Det gör ont!

30 Mon Sep 2013

Känslan att aldrig mer få höra min dotters röst, aldrig mer få se henne, aldrig mer få något mer!

Rättegången börjar om 2 dagar – den 2:a oktober – och jag känner mig lamslagen, panikslagen, liten och rädd, samtidigt så känner jag ett sådant HAT gentemot Joel! Ett hat som går bortom alla ord.

Vem gav honom rätten att mörda min dotter? Mamman till deras gemensama barn?

Ett vansinnesdåd grundat på att han inte kunde kuva henne, att hon var för stark. Och att han höll på förlora det enda maktmedel han hade gentemot henne: barnen.

För att jag ska kunna beskriva bakgrunden till detta mord – denna SLAKT – så måste jag först beskriva grymmheten i mordet, något jag inte kan förenns efter rättegången.

Min dotter fick mig och en vännina, som stod henne mycket mycket nära, att lova att berätta hennes historia NÄR Joel mördat henne. Ja, hon visste att han skulle mörda henne, hon levde under detta dödshot i många år. Och jag kommer hålla mitt löfte till henne, precis som hennes vännina kommer göra.

För inte så länge sedan kapades och förvandlades en sida på FB till en ren hatsida gentemot mig och P. ( P = Eva-Marrees vännina ), vi beskylldes båda för både det ena och det andra, men kanske mest för att ” smutsa ner” min dotters minne. Dessa personer säger sig ha känt min dotter, något de inte gjorde annat än ytligt och kortvarigt. De känner inte till hennes önskan, hennes vilja att VI berättar hennes historia.

Jag vet att det kommer skrivas om rättegången och att mycket kommer vara rena fantasierna, därför är det vktigt för mig att skriva hur det egentligen var.

Det var en av dessa varma sköna sommardagar

30 Mon Sep 2013

Posted by alwaysriseagain in Eva-Marree

≈ Leave a comment

Den 11 julii närmare bestämt.

Jag minns att jag kände mig glad, för detta var dagen min dotter Eva-Marree skullr få träffa sin son för andra gången. Första gången var på Tisdagen innan, dvs 2 dagar innan.

De skulle träffas på Cederängen, i en av deras “safehouses”, där träffarna med barnen skulle skulle ske under övervakning. Då hade Eva-Marree inte fått träffa sina barn på 1½ år pga fadern, som bedrivit umgängessabotage i flera år.

( Det är en lång historia som kommer att komma fram varteftersom denna blogg växer fram)

Cederängen är ett av Västerås kommuns BH, som bla används som ” en neutral, trygg, säker mötesplats för föräldrar som ska knyta an till sina barn efter åtskildhet bla).

Joel, fadern till barnen vär och är en mycket fåldsam man med ett kvinnoförakt utan dess like! En misshandlande, missbrukare, som slog både kvinnor och djur ( oc kanske barn – det vet jag inte, men att han misshandlade barnen psykikskt systematiskt under flera år VET jag.)

Vid 15.30 ringde det på min dörr, utanför stod två allvarliga män och frågade om jag var jag och presenterade sig som poliser från Västerås. Efter de visat leg släppte jag in dem….

Vi satte oss i soffan, och redan innan de sagt något kändes en olustkänlsa inom mig.

” Det har hänt något tråkigt i Västerås” började den ena.

“Nej!” sa jag bestämt, för nu hade aningen ökat till visshet och jag ville inte höra mera.

” Din dotter är avliden, mördad av Joel”

Det enda jag minns från den stunden är att jag skrek, om och om igen:

” NEJ! NEJ! DET ÄR INTE SANT; NI LJUGER!” Jag tittade på min man, bönföll honom, skrek åt honom:

” EVA_MARRE ÄR DÖD! EVA-MARREE ÄR DÖD! SÄG ÅT DEM ATT SLUTA LJUGA! HON KAN INTE VARA DÖD!!!”

Min man satte sig ned bredvid mig och försökte lugna mig, jag grät och skrek om vartannat att det inte var sant och att de ljög…

Men det var sant.

Joel hade mördat min dotter, med 31 (!!!!!) knivhugg, i trädgården på detta “Safehouse” där de garanterat Eva-Marree all säkerhet, samt hade han knivhuggit en i personalen i halsen så svårt att hon enbart med en enorm tur överlevde. Allt detta framför ögonen på min dotterson på 4 år!

Jag orkar inte skriva längre inlägg nu pga smärtan, och att rättegången startar snart, men med tiden kommer jag skriva mer om den smärta, de känslor, de overkliga vardag jag hamnade i.