Ä

Den där fasansfulla dagen i Juli – den 11 juli…

Kommer jag någonsin förstå?

När det ringde på dörren den där eftermiddagen, så trodde jag att det var Eva-Marree som kom. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att två poliser skulle komma med det beskedet att hon var mördad.

Rädslan att just det skulle hända fanns ju, vi var väl medvetna om det hot hon levde under. Men ändå, man vill ju inte tro det ska hända…..

Fredagen innan mordet mötte jag henne vid stationen som vanligt, jag tror jag hade Sioux med mig. Jag var så glad och upprymd för hemma på parkeringen stod en överasskning till henne.

När vi kom in på parkeringen pekade jag på den blå bilen och sa: ” den är din”. Hon kastade knappt ett öga på den, men nickade lite, som om hon inte trodde mig. På lördagen gjorde vi klar affären med bilen och då – då förstod hon att den var hennes! Hon var så lycklig, så upprymd – men också lite nervös. Visst hade hon körkort sedan 2 år, men hon hade inte kört något. Jag, Uffe och Emil lovade att vi skulle ut och köra med henne så mycket hon behövde för att få upp självförtroendet. Bilen var viktig för henne, för de skulle lägga om bussarna i Västerås så hon skulle bli tvungen att riskera hamna på samma buss som Joel – vilket skulle betyda katastrof sa hon.

Vi tog en tur i bilen, hon och jag, till Ica – men jag körde för hon ville inte – vågade inte. När vi klev ur bilen och jag låst så tog hon nycklarna från mig och sa på sitt lite skämtbestämda sätt att bilen var hennes alltså skulle hon ha nycklarna. “Inga problem” svarade jag och fick genast en ide´….. Så när vi kom ut från affären så räckte hon nycklarna till mig, jag bara tittade på henne och log och sa skämtsamt ” att nej, det är dina nycklar och din bil – du kör”

” men men, jag har inga linser!” stammade hon. ” jag ser inget”

” Det gör jag och jag lovar att säga till om någon springer ut framför”.

Hon suckade, men med ett brett leende satte hon sig på förarsidan. När allt basic var inställt, startade hon bilen.

” Du får guida mig” sa hon – och med det menade hon att jag skulle säga exakt vad hon skulle göra.

Trampa ner kopplingen, lägga i växeln, se sig omkring, släppa på handbromsen – backa – det gick ju hur bra som helst! Lugnt och sansat kom vi iväg, jag fick tala om när hon skulle växla och påminde om kopplingen tills hon sa: ” jag vet!” när jag svaradade ” att ja där ser du att du kan köra” skrattade hon bara.

Senare på kvällen, när vi satt och tittade på något- minns inte vad – så utbrast hon ” jag är godissugen mamma!”

” jaha, men jag har inget godis hemma”

Hon bara tittade på mig som om jag vore dum…

” Ahhh, du vill ut och köra igen?”

Och det var ju det hon ville – självförtroendet bakom ratten hade ökat markant bara av att köra från Ica och hem – och nu var hon sugen på att köra mer. Och så blev det – hon körde både till och från affären. Stolt som bara den! ja, vi hade en liten rolig incident vid Ica när vi skulle iväg. Hon hade startat bilen och tänkte köra, då jag frågade fall hon inte skulle lägga i backen först.

Med stösrta allvar tittade hon på mig och frågade: ” Varför det?”

Nu var Eva-Marree långt ifrån dum, hon var en av de intelligentaste människor jag vet – men nervositeten gjorde henne lite disträ.

” Tjaaa, ” svarade jag. ” det är klart du får köra rakt fram om du vill , men jag tror inte denna bilen håller för att köra nerför en slänt, genom buskage, upp på andra sidan och över trottoaren för att komma ut på vägen… min bil skulle klara det – men inte denna….” Så blinkade jag med ena ögat åt henne.

Hon insåg ju givetvis på en gång det komiska och började gapskratta åt sig själv, ett skratt som sakta övergick till ett ” ehh-ha-ehh-ha” På min fråga vad det var, så svarade hon att det ju fanns bilar bakom när hon skulle backa…. Uj, ja det var ju liksom en parkering…. Nåja, vi löste det enkelt genom att jag sa att det är ju bara släppa förbi dem, så kör du sen.

Lite senare på kvällen stod vi på balkongen när jag rökte, och vi hade ett långt djupt samtal om allt som hänt mellan oss. Vi var båda lika glada att kunna prata ut om allt – och då menar jag allt och lägga det bakom oss. Den kvällen gjorde jag såsom jag gjort när hon var liten: jag pussade henne i pannan och sa att jag älskade henne – och för första gången knuffade hon inte bort mig, utan kramade mig tillbaka och sa ” jag älskar dig också”.

På söndagen åkte hon till Stockholm…. vi pratade som vanligt varje dag i telefon – flera ggr om dagen. På tisdagen berättade hon om möttet med sin son – och hon skrev även ut det på FB. På onsdagskvällen ringde hon och var smått irriterad – hon hittade inte det solarium hon skulle till. irritationen vändes till komik då hon sa att hon” sprang i pyjamas på hornstullsgatan” ( dvs mjukisbyxor och linne ) och jag retade henne för det.

“Jag ringer imorgon” avslutade hon samtalet glatt.

och det gjorde hon – men jag stod i duschen och hörde inte mobilen…. 10.25 och 10.27 stod det på mobilen att hon ringt…. Jag ringde genast tillbaka då jag såg det, då var klockan runt 10.55…

5 minuter senare var hon mördad…..

jag hann aldrig prata med henne….

15.30 ringde det på dörren – och utanför stod poliserna…… 15.30 fick jag veta att min dotter var mördad…..

Kommer jag någonsin vakna ur denna mardröm och förstå att min dotter är borta för alltid?

Jag är så tacksam för den sista helgen vi fick, att få se hennes glädje över bilen, över att köra den och köra den så bra – hon verkligen sken av stolthet över allt beröm jag överöste henne med.

Men framför allt är jag tacksam att vi fick utrett allting, att jag fick pussa henne och säga att jag älskade henne och att få höra henne säga detsamma…

Samtidigt känns det så jävla tungt.

Varför? varför slaktade han henne så brutalt?! Bara för att hennes son ville hålla hennes hand!

Jag vet vad som  står i tidningarna- men Eva-Marree skulle aldrig slå Joel, och framförallt aldrig framför sonen! – om inte Joel skadade sonen på något sätt. Men det får vi aldrig veta, för Joel vidhåller att Eva-Marree “attackerade honom” – precis såsom han vidhåller att LL ” attackerade honom” då hon försökte gå emellan när han besinningslöst högg Eva-Marree med kniven – och han med ett avsiktligt dödande hugg högg LL i halsen för att hon inte skulle stå ivägen…. Tack och lov överlevde LL….

Varför anklagar folk mig för att inte sörja? Är det för att jag inte sitter och skriker ut min sorg offentligt?

Jag bär min sorg inom mig – och jag vet att det inte är bra, jag känner hur det byggs upp inom mig.

Det är lite ” damned if I do, damned if I don´t ” över det hela:

Visar jag min sorg öppet skriker vissa personer – nämnda med namn i denna blogg tidigare – att jag ” är ett offer, eller spelar ett offer och bara vill ha sympatier”. Något de sagt hela mitt liv. Detta har lärt mig att hålla allt inom mig.

Visar jag inte min sorg utåt, säger samma personer att jag är en isdrottning oförmögen att känna något…..

Ser ni dilemmat?

Jag har hållt all smära inom mig, först för att klara av att ordna begravningen – en sådan begravning jag vet att min dotter velat haft. Det var inte helt lätt att få till.

Samtidigt slogs jag med myndigheterna i Västerås som behandlade oss totalt respektlöst vad gäller barnbarnen – och Eva-Marree. När de insåg att jag var dödsboansvarig och att de således inte fick gå in i min dotters lägenhet ( som hon hyrde av dem sedan 5 år tillbaka – en historia jag berättar mer om senare), så fick vi generöst nog 2 dagar på oss att tömma lägenheten, då ” andra behövde den”. Tack underbara ” Lilla Ryssen ” för hjälpen – det måste ha varit oerhört svårt för dig att kliva över tröskeln till din väns lägenhet, en vän du aldrig mer skulle få besöka, och packa ner hennes saker…

Sedan kom alla turer med rättegången: först 3 dagar, sedan 4, sedan 5, sedan 6 och slutligen 7 dagar – fördelade över en månads tid. tack underbara Nina för att du stod ut med oss under denna månad! Varenda gång när de ökade dagantalet gick vi alla sönder en bit till…..

Under den månad som rättegången varade, så bröt jag ihop ett flertal tillfällen här hemma. Jag satt på balkongen och grät, och frågade Nina gång på gång om detta var en mardröm, borde jag inte vakna snart? Vi satt båda och grät och lät all smärta, ilska, saknad komma fram – korta stunder i taget.

Nu säger folk omkring att ” Nu är det äntligen över!”

Vad är “över”?

Rättegången ja – men överklagan, om det blir en – är inte över. Då börjar allt om igen, alla sår rivs upp igen.

Jag har fått skit för jag skapate RIP-sidan. ” vad är det för slags människa som öppnar en RIP sida när hon nyss fått veta att hennes dotter mördats?!” Den frågan har jag läst någonstans.

Den som öppnar en RIP-sida samma dag, var en som ville att hennes dotters vänner som hon inte kunde nå, skulle ha en sida att kunna skriva ut sin sorg, sina funderingar, sina frågor. Detta mord slog ner som en blixt från en klar himmel, och jag vet att Eva-Marree hade otaliga vänner och bekanta jag inte kunde nå på annat sätt.

Min bror satt och beklagade sig att han fick veta via FB vad som hänt – vilket inte är helt sant. Han har själv valt att inte ha kontakt med mig, så jag fick slutligen tag på en bekant till honom. Till henne skrev jag:

Zenitha Smith-Westberg

Snälla Monika Ring mig! Jag måste få prata med kevin! Nu skriver jag brutalt sanningen: Eva blev mördad av Joel i morse…så snälla ring!!!

Men ringde han? NEJ! Därmot ringde hans syster och bråkade! Jag vet att Monika framförde detta till Kevin personligen , så nej – han fick inte veta via FB.

Normalt sett kan man ju tycka att vissa personer borde lägga sin stolthet åt sidan i sådana här extrema situationer – men icke.

Jag blir kallad mytoman…. för att jag skriver hur dessa personer beter sig, och har betett sig i åratal.

Jag blir anklagad för att inte sörja – samtidgt som jag blir anklagad för att ha en offermantel på mig – av dessa personer. Hur ska de egentligen ha det?

Anyway – en av dem är in för en big surprise, där NN kommer få stå till svars i rätten för sina handlingar – som den anklagade. Det är på tiden NN tvingas svara för sina handlingar, tvingas ta ansvar för det hen gjort.

Men trots det hat jag känner gentemot dessa personer, så sörjer jag min dotter och det går inte en dag som jag inte känner smärtan att ha förlorat henne!

Ja, jag är så jävla trött – rentutsagt ( och förlåt min dåliga svenska ) på att vara “snäll ” och “förstående”.

På den sida jag öppnade till minne för min dotter på FB , RipEvamarreeTabithaSmithKullander , skrevs en kommentar igår som gjorde att jag såg rött. En förmodligen i allas ögon – som inte är insatta – bara är en ” vanlig oskyldig kommentar”. Men för mig är den inte det, och personen som skrev den är mycket väl medveten om att just det hon skrev skulle få mig explodera!

Denna falska männsika har mage – efter allt hon gjort mig och min dotter tillsammans med en person som hon vet jag hatar , skriva ” Han skulle ha låst in för gott , men det är bättre än inget . Mina tankar går till Eva , dig och din älskade syster️ “.

Som sagt en tillsynes oskyldig kommentar när man inte vet bakgrunden….

Låt mig förklara:

Jag har ingen syster i den meningen att för mig är hon död. Och i all synnerhet har jag ingen älskad syster.

Den person som åsyftas är en renodlad psykopat som i åratal förpestat mitt och mina barns liv. För att inte tala om hennes egna barns liv!

HON är den bakomliggande orsaken till upptakten , som avslutades med detta grymma mord! Vi talar om en männsika som inte ens dragit sig för att gömma sig bakom sin egen dotter , som låtit sin egen dotter få bära skiten för att Eva-Marreees barn blev tagna från henne! HON låg bakom denna grundlösa anklagelsen till myndigheterna i Västerås om att min dotter misshandlade och torterade sina barn. Hon har med egna ord gått ut på FB och sagt att hon visste att allt var lögn i dessa anklagelser – men då min dotter gråtandes bad denna person berätta sanningen fick hon luren i örat och ett rått ” jag tänker inte hjälpa dig “. Denna person var en som min dotter litade fullt ut på, denna psykopat band min dotter tätt till sig och ljög ihop en hel historia om mig i en period i min dotters liv då hon var som mest sårbar av olika anledningar.

Denna sociopat har haft ÅR på sig att rentvå min dotter genom att lyfta luren och ringa myndigheterna och berätta att allt bara var en lögn – men gjorde hon det? NEJ!

Men, vad 17 – läs själva hennes egna ord, och observera 3 saker:

1. Hon tvekar inte en sekund att smutskasta sin egen dotter

2. Hon säger själv här att hon visste allt var en lögn

3. Hon avslutar snabbt all konversation när min dotter ifrågasätter och vill ha en förklaring

Bättre än så här kan jag inte få till det, men om man klickar på inläggen kan man förstora och läsa bättre.

Denna person är en mycket sjuk människa, hon är dessutom alkoholist – något hon beskyller sin dotter för här bla.

Så nej, någon ” kära syster ” existerar inte! För mig är denna falska slyna död.

När min dotter blev mördad ringde denna sjuka människa mig – inte för att beklaga sorgen eller fråga om det fanns något hon kunde göra – nej, hon ringde för att bråka över en så trivial sak som att en tidning skrivit att jag var född i England! Oh, hon och hennes bror tog såååååå illa vid sig att det stod så!

Att min dotter – i realiteten hennes systerdotter alltså – just blivit brutalt mördad saknade betydelse för henne – det absolut viktigaste var att denna tidning skrivit “fel” och DET fick henne att må såååååååå jävla dåligt!

Låter väl sunt och friskt?

Ja, detta är ett hatinlägg. Ja, jag hatar denna psykopat mer än ord kan beskriva.

Ja, hon har i åratal gått in för att krossa mig, när det inte gick, gav hon sig på min dotter och hennes barn – och senare även min handikappade son, så till den grad att min son var mycket nära att ta livet av sig!

18 års fängelse…. känns inte helt rätt med tanke på vad han gjort, men det är ju ynkliga Sveriges näst strängaste straff…..

När det gäller själva gärningen har ett mycket stort antal vittnen hörts som av rena tillfälligheter befann sig i anslutning till brottsplatsen och som genom sina iakttagelser mer eller mindre har täckt in hela gärningsförloppet. Den samlade bilden av vittnesmålen, som det inte finns anledning att ifrågasätta, är att det varit fråga om ett fullständigt besinningslöst våld från Joel Kabagambes sida genom upprepade knivattacker och att Eva-Marree Kullander Smith trots flera försök inte hade en chans att värja sig mot våldet. Av vittnesmålen framgår också att Joel Kabagambe inte avbröt våldsutövningen förrän Eva-Marree Kullander Smith var livlös.
Uppgifterna stämmer med den tekniska och medicinska utredningen. Enligt polisens sammanfattande bedömning (fu-prot sid. 2) finns det nämligen på brottsplatsen olika fynd av skor, solglasögon och blod längs en sträcka av nio meter som talar för att strid förekommit. Den tekniska utredningen visar också att en på brottsplatsen anträffad förskärare liksom Joel Kabagambes beslagtagna kläder bar spår av blod från Eva-Marree Kullander Smith. Enligt obduktionsrapporten talar slutligen undersökningsfynden starkt för att dödsorsaken varit stick med eggvasst föremål mot bröstkorgen med åtföljande dubbelsidig lungkollaps samt skador på hjärtat och lungorna med åtföljande blödning till båda lungsäckarna.

Zenitha Smith Westberg
Hon flyttade till Jämtland 2007 och återupptog kontakten med Eva-Marree vid årsskiftet 2009/2010. Innan dess hade de inte så mycket kontakt. Hon och Eva-Marree stod dock varandra väldigt nära och pratade i princip om allt. De hade mest kontakt över telefon då hon bodde i Jämtland. De pratade med varandra nästan vaije dag och ofta flera gånger varje dag.

Eva-Marree berättade för henne att relationen med Joel varit väldigt våldsam och att han en gång hotat henne och hennes hund. Joel skulle ha sagt “ska jag skjuta dig eller ska jag skjuta din hund”. Eva-Marree har även berättat om sms åt det hotfulla hållet som Joel skickade. Hon preciserade dock aldrig vad som hade uttryckts. Hon och Eva-Marree har även pratat om vårdnadsprocessen som Eva-Marree var förkrossad över. Eva-Marree berättade för henne att hon hade förlorat barnen och att hon var rädd för Joel. Hon har själv haft kontakt med Joel när Eva-Marree lämnade honom. Hon reagerade då på mycket som Joel berättade, som att Eva-Marree hade hånat honom och försökt ta barnen från honom. Hon kände att det inte stämde då Eva-Marree aldrig skulle göra så då hon själv växte upp utan pappa. Hon har fått det återberättat för sig att Joel kontrollerade alla bilar utanför Eva-Marrees hem efter att de flyttade isär. Joel gjorde också flera anmälningar mot Eva-Marree, både till socialtjänsten och till polisen. Eva-Marree var hela tiden rädd för att något skulle hända när hon fick umgänge med barnen.
För tre år sedan träffade hon Eva-Marree i Sala. Eva-Marree sa då “lyssna noga mamma, jag kan inte säga om, utan när Joel kommer att försöka skada eller mörda mig så hoppas jag att han skjuter mig. Han får inte skära, strypa eller slå mig. Skjuter han mig går det fort.” Detta var i samband med någon av vårdnadstvisterna. Eva-Marree verkade då trött och nedstämd och när hon pratade om Joel var hon påtagligt rädd. Eva-Marree uppfattade det som att Joel inte ville att barnen skulle knyta an till henne och att han hindrade umgänget på grund av detta. Eva-Marree kände även att barnen var ett maktmedel som Joel använde mot henne. Eva-Marree skrev även om sin rädsla till henne på Facebook. Den åberopade Facebook-konversationen ägde rum i samband med den senaste vårdnadstvisten. Hon tolkade det som att Eva-Marree var livrädd utifrån vad som skrevs på Facebook. I och med att Eva-Marree skrev det så spontant fast hon sa att hon var upptagen kändes det väldigt allvarligt. Hon kände att Eva-Marree var desperat och att det var ett rop på hjälp.

Hon och hennes make flyttade i maj i år till Sala eftersom de ville ge Eva-Marree stöd på nära håll. Eva-Marree flyttade i prakten in hos dem eftersom hon inte vågade bo kvar i Västerås. Eva-Marree kände att risken blev större desto mer hon knöt han till barnen. Eva-Marree var väldigt spänd och nervös. Hon sa att glädjen hon kände för att det gick så bra på träffarna vid Cederängen blandades ständigt med rädsla. Eva-Marree hade till en början varit skeptiskt inställd till Cederängen men efter det första besöket hade hon varit väldigt lycklig och uppgav att det kändes rätt. Eva-Marree kände att hon hade blivit lovad att det skulle vara tryggt för henne att träffa barnen på Cederängen. Hela tiden hade hon dock i bakhuvudet att något kunde hända när som helst och var som helst. Eva-Marree kände sig trygg med att vara på Cederängen då det fanns personal på plats. Hon tyckte dock att det var lite konstigt att Joel befann sig på Cederängen samtidigt. Med tiden Eva-Marree bodde hos dem började hon bli “som vanligt”, hon var gladare och mer avslappnad och det syntes att hon hade mer framtidstro. Eva-Marrees oro över anknytningen släppte dock aldrig helt och vissa dagar kom hennes rädsla på nytt till uttryck.
Hon hade kontakt med Eva-Marree kvällen innan mordet. Hon vet inte hur hon ska hantera att hon har överlevt sin dotter. För henne känns det som att tiden mellan mordet och huvudförhandlingen är en enda dimma.