En månads helvete, 7 vedervärdiga dagar – men nu är rättegången äntligen över och domen faller den 8/11.

Frågan är om det ens går att beskriva dessa dagar i rättssalen, det blir iallafall svårt att beskriva alla känslor, all frustration, all skräck, all fasa – hela den känslomässiga bergochdalbanan vi åkt.

Jag, Uffe ( Eva-Marrees styvfar sedan 15 år ) och Nina ( Eva-Marrees faster) har genomgått en mental pärs, en känslomässig resa där vi åkt från ytan ner till djupet i en ständig karusell.

Nina har varit fantastisk, som varit med och stöttat oss, fast hon själv har en sådan enorm sorg.

Den resa vi gjort tillsammans nu under över en månad har svetsat oss samman för alltid. Vi tre har stöttat och hjälp varandra genom hela denna fasansfulla känslomässiga resa. Vi har kunnat ventilera oss samman, rasat, gråtit, pratat,pratat och pratat – men också skrattat mycket. Skrattet har varit ett vapen mot sorgen, och många gånger har det varit rena flamset och vi har eggat varandra att skratta tills tårarna rinner. Jag tror att just detta, att vi tre kastat oss mellan sorg och skratt, ilska,hat, frustration,sorg och glädje, att vi tillåtit varandra att falla och resa sig har gjort att vi klarat oss under denna tid.

Ingen av oss har ändå riktigt vågat ta till oss att Eva-Marree är borta för alltid, det ligger där under ytan och ingen av oss har vågat släppa upp det helt. Det har nästan varit ett tvång att hålla nere den delen av medvetandet för att klara rättegången.

Jag pratade med Nina idag och sa att jag läst artiklarna från rättegångens andra dag – och att det nästan kändes skrämmande att jag förträngt så mycket – hon svarade att hon gjort detsamma och känt precis som jag….

Åklagaren och de tre målsägandebiträdena använde alla ord som ” den bestialiska slakten ” om mordet – och en slakt var det. Jag orkar inte riktigt än skriva om det hela, mer än att jag önskar ingen genomgå detta.

Den vackraste ängeln ❤