänt. Det fruktansvärda som har hänt. Tankarna far som blixtrar genom hjärnan, bilder  tankar känslor Eva-Marree kan ha känt, måste ha känt. Skräcken då hon insåg vad Joel tänkte göra. En polis frågade mig i början av utredningen varför Eva-Marree fortsatte till Cederängen trots att Joel uppvisade en sådan ilska. Som om hon egentligen fick skylla sig själv att hon blev mördad. Svaret är enkelt, vilket jag också svarade polisen ifråga: Inget, absolut inget- inte ens hennes rädsla för Joel, kunde hindra henne från att träffa sina barn!  Så stark var hennes kärlek till barnen! Ingen mor ska behöva känna skräck för att träffa sina barn, ingen mor ska mördas av fadern till barnen för att barn och mor älskar varandra! Det går som en röd tråd genom vårdnadstvisten, att Joel och Ylva Pettersson utsatt barnen för psykiska övergrepp form av att intala barnen att deras mor var farlig och ville dem illa. Det går också som en röd tråd att de som motsade sig detta blev utsatta för hot av Joel. Han var förfördelad av myndigheter och tingsrätt – alla var på Eva-Marrees sida.Stackars Joel var utsatt för rasism och diskriminering av allt och alla….. Hur kommer det sig då att han hade barnen? Att myndigheterna dansade efter hans pipa och uppmuntrade och uppviglade hans hat gentemot Eva-Marree? Att det var hon och barnen som fick lida? Ja, stackars Joel var verkligen illa behandlad av myndigheterna! Såpass att de nu försöker hitta alla skäl att blunda för det mord de la grunden för ! Joel själv var säkert övertygad att detta inte skulle få konsekvenser, inget han gjort dittills hade ju fått det… Nej, han räknade med att leva lyckligt familjeliv i lugn och ro, fri från den han ansåg “stal barnens kärlek ” från honom! Superpappan! Ja, det var så han och Ylva Pettersson kallade honom: superpappan ! Och vilken superpappa han var! Barnen fick inte mat, ingen kärlek, ingen värme, ingen omtanke av honom! Barnen vill inte träffa honom, men myndigheterna säger att de SKA träffa honom! Men, de myndigheterna kommer inte undan med denna vanvård av mina barnbarn längre, de har mycket att svara för och svara kommer DE tvingas till!