Jag har råkat ut för en tradgedi jag inte önskar någon. Däremot så har jag inte gått och fått böldpest eller någon annan smittsam sjukdom – inte heller är jag dövstum.

Däremot är jag maximalt uppretad, förbannad, men kanske framförallt sårad!

I snart 4 månader har jag levt i chock, chocken efter mordet på min dotter. Rättegången startade den 2/ 11 och har nu hållt på i 4 dagar och 3 återstår. Jag sitter där varenda rättegångsdag och ser det aset som slaktade min dotter så brutalt. Jag sitter där och hör vittnena berätta om den hemska död hon led. Jag ser smärtan i deras ögon, där bilderna bränts in för evigt, jag hör smärtan i deras röst, ångesten över att de inte kunde göra något för att rädda henne. Deras vanmakt.

Ja, jag sitter här med min ångest, min rädsla, min skräck, min vetskap om hur min dotter mördades! Hur hon led. Det var ingen snabb smärtfri död Äcklet gav henne.

Han högg henne 31 – Trettio en!!!!- gånger med kniven, han bröt av hennes revben, punkterade hennes lungor, hennes hjärtsäck – ändå, ändå levde hon i nästan en minut efter han slängt iväg henne som en trasa!

Ohja! Hon försökte fly! Hon kröp, hon kravlade, hon tom reste sig och kämpade sig några meter frammåt medans han högg henne i ryggen med kniven!!!!

Ja, han tom höll upp henne med sin vänstra arm för att kunna hugga henne! Ett knivhugg gick in vid näsroten och ut i hakan och vidare in i halsen – sådana var dessa våldsamma hugg med denna sågtandade kniv han högg och drog ut 31 gånger!!!

Hon låg hopkrupen på rygg med benen upp och armarna upp för att skydda sig – men vad hjälpte det? Hon var skräckslagen då hon dog.

Detta är den tradgedi som drabbat mig och min familj, samt fortsätter iom att social myndigheterna i Västerås begår misstag på misstag och  – ja det finns inget annat ord för det – vansköter mina barnbarn som är djupt traumatiserade.

Ännu en “underbar sak” i det hela är ju denna förbannade tystnad från sk vänner som lyser med sin frånvaro, som tycks tro att detta är något smittsamt.

Nu har jag förklarat lite mera av vad som hänt – och vilket helvete vi går igenom – hoppas eran sensationslystnad blivit lite mättad och att erat illamående snart går över – för för mig kommer det aldrig att göra det. Men en sak är säker: Lika lite som jag aldrig kommer kunna leva utan mardrömmarna, lika mycket kan jag leva utan er, för kan ni inte ens bry er såpass att kosta på ett samtal för att höra hur jag mår, hur jag känner – ja då kan det vara!